Kommentar: Nato ser starkare ut än på länge – men om ett år är våra perspektiv på militäralliansen helt andra

Nato har förändrats snabbt sedan Ryssland började samla trupper vid gränsen mot Ukraina för snart två år sedan. Här listar vi tre förändringar hittills och vad vi kan vänta oss av krigets andra år.

Det ryska aggressionskriget mot Ukraina började för min del, på ett mentalt plan, den 10 november 2021 i Tallinn.

På den estniska försvarskonferensen ABCD steg då en litauisk kollega upp under en paneldebatt och frågade Andrej Kolesnikov från Carnegie Moscow Center om han tror att det blir krig i Ukraina.

Den internationella publiken, inklusive den estniska försvarspolitiska eliten, drog lite på smilbanden.

Stämningen i salen var den gamla vanliga – ”de där litauerna är alltid så dramatiska av sig”.

Kolesnikov svarade, som väntat, något om att det knappast är i Rysslands intresse, Putin är inte så dum och det ryska folket skulle inte acceptera det.

Det tog över tre månader innan de flesta av oss insåg att Kolesnikovs analys visserligen var förnuftig, men ack så fel.

Session ett: Vad kan vi förvänta oss av och hur ska vi hantera Ryssland och Kina?

rubriken på en oförglömlig paneldebatt i november 2021

Det vi – jag – borde ha gjort då var att titta på Benedetta Bertis reaktion. Berti är chef för Natos generalsekreterares avdelning för politisk planering. Hon satt bredvid Kolesnikov på scenen.

Bara några dagar tidigare hade USA för första gången varnat sina Natoallierade för att Rysslands upprustning vid gränsen såg ut som riktiga förberedelser för en invasion.

Det tog inte lång tid för Nato att komma med liknande varningar.

Det här är relevant för att Nato har visat sig vara väl förberett för de tre stora förändringar som har skett inom organisationen sedan dess.

Med Nato menar jag nu högkvarteret i Bryssel, det som generalsekreterare Jens Stoltenberg leder. Natos medlemsländer har varit betydligt mindre redo.

De tre stora förändringarna jag hänvisar till är:

1. Natos nya strategiska koncept, som antogs på toppmötet i Madrid i juni.

Det har beskrivits som ett starkt dokument som klart och tydligt pekar ut Ryssland som ett direkt hot mot medlemsländernas säkerhet.

I Natos förra strategiska koncept från 2010 betonades ännu Ryssland som en samarbetspartner.

Det nya strategiska konceptet har beskrivits som en reaktion på Rysslands aggression i Ukraina och i många medlemsländer är det så det har tagits emot.

Men ser man på huvudpunkterna låter det mer som Stoltenbergs viktigaste diskussionspunkter sedan han blev generalsekreterare i oktober 2014:

• Ryssland är ett reellt militärt hot

• Europa måste utveckla ett starkt kollektivförsvar med detaljerade försvarsplaner

• Nato måste öka sin reaktionsförmåga när något händer.

2. Finlands och Sveriges medlemsansökningar.

Natos högkvarter var säkert lika förvånat som alla andra över att Sverige och Finland redan i maj meddelade att vi vill bli medlemmar i Nato.

Men Nato har länge drömt om det. Och i viss mån planerat för det. Anledningen är enkel. Försvaret av Nordeuropa, och mer specifikt Baltikum, har länge varit alliansens största huvudbry.

Med Finland och Sverige med är förutsättningarna att försvara både Östersjöregionen och Norra ishavet betydligt bättre.

Finland och Sverige har dessutom i flera år anpassat sina stridskrafter till ett nära samarbete och en smidig anslutningsprocess. Nu blev det bara aktuellt mycket snabbare än vad någon hade trott.

Frågan är inte vad Nato kan göra för oss, utan vad vi kan göra för Nato

3. Medlemsländerna har ökat sin militära närvaro längs med Natos östra flank märkbart.

Redan dagen efter att Putins trupper invaderade Ukraina började amerikanska trupper flytta sig österut till Natos östra medlemsländer.

Storbritannien, Kanada och Tyskland har sedan dess stärkt sin närvaro i Estland, Lettland respektive Litauen.

I dag har USA 100 000 soldater stationerade i Europa, de flesta i Tyskland och Polen.

Det är inte bara antalet soldater det handlar om, utan också om militär utrustning och höjd kompetens.

Det var en positiv tillbakablick. Antagligen för positiv för Estlands försvarsministeriums statsekreterare Kusti Salm.

Han håller åtminstone inte med mig om att Nato ser starkt ut. Snarare tvärtom.

– Natos styrka gentemot Ryssland i dag är enbart militär. Ekonomiskt och politiskt kan Nato inte påverka Ryssland det minsta.

Det har han rätt i. Sanktionerna biter inte som de ska och Ryssland har antagligen råd att fortsätta kriget i flera år.

Politiskt är Ryssland redan en paria. Nato kan inte mer hota Kreml med att lämna Ryssland utanför in-gänget och det går inte att skämma ut Ryssland mer än Ryssland redan har lyckats göra själv.

Och här är tre punkter som åtminstone jag kommer att fundera på tills nästa årsdag:

1) Finland välkomnas för att ge mer än vi får

En vanlig uppfattning i Finland är att Nato tar emot oss med öppna armar för att våra allierade vill försvara oss mot Ryssland.

Huvudanledningen till att vi får vara med är ändå att vi bidrar till regionens säkerhet. Det är vi som med öppna armar lovar att försvara våra grannar.

Att vår säkerhet ökar ser de stora länderna som en belöning för vårt engagemang, inte ett självändamål.

Det betyder samtidigt att den som tror att Finland och Östersjöregionen blir mer militariserad helt enkelt har missuppfattat Natomedlemskapet.

Vilket för oss till nästa punkt.

2) USA har blicken inställd på Kina

USA är fortfarande inställt på att Natos europeiska medlemsländer ska öka sina försvarsutgifter och ta större ansvar för försvaret av Europa.

Om ett år är redan den amerikanska presidentvalskampanjen i full gång och båda storpartierna har samma linje i den här frågan.

Finlands och Sveriges Natomedlemskap ska ses mot den bakgrunden. Vi lättar på USA:s börda i norra Europa.

Europa ska ta det primära ansvaret för sitt försvar medan USA koncentrerar sig på Asien och blir en ”allied of last resort” i stället för att vara en ”first responder”

Stephen Walt, professor i internationella relationer på Harvard University

USA väntar på en chans att ”pivot to Asia”, som president Barack Obama kallade det.

Kina är ett flera gånger större och mer mångfacetterat hot mot USA globala ledarroll än Ryssland.

Det är ett potentiellt militärt hot, men utan tvekan ett reellt politiskt och ekonomiskt sådant.

Problemet för Vita huset är att få av Natos medlemsländer tycker om att vara bäst i klassen, och de som finns är alla relativt små länder i norra Europa.

3) Solidariteten är under ständig press

Natos styrka är solidariteten, men på samma sätt som medlemsländer snabbt ställde upp för Ukraina kan vinden plötsligt börja blåsa i en ny riktning snart igen.

Ungern har visat att det går att offra solidariteten för egen vinning. Det här är en strategi som beundras av miljontals människor runt om i Europa.

I Italien, till exempel, vann det USA-, EU- och Nato-kritiska nationalistiska högerpartiet Italiens bröder parlamentsvalet i september.

Partiledaren Giorgia Meloni kritiserade i och för sig Putin hårt under valkampanjen och lovade att Italien ger stöd åt Ukraina.

Men hon har varit pro-Kreml förut och i regeringen sitter två andra nationalistiska högerpartier med ledare som fortfarande har väldigt goda relationer med Putin – Matteo Salvini och Silvio Berlusconi.

Opinioner svänger och politikers linjeval är svåra att förutspå. Det gäller inte bara Italien och Meloni.

Det vi vet är att Europa har ett ekonomiskt tungt år framför sig.

De flesta Natoländerna kan enligt EU-kommissionens prognoser vänta sig en tillväxt i år på mindre än 1 procent. Samtidigt fortsätter inflationen vara hög, om än inte lika hög som tidigare befarat.

Det finns alltså anledning att tro att flera länder kan tappa intresset för att höja försvarsbudgeten så mycket som de har lovat.

Till sist: Vad gör vi med Ukraina när kriget tar slut?

Visionen är vacker. Kriget tar slut, återuppbyggnaden tar fart, barnen kan leka.

Verkligheten blir mindre vacker. Kriget tar slut, vi pustar ut och känner för en mental semester från allt som har med Ukraina att göra.

Men plötsligt har Ukraina svårt med demokratin. Nya och gamla oligarker dyker upp igen och på något sätt finns det överraskande många vapen i omlopp.

Vapen som Natoländerna har levererat dit.

Det ukrainska presidentvalet på våren 2024 kan spåra ur. Återuppbyggnaden blir antagligen den stora valfrågan, men på vilket sätt?

Det är inte långsökt att tro att kandidaterna väljer att diskutera Natos ansvar, Kremls ansvar och EU:s ansvar. Men inte eget ansvar.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har gång på gång påmint medlemsländerna om att de måste förbereda sig för tiden efter kriget.

Han vet att det annars kan gå illa. Därför ser han det som Natos uppgift att ta en aktiv roll i återuppbyggnaden av Ukraina.

Vad tycker vi? Kanske dags att diskutera frågan före riksdagsvalet.

En sista vädjan. Läs den här artikeln av min kollega Dan Helenius:

Den ryska eliten är fortsatt Putinlojal men ekonomin knakar i fogarna ‒ fem trender att följa med under det kommande året

Ryssland kämpar med väldiga problem inom landet.