”Det finns hopp, man behöver inte gå i cirkel hela tiden” – Maria Lindh-Hindsberg debuterar med en roman om en kvinnas sorg över en förlorad familj

Romanen ”Sällsamt lyser sorgen” är förlagd till 1700-talets Frankrike – en tid av stora samhälleliga omvälvningar.

I vinter är Maria Lindh-Hindsberg aktuell med romandebuten Sällsamt lyser sorgen – en roman som hon skrivit på i etapper under en period på närmare sexton år.

Berättelsen handlar om Marie-Mélanie de Lasalle, en kvinna som förlorar sin man och sina två söner i en våldsam olycka med häst och vagn.

Berättelsen utspelar sig i Frankrike under 1700-talet och kretsar i hög grad kring frågor om sorg och smärta, om bearbetning av ett trauma, konstaterar Maria när vi träffas en gnistrande vacker vinterdag i ett kök med utsikt över åkrarna i Gesterby i Sibbo:

– Jag började skriva på romanen efter att ha genomgått en supertraumatisk skilsmässa från min dåvarande man som var fransman. Jag tror att jag på sätt och vis ville hålla kvar Frankrike, ett land jag tyckte så otroligt mycket om. På något sätt ville jag också signalera att jag hade förlorat en familj, både möjligheten till barn och en man.

Att Maria valde att förflytta berättelsen flera hundra år tillbaka i tiden handlar dels om att skapa distans till händelserna, dels om ett årtal som hon fick syn på i en kyrkbänk:

– Under ett besök i ett kloster utanför Orléans i Frankrike satt jag i bänken och lyssnade på munkarna som sjöng när jag fick syn på ett årtal inristat i trät: 1734. Det kändes som att möta en människa som satt i samma bänk för närmare trehundra år sedan. En människa med samma tro på Gud, även om jag inte är katolik.

Maria säger att hon alltid varit intresserad av 1700-talet, och särskilt tiden före franska revolutionen:

– Jag tog mig till ett bibliotek i Paris och började läsa gamla tidskrifter. Det kändes underbart att läsa gamla typsnitt och den ålderdomliga franskan! Jag fick helt nya, märkvärdiga tankar i huvudet – ibland igenkännbara, ibland överraskande tankar.

En hud av trä

Huvudpersonen i romanen Sällsamt lyser sorgen, Marie-Mélanie, har mycket gemensamt med Maria själv – inte minst namnet signalerar att kvinnan från 1700-talet är ett slags alter ego till Maria.

Maria konstaterar att skildringen av Marie-Mélanies sorg och hennes sätt att reagera i olika situationer i hög grad är självupplevda:

– Obehagskänslorna som sköljer över henne har jag egna erfarenheter av i samband med skilsmässan som var så överraskande och drastisk.

När Marie-Mélanie förlorar sin familj tappar hon också greppet om livet och går in i en djup depression. Alla färger försvinner, hon går in i ett slags töcken och hon blir av med språket.

Marie-Mélanie blir intagen på ett sjukhus där hon försöker komma till rätta med sin sorg genom att läsa vetenskapliga tidskrifter på sjukhusbiblioteket – bland annat Journal des sçavans där hon läser om en ung kvinna med hud som trä. Kvinnan behandlades med såväl ångbad som kvicksilver, men ingenting verkade råda bot på henne – förutom en dekokt med sarsaparilla:

”Jag tänkte på det engagemang som doktorerna hade för flickan. De gav inte upp när behandlingen inte hade önskad effekt. De försökte på alla sätt hjälpa henne och hon fick vård månad efter månad. Dessa doktorer hade inte ett hjärta av trä, utan uppenbarligen en genuin omsorg om sin patient. Men hur kan en ung flicka få en hud hård som trä?”

Flickors rätt till kunskap och till Gud

Det är inte en självklarhet att en kvinna på 1700-talet kunde läsa – än mindre tillägna sig vetenskapliga skrifter.

Under 1700-talet rönte naturvetenskapen stora framsteg, och århundradet präglades av upplysningstidens tankar och idéer som utmanade den traditionella kristna religionens syn på människan och på världen.

Maria konstaterar att hennes huvudperson Marie-Mélanie är privilegierad – samtidigt är hon lite osäker på om en 1700-talskvinna som Marie-Mélanie verkligen skulle ha haft möjlighet och förutsättningar att tillägna sig kunskap på det sättet:

– Det kanske inte är helt trovärdigt, men jag var tvungen att ge henne en form av kunskap och en förmåga att reflektera kring olika vetenskapliga och religiösa frågor.

Marie-Mélanie är uppvuxen på landsbygden, och förutom att hon fått en gedigen hemuppfostran har hon haft en vidsynt och frisinnad vägvisare i den lokala prästen, pater Asselin, som alltid framhållit även kvinnors och flickors rätt till kunskap, och rätt att närma sig Gud. Att kvinnan är likvärdig inför Gud.

I romanen kan man skönja en motsättning mellan å ena sidan en mer gammaldags religionssyn där Gud framstår som en fördömande och bestraffande Gud, å andra sidan en mer vidsynt och generös syn på Gud som nåderik och förlåtande.

– I boken finns flera präster, och jag ville att de skall vara goda och stöttande – som de präster jag har mött. När jag läst på om 1700-talet har jag givetvis också stött på präster som varit rätt så knoppiska och avogt inställda till andra religioner.

Under berättelsens gång stöter Marie-Mélanie också på präster som lägger skulden för mannen och sönernas död på henne, som anklagar henne för försummelser och synder. Som hävdar att Gud straffar henne eftersom hon inte biktat sig tillräckligt ofta.

– En av dessa präster heter pater Sage. På franska betyder ”sage” klok och vis, vilket ju är lite ironiskt menat. På 1700-talet fanns en tanke om att en olycka var Guds straff, och pater Sage företräder ett synsätt som kanske i viss mån lever vidare än i våra dagar. Många frågar ju sig varför en god och allsmäktig Gud låter onda saker ske. Detta kallas för teodicéproblemet eller ondskans problem, som varken jag eller Marie-Mélanie har en lösning på.

Frigörelse genom förklädnad

Under berättelsens gång genomgår Marie-Mélanie sorgens olika faser, och sorgearbetet skildras bland annat som en cirkelrörelse där den sörjande har svårt att hitta en väg ut och framåt.

Ett genombrott sker när Marie-Mélanie blir uppmuntrad av en väninna att ta sig till stjärnobservatoriet i Paris för att leta efter svar hos stjärnorna och himlakropparnas konstellationer.

Enda möjligheten att försöka nå sina drömmars mål, eller inträde till observatoriet, är att likt prinsessan Léonide i Pierre de Marivauxs uppmärksammade pjäs Kärlekens triumf (1732) klä ut sig till man.

På samma sätt som kvinnorna i Mia Francks roman Galanterna (2021) upplever Marie-Mélanie en frihet och en frigörelse i att uppträda som man – att prata med män på mäns vis, ohämmat och ohejdat, att få tillgång till platser dit kvinnor icke äga tillträde.

Som ”Christian M. Fourbier” är Marie-Mélanie full av upptåg och äventyrslystnad. Det är som om lekfullheten frigör någonting i henne.

För Marie-Mélanie blir den yttre transformationen också en inre omvandling, en befrielseprocess.

– Det ligger mycket i den tanken. När Marie-Mélanie förmår bryta någon form av gränser och hon lyckas ta sig ut ur det som hållit henne fången öppnar det upp för någonting nytt.

Likheter mellan 1700-talet och dagens värld

Maria Lindh-Hindsberg har fördjupat sig i allt från vetenskapliga och religiösa skrifter och bilder till recept från 1700-talet för att kunna teckna en trovärdig och sanningsenlig bild av Frankrike och Marie-Mélanie i sin roman.

Man kan ju fråga sig vad Maria lärt sig om vår tid när hon letat sig trehundra år tillbaka i tiden:

– Visst finns det sådant som jag kan känna igen i dag, som att man på 1700-talet talade om att jordmånen var utarmad och näringsfattig – samma diskussioner för vi idag. Jag har lärt mig att den medicinska forskningen har gått oerhört mycket framåt, och att Gud inte är allestädes närvarande idag som han var då.

Vad har Maria lärt sig av Marie-Mélanie?

– Att det finns ett hopp. Att man inte behöver gå i cirkel hela tiden. På slutet öppnas det upp någonting som är väldigt stort för henne, och att det kan betyda riktigt stora saker i hennes liv. Jag har lärt mig att en institutionaliserad religion kanske inte är så givande – att en mer fri, erfarenhetsmässig och personlig tro kan öppna upp för någonting annat.

– Det har också varit trevligt att få skriva fram en familj åt Marie-Mélanie. Att få ge henne någonting vackert som hon haft, men förlorat.