Kommentar: Putins krig skapade ett nytt Ryssland som ingen ännu känner

I Ryssland försöker vanligt folk febrilt hålla fast vid en normal vardag som inte längre existerar, skriver Svenska Yles tidigare medarbetare i S:t Petersburg Anders Mård i en kommentar till årsdagen av Putins anfallskrig mot Ukraina.

På ytan kan den ryska vardagen verka normal. Folk går till sina jobb, barnen till skolan och metron löper som vanligt. Det finns mat i butiken, vård på hälsostationen och service i restaurangerna. Visst. Utbudet har minskat och priserna stigit. Men köpkraften har inte rasat.

Det första krigsåret slog sanktionerna till mot krigsindustrin och makteliten. Regimen spridde helikopterpengar över sina anhängare: pensionärerna och offentligt anställda. Andra hankade sig fram i övertygelsen om att det snart blir bättre.

Men under ytan utspelar sig en tragedi.

Ett svart moln har parkerat över samhället. I varje hem sjuder det av oro, rädsla och aggressioner. Därför att landets söner krigar, stabiliteten är bortblåst och den egna framtiden osäker - likaså landets.

Trots att alla vet vad som pågår i Ukraina är det få som som har vaknat. Istället intalar man sig att “allt går enligt planen” - precis som regimen påstår.

Det egna huset brinner - men de flesta fortsätter sin törnrosasömn, i hopp om att Putin rider ut stormen.

Mitt hus - mitt Ryssland

Vår trappuppgång i min ryska hemstad S:t Petersburg har en grupp på Whatsapp där vi diskuterar gemensamma problem med vårt gamla hus. När kriget bröt ut bytte administratören, en energisk kvinna på första våningen vars man är officer, helt sonika ut gruppens avatar från en bild på fasaden till anfallskrigets Z-symbol. Tre medlemmar lämnade gruppen omedelbart, medan nio stannade kvar.

Ett år senare har inget förändrats i gruppen, inte heller i det ryska samhället.

Två av tre ryska medborgare stöder Putins anfallskrig.

En uppfattning som baseras inte enbart på mitt eget trapphus, utan på uttalanden av ryska sociologer, samhällsvetare och egna iakttagelser.

Samtidigt finns det ingen hurra-patriotism i det ryska samhället.

Slaver - förenen eder!

Ett år av rysk debatt har visat att det finns 10-15 procent nationalistiska imperialister i Putins Ryssland.

Den här gruppen är övertygad om att den ryska trikoloren ska vaja över alla områden som Moskva anser tillhöra sin intressesfär - och särskilt den ukrainska stäppen.

Och så har vi den stora massan.

Hälften av ryssarna är lojala med Putin i alla väder. Den här gruppen menar att Putin är en erfaren världsledare som lyfte Ryssland ur förnedringen efter Sovjets kollaps, som ökade folks köpkraft, som effektiviserade staten och som gav stabilitet.

Kort sagt: Putin är en vinnare som folket kan lita på!

Eller ett annat typiskt uttalande:

- Själv följer jag inte med politik, men ifall Putin skickar in vår armé till Ukraina har han säkert goda orsaker till det.

En rysk tiger

Kriget kom som en chock även för det ryska folket.

Regimens propaganda hade inte förberett medborgarna. Teven hade inte trummat till ett hat mot Ukraina. Hoten var istället mer abstrakta och handlade om Natos och USA:s aggressiva politik.

Kärnan i “putinismen” har alltid varit att hålla medborgarna politiskt passiva. I utbyte mot att folk vände politiken ryggen lovade regimen ekonomisk stabilitet där staten inte blandar sig i folks privata intressen.

Att det ryska folket skrev under det här samhällskontraktet var ett stort misstag.

Än en gång styrdes landets historia in på fel väg: makten centraliserades och personifierades medan folket snällt teg.

Tappade rösten

Många ryssar var bekväma med kontraktet. Man är övertygad om att det geografiskt stora fosterlandet inte kan styras på annat sätt än av en stark hand i Moskva. Alla andra alternativ leder till kaos.

Den 24 februari ifjol bröt regimen kontraktet. Men den stora schismen kom först i september när mobiliseringen inleddes.

Först då insåg det ryska folket att landet befinner sig i ett krig. Men insikten ledde inte till en politisk aktivism.

Istället tydde sig många till en gammal rysk överlevnadsstrategi: håll låg profil och agera falskt.

Huvudet i sanden

- Lilla jag kan inte påverka kriget. Och allt är så komplicerat.

Så lyder de mest vanliga kommentarerna till kriget runt de ryska köksborden det senaste året.

Det har visat sig att majoriteten inte klarar av att tänka kritiskt. Istället tar man den enkla vägen och godkänner den “sanning” som regimen erbjuder. På så vis, intalar man sig, är tryggheten tryggad.

Men det finns mycket rädslor bakom valet att ställa sig i Putins skugga. Rädsla får många att agera reflexmässigt: i panik kastar man sig fast vid de bekväma förklaringar som regimen erbjuder.

Samtidigt har folket förlorat alla legitima verktyg att påverka politiken.

För den som är kritisk återstår bara ett alternativ: gatuprotester.

Ung och arg

Omkring 15 procent av den ryska befolkningen är starkt kritiska till Putins regim. Gruppen hittas i de ryska storstäderna och bland de yngre.

Dessutom finns det ett passivt motstånd på 20 procent. En grupp som hyllar skepticismen och som aldrig röstar till exempel.

Båda grupper är fortfarande i chock efter krigets utbrott.

Det krävs personligt mod att kasta sig ut i en flod och börja simma motströms. De flesta av oss saknar det modet. Särskilt när man är rädd och upplever att man står ensam.

Det ryska samhället är atomiserat där det saknas horisontella relationer i form av föreningsliv. Mycket på grund av att regimen har hindrat medborgarsamhället att utvecklas.

Och ensam vågar man inte sätta sig emot “majoriteten”.

Protester inget för oss

Den utbredda cynismen hjälper heller inte till att skapa förändringar.

Många ryssar ser ingen vits med demonstrationer “eftersom protester ändå inte förändrar nåt”.

Istället associeras protester med fanatiker som vill göra revolution och skapa kaos.

Ett annat problem är att det inte finns politiska krafter som skulle kunna plocka upp missnöjet och manifestera det.

En gatuprotest blir därför ett slag i luften.

Många kritiska valde därför att lämna landet. Andra har isolerat sig i hemmet och är djupt deprimerade.

Enligt de här människorna har landet gått förlorat och Putin har förvandlat alla ryssar till representanter för ondskans rike.

Det fanns ett öppet fönster för demonstrationer i februari och mars. Men det fönstret spikades fast av den starke handen i Moskva. En hand som numera trivs bäst i pansar.