Kommentar: Jag skulle inte vara den jag är utan Roald Dahls böcker

Debatten om Roald Dahl rasar. Den handlar om åtminstone två saker. Dels handlar den om huruvida det är okej att ändra i gamla verk för att de bättre ska passa nutidens seder och värderingar. Dels om skillnaden mellan verk och person.

Den första frågan närmar jag mig i egenskap av barnboksförfattare. Om en läsare eller en representant för ett förlag skulle berätta för mig att något av mina ord eller resonemang kan upplevas som sårande, rasistiskt eller misogynt skulle jag vara tacksam. Jag vill absolut inte skriva något som kan såra min känsliga målgrupp. Jag skulle gärna fundera ut något bättre ord som beskriver det jag vill.

Skillnaden är förstås att jag ännu lever, och kan vara delaktig i sådana beslut. Det blir genast knepigare när författaren själv inte får vara med och bestämma. Men inte heller i det fallet är jag kategoriskt emot att ändra. Jag anser att om verket ifråga är tillräckligt viktigt, om det är frågan om Bibeln eller Pippi Långstrump, då är det befogat att ge varje generation möjligheten att ta till sig boken på ett sätt de kan förstå. Om betydelsen blir rätt. Och det måste naturligtvis göras sparsamt, med största försiktighet och i författarens anda.

Om jag kokar ner hela den här debatten blir essensen för mig en stor ledsamhet över att denna författares arv nu riskerar att bli reducerat till vem han var som person

Böcker som inte är levande klassiker kan väl få självdö. Om de förlorar sin relevans så beställs det inga nya upplagor och naturen har sin gång. Många röster har höjts både för och emot att Roald Dahls böcker lever upp till de krav som ställs på levande klassiker.

För mig är svaret enkelt. Roald Dahls böcker är för mig kanoniska, utan dem skulle jag inte vara den jag är i dag. Stora vänliga jätten var min nyckel in i litteraturens värld, resten av hans produktion höll mig kvar där. Jag var åtta-tio år och slukade allt han skrivit, kritiklöst och hungrigt.

Jag hade ingen tanke på att det kunde ligga kvinnohat eller antisemitism bakom beskrivningen av häxorna i Häxorna. Jag älskade Roald Dahls böcker för att de tog barnets, mitt, parti. Särskilt sättet han beskriver vuxna tyckte jag var genialiskt – de är ofta groteska, galna, barnhatande individer. Jag minns hur kittlande det var att läsa. Allt det där jag ibland tänkte men aldrig fick säga, och helst inte tycka.

Jag skulle knappast ha blivit författare, åtminstone inte barnboksförfattare, utan de här böckerna. De har gett mig mod och fantasi, anarki och galenskap.

Under de senaste dagarna har jag lärt mig att människan Roald Dahl hade många vidriga sidor. En riktig Herr Vidrigsson, som pappan i Matilda heter i svensk översättning. Och nu kommer vi till frågan om skillnad på verk och person.

Om jag kokar ner hela den här debatten blir essensen för mig en stor ledsamhet över att denna författares arv nu riskerar att bli reducerat till vem han var som person.

Jag inser att vi alla är barn av vår tid och vår filterbubbla (och det tog en lång stund innan jag kunde lyssna till Michael Jacksons musik efter att ha sett Leaving Neverland). Men Roald Dahls böcker har haft en kolossalt stor betydelse för mig. Och inte bara för mig – hans böcker har betytt mycket för massor av barn och vuxna som känner sig ensamma i en blodtörstig värld.

Cancellera honom om ni vill, men snälla, cancellera inte hans böcker!

Matilda Gyllenberg är dramaturg på Svenska Yle och också själv författare.

Är det kränkande att anväda ord som "fet" och "ful" i en bok?

41:21