Att göra upp med sin förälder – Otto Gabrielssons debutroman om den frånvarande fadern Jörn Donner blir teater
Tre år efter att boken “Vildhavre” gavs ut har den nu tolkats om för teaterscenen och sätts upp på KOM-teatern i Helsingfors. Fem skådespelare spear olika versioner av Otto Gabrielsson men ingen spelar Jörn Donner.
När jag ringer upp Otto Gabrielsson befinner han sig på universitetssjukhuset i Malmö där han arbetar som psykolog.
Då hans andra roman Motborgare utkom för några år sedan drömde han om att skriva ut sig ur samhället, men i och med att han blev pappa fick han motvilligt börja jobba. I dag pendlar han till jobbet i Malmö från hemmet i Köpenhamn.
– Det är mycket arbete så man kan väl säga att man har lite grann skrivit in sig i samhället, också i hjärnan. Man hamnar i samhällsgemenskapen på ett tydligt sätt när man har ett vanligt, hederligt medelklassjobb.
Gabrielsson romandebuterade våren 2020 med Vildhavre som var en rasande uppgörelse med den frånvarande kulturpappan Jörn Donner (som hade hunnit gå bort före boken gavs ut).
– Jag ser fortfarande på boken som en otroligt viktig psykologisk resa för mig att kunna frigöra mig från den här pappan som jag hade. Jag ser det som bland det viktigaste jag gjort för mig själv och jag är så otroligt stolt över den processen, inte bara den kreativa resan i den boken utan också den psykologiska av att bli fri från en person som man väl kan säga också haft ett ganska negativt inflytande på mitt liv.
Nu har boken dramatiserats av Laura Mattila som också regisserar pjäsen Rikkaruoho som har premiär på fredag på KOM-teatern i Helsingfors.
– Jag har inte varit involverad i den kreativa processen överhuvudtaget, utan jag har verkligen gett dem fria händer att göra vad de vill med den här boken. Det känns väldigt tacksamt att lämna över den till någon annan, säger Otto Gabrielsson.
– Det känns skönt att boken lever sitt eget liv. Det är inte längre min psykologiska resa utan det får också vara en bok, en bild som lever sitt eget liv och blir till en föreställning. Det tycker jag är otroligt tacksamt att den gör sin egen resa också.
Han har givit mig livet men han har också givit mig en del problem att arbeta med
Otto Gabrielsson om fadern Jörn Donner
”Ge plats åt alla röster på scenen”
På KOM-teaterns scen kommer fem skådespelare spela olika versioner av Otto Gabrielsson men ingen spelar Jörn Donner.
– Han finns med som en röst. Men här finns inte en pappa som någon skriker åt. Det har varit viktigt för mig att det här handlar om Otto, om en pojke, om ett barn. Vi rör oss i Ottos huvud hela tiden, säger regissören Laura Mattila.
Då boken utkom slogs Mattila av att medierna bara lyfte fram de mest tillspetsade sakerna ur Gabrielssons text för att få bra klickrubriker.
– När jag läste Vildhavre märkte jag att där fanns många motstridiga röster och jag vill ge alla rösterna plats. Det skulle kännas förenklande att bara visa upp en son som är bitter på sin pappa. Där finns så mycket mer. Så jag delade Ottos karaktär i fem olika karaktärer för att skildra alla de olika synvinklarna för att kunna få en rikare, djupare bild av hur det är att bli vuxen och reflektera kring relationen till sin förälder.
Det har varit ett medvetet och tacksamt val av Mattila att inte involvera Gabrielsson i den kreativa processen.
– Jag ville skydda mig för att materialet är så personligt. Jag ville vara ensam med materialet och se vad det väcker i mig och hur detta skulle kunna tolkas till scenen. Jag har tagit ett kliv åt sidan för att inte fastna. Otto har gett så mycket av sig själv i texten och jag ville skapa syre runtomkring mig.
På premiären kommer Gabrielsson och Mattila att träffas för första gången och att Gabrielsson sitter i publiken känns nervöst, medger Mattila.
– Det är nog spännande. Men jag har talat med skådespelarna och vi känner att vi har en tillit till det vi skapat och till de val vi gjort, bland annat med hur vi delat upp karaktärerna och hur föreställningen ser ut visuellt och låter.
Trots att föreställningen rör sig mycket kring sorg, ångest och smärta finns det också en lätthet i föreställningen som möjliggör att man kan ta in det som händer, berättar Mattila.
– Vi har jobbat mycket för att det här ska vara en föreställning som man ska orka se. Att där ska finnas syre.
– Den bästa feedbacken jag fått av några som redan sett pjäsen är att man tyckt att det funnits en bra balans mellan lättheten och smärtan. Jag har tänkt mycket på att föreställningen inte ska skjuta bort människor utan vara något som folk kan ta till sig och för det behövs att det rör sig från det lätta till det tyngre.
Finns det humor i pjäsen?
– Ja. Jag har skrattat massor. Men jag har också konstig humor. Det är inte sketchhumor men i föreställningen och i Ottos text fanns flera formuleringar som var så orimliga att man inte kan göra annat än skratta åt dem. Det är skratt som gör ont, och jag har som sagt skrattat massor.
Kan förstå att pappa inte hade tid för mig
Det var framförallt ett ögonblick i romanen Vildhavre som gjorde ett starkt intryck på Mattila och som gjorde att hon ville gestalta texten på scenen.
– I boken skriver Otto vid ett skede att han ser sin pappa i sig själv. Det kändes som ett stort ögonblick och något man kan leva sig in i. Jag har personligen tänkt att sådant som man i en yngre ålder har hyst agg om mot sina föräldrar, till exempel att de varit ambitiösa och därför varit frånvarande, är sådant som man senare insett att överförts till en själv. Att deras ambition har fört mig till den här punkten. Och man inser att inget är svartvitt.
En man som redan sett pjäsen före premiären sa efteråt till Mattila att han istället för att tänka på sin egen relation till pappa tänkte på sig själv som pappa.
– Här synliggörs den stränga blicken som barn ofta har på sin förälder, och folk tar den på allvar. Och som barn kan man börja förstå att ens blick varit sträng och att ens förälder ändå till sist bara är människa.
Det är en insikt som Gabrielsson också landat i, särskilt när han försöker ge sig själv tid att hinna fokusera på skrivandet.
– Att vara pappa, mamma, förälder till ett litet barn tar väldigt mycket energi. Man får väldigt mycket kärlek och det är en kärlekshandling att vara förälder, att vara en närvarande förälder. Men jag kan ju också ännu tydligare förstå att min pappa inte hade den tiden för mig och inte ville ta sig den tiden heller.
– För att skriva så många böcker som han skrev krävs det också att någon annan tar hand om barnen. Så jag förstår att min pappa också valde att prioritera skrivandet på ett sätt. Det är svårt att kombinera med att vara en närvarande pappa.
Föreställningen Rikkaruoho har premiär 24.2.2022 på KOM-teatern och spelas till och med 13.5.2023.