Kommentar: Resultatlistorna är plågsam läsning – och det förvånar inte att Finland är medaljlöst i VM

Skid-VM har blivit en beskrivning av verkligheten. Finland är medaljlöst, Finland kan förbli medaljlöst – och framför allt förvånar inte det här speciellt mycket.

”Som förväntat.”

Då längdåkarnas VM är prick halvvägs ringar de två orden in Finlands dagar i Slovenien. Få väntade sig ett monumentalt medaljregn – och ingen lär för den delen behöva hämta hem för mycket kaffedopp från butiken nu.

De senaste dagarna har ramat in det som vi har sett under VM-veckorna i februari. Noll medaljer i alpint, noll medaljer i skidskytte – och just nu pekar allt mot att en eller två medaljer från längdåkning, nordisk kombination och backhoppning är ett maxresultat från tre klassiska, blåvita idrotter.

Plågsam läsning. Rentav pinsam?

Snarare är det en verklighetsbeskrivning vintern 2022/2023. Finland är på en resultatmässig front en B-nation i skidsporter jämfört med de två närliggande måttstockarna Sverige och Norge.

Förklaringar som låter som bortförklaringar

Om man zoomar in mot Planica och det som pågår där finns förklaringar att komma med som snabbt lutar mot att låta som bortförklaringar.

Fel variant av tävlingsprogrammet med intervallstart i fristil, Iivo i fladdrig form, knixiga banor som inte passar och medtävlare som stupar precis framför de egna skidspetsarna är några av dem.

När det gäller Iivo Niskanen är man benägen att åtminstone låta juryn fortsätta sammanträdet tills målgången i söndagens femmil. Han har så stark bevisföring för sin förmåga att toppa formen till exakt rätt dag att bilan inte faller än, men det är också den enda av orsakerna bakom resultaten som verkligen håller.

Framgångarna i de olympiska spelen för ett år sedan skördades tack vare att precis allt stämde. Förberedelserna, banorna, höga höjden, de största namnen i storform – stjärnorna stod verkligen rätt i de kinesiska bergen.

Det som vi ser just nu är närmare normalläget.

Finland är och förblir svagt i sprintskidåkning så länge uppskattningen för den fräcka tävlingsformen förblir rätt låg. I och med att sprint är publikvänligt och underhållande är det en distans som det internationella skidförbundet inte kommer att röra på, så det finns all anledning att omfamna sprint.

Fristil har i sin tur varit en finsk akilleshäl i årtionden. I ett läge där sporten letar efter fotfäste för sin framtid och den klassiska tekniken har varit utrotningshotad, är det slående hur svaga en del finländska åkare är i tekniken.

Dessutom: Finlands spets är smal och rätt ålderstigen. Det finns spännande ungdomar (framför allt onsdagens VM-debutant Niko Anttola), men det känns ändå relevant att undra vad som händer då syskonen Niskanen lägger stavarna i takboxen för sista gången.

Solstrålen fick vinna

Dagens damtävling blev inte ens handvarm för finländsk del. Att ligga bra till ute vid 2,4 kilometer är lika intressant som att hämta posten – och då medaljerna skulle fördelas hade Finland loggat ut.

Snön var trög och tung i Planica, det var ett före som sållade ut de allra bästa. I den kategorin hör ingen finländsk damåkare hemma i fristil just nu.

Krista Pärmäkoskis form är försvunnen, Kerttu Niskanen har sin lårkaka och sin begränsning i fritt, resten är inte tillräckligt bra.

I stället blev solstrålen Jessie Diggins en värdig världsmästare. Hon håller till i Europa för att optimera sin satsning, hon har inte träffat sin familj på månader och hon har fått vänta på sin fullträff.

– Jag saknar verkligen min familj. Det senaste året har varit mycket upp och ner, och det har inte varit enkelt. Jag önskar att min man hade varit här. Jag hade inte stått här om jag inte hade älskat det jag gör, säger Diggins.

Diggins berättade om en bana som passade perfekt, utförslöpor där hon kunde använda sin teknik för att öka farten och ta sekunder. Samtidigt har vi sett tv-bilder under VM på finländare som lägger i bromsen i kurvorna – något som svenska stjärnor tyckte var en dum taktik i helgen.

Lätt att hålla med, resultatlistorna ljuger sällan.