Film: The Whale – årtiondets comeback när Brendan Fraser får alla att gråta
Stående ovationer, prisande recensioner och allmänt prisregn – det har varit ett häftigt filmår för skådespelaren som länge hållit låg profil. Är det här den ultimata Hollywoodsagan?
Det börjar med bilden av en uppslagen laptop. Den lilla skärmen är indelad i små rutor som visar ett antal studenter upptagna av ett distansmöte.
Det är bara den mittersta rutan som är svart och som avslutning på lektionen konstaterar föreläsaren att kameran på hans laptop fortsättningsvis inte fungerar.
”Men tro mig – det är inte mycket ni missar”, fyller han i med ett litet skratt.
Ögonblicket därpå avslöjas föreläsarens fylliga kroppshydda för åskådaren som inser att den extremt överviktiga mannen i den slitna soffan medvetet stängt av kameran.
Allt för att dölja de solkiga kläderna och svetten som lackar. Vi förstår att Charlie (Brendan Fraser) må vara en bra lärare, men att han inte mår bra.
Kroppens kamp
Regissören Darren Aronofsky har gång efter annan använt sig av sargade människokroppar i sina filmer. Kroppar som späks, tyglas, plågas och misshandlas.
Requiem for a Dream (2000) kretsade kring missbruk av olika slag – från knarkande ungdomar till en äldre kvinna som går vilse bland bantningspiller och drömmen om solbränd hud.
The Wrestler (2008) handlade om en åldrande brottares sista kamp, Black Swan (2010) om en balettdansös som pressar sin kropp samtidigt som hennes psyke kollapsar.
Och i The Whale möter vi nu en man som försöker dämpa sin inre smärta med hjälp av mat. Efterhand får vi veta vilken sorg det är som drivit honom till att vräka in chokladkakor och friterad kyckling med en frenesi som det gör ont att se.
Ont gör det också att inse att han inte längre ser någon återvändo – att det enda som mentalt håller honom på fötter är föresatsen att göra något gott för den dotter han förlorat kontakten med.
Avskalat, men laddat
The Whale är baserad på en pjäs av Samuel D. Hunter och har i filmtappning bibehållit scenrummets avskalade upplägg – vi befinner oss i ett enda rum och möter endast fem personer under den korta tid vi spenderar med Charlie.
I den innersta cirkeln finns vännen Liz (Hong Chau) som kommit att bli hans personliga assistent/sköterska/själasörjare. En kvinna som handlar, städar, lyssnar och stöder trots att hon själv framstår som en blandning av ilska, desperation och sorg.
Här finns också den trotsiga dottern Ellie (Sadie Sink) och ex-hustrun Mary (Samantha Morton) som verkar enbart trött – på allt och alla.
Och så har vi två män som tränger sig på från världen utanför – dels ett pizzabud (Sathya Sridharan) som försöker kommunicera med Charlie genom den stängda dörren, dels en ung man (Ty Simpkins) som knackar på för att tala om den kristna kärleken.
En missionär som vägrar acceptera stängda dörrar. Alla måste räddas!
Brendan bränner inga broar
Darren Aronofsky är en regissör som alltid väcker intresse och vars filmer ofta ger upphov till diskussion, men den här gången överskuggas hans namn av huvudrollsinnehavaren Brendan Fraser.
Hollywoodstjärnan som på 90-talet blev en sexsymbol och machohjälte i actionkomedier som George of the Jungle (1997) och en räcka Mumien-filmer (2000-2008).
Han var populär, men togs sällan på allvar och försvann småningom ur rampljuset. I efterdyningarna av #metoo-vågen avslöjade han att han lidit av att i början av 2000-talet blivit antastad av en representant för The Hollywood Foreign Press Association.
Det är uppenbart att det varit kämpiga år för Fraser, men i en diskussion med The Hollywood Reporter beskriver han hur Aronofskys manus fick honom att känna en hunger efter att jobba igen, en lust att få sätta tänderna i denna roll.
Resten är – som man brukar säga – historia. En åtta minuter lång stående ovation i samband med filmfestivalen i Venedig bevisade att Fraser gjort comeback. En comeback inte helt olik den som Aronofsky möjliggjorde för Mickey Rourke i och med The Wrestler.
Inför den här typen av ”från nederlag till framgång”-berättelser har filmerna i sig en tendens att blekna. För även om The Whale är en berörande skildring av sorg, försoning och upprättelse så är det Brendan Frasers personliga resa som gör mest intryck.
Det är den som lyser i ens inre när man rödgråten lämnar den mörka biosalongen.
Lyssna på Kulturpodden om optimism - bl.a. om Brendan Frasers återkomst på film:
