Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 12:43.
Deprimerad människa sitter böjd framåt.
Bild: Yle

Under en stor del av lågstadiet och högstadiet var jag mobbad, om inte handgripligen, så verbalt utsatt och utfryst. Något år senare i gymnasiet, när mobbningen var förbi, började jag skära mig i armarna. Inte mycket, inte synligt, men det var som om det fanns något djupt inne i mig som måste
ut.

Det gick över efter ett tag, utan yttre hjälp, för jag pratade aldrig om det med någon. Jag lyckades på något vis intala mig att det var dumt att hålla på med det och att jag skulle ångra ärren senare.

Några år senare hade jag oturen att träffa en pojkvän som kort efter att vi hade flyttat ihop började misshandla mig, psykiskt och fysiskt. Det tog tre år att komma ur förhållandet, i det skedet fanns det bara en skärva kvar av den person jag varit tidigare och det tog ett år att bli något sånär mig själv igen. Det här var första gången jag var i kontakt med en psykolog, jag sov mycket dåligt en period och oroade mig mycket över om det skulle komma nån hämnd ur förhållandet jag just varit i.

Psykologen var den första jag berättade om misshandeln för ansikte mot ansikte, ett jättestort och svårt steg för mig. Hon hade dessvärre glömt det till följande gång vi träffades.Jag tog emot sömnhjälpen och började sova bättre, men fick aldrig reda ut det förhållandet med någon som kunde hjälpa mig att sortera tankarna.

Det gick några år igen innan allt slog tillbaka på en gång, både barndom och förhållanden och allt jag varit med om tror jag. Jag hade ett bra liv, ett sex månader gammalt barn, en bra sambo och ett bra ställe att bo på.

Men jag var mycket ensam, sambon jobbade delvis borta, långa dagar och jag var mycket ensam och nyinflyttad och saknade mina vänner och familj från det ställe jag bodde tidigare.

Jag fick panikångest. Så här i efterhand kan jag inte fatta hur jag klarade det. Jag ville inte vara ensam i huset, jag ville inte vara ensam alls, om jag skulle dö och nåt skulle hända babyn. Jag vågade inget göra, inget röra av rädsla för att jag skulle falla ner död. Jag tassade på tå kring mig själv och min rädsla för paniken. Den bästa stunden på dagen var när jag hade nattat barnet och äntligen fick släppa ansvaret: Babyn sov, då gjorde det inget om något hände mig.

Babyn fick den vård den behövde, även fast den nattades lite väl tidigt om kvällarna, men hemmet förföll, ingen disk blev diskad, ingen tvätt blev tvättad, min sambo var besviken på mig, men jag kunde inte sätta ord på hur det kändes och förklara för honom. Det var som att ha en svart skugga bakom mig, som jag såg i ögonvrån så fort jag vände på huvudet och kom den för nära så kom paniken.

Först sökte jag hjälp ensam, berättade hela min historia, men psykologen fann inte mitt fall tillräckligt intressant, så honom träffade jag bara några gånger och nån konkret hjälp fick jag inte. Det var inte tal om att fiska fram nån annan heller på en liten ort, men panikattackerna började avta, hjälp eller inte.

Det var kort därefter, via familjeterapin som jag äntligen fick hjälp och förståelse. Någon tyckte att mina känslor var lika berättigade som vem som helst annans och att de inte behövde gömmas undan eller vara något att skämmas för. Det var sist och slutligen inte mycket som behövdes, att någon lyssnade på mig och sade att jag var berättigad att känna precis som jag gjorde, att få höra att mina känslor till och med var förståeliga med tanke på allt som hänt. Att inte ifrågasättas och tvingas komma med förklaringar när jag berättade min historia. Jag minns att jag grät mängder, men det kändes bättre för varje gång jag gråtit ut. Någonstans där fanns lösningen, för bara ett knappt halvår senare var jag mig själv igen och har så förblivit tills idag.

Min tilltro till psykiatrin är fortfarande ganska dålig. Men familjeterapin och samtalsterapeuter har jag stort förtroende för. Jag har inget konkret tips till andra än att inte låtsas vara starkare än du är. Du är precis så stark du behöver vara och när det inte räcker till, så får du be om hjälp! Ta det där ordet i munnen, vare sig det är deprimerad, anorektisk, panikångest eller något annat. Säg det högt så att någon hör även fast det är så hemskt att du måste grimasera medan du säger det. Det blir lättare för varje gång och du får den hjälp du behöver mycket snabbare!

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle