Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Under en stor del av lågstadiet och högstadiet var jag mobbad, om inte handgripligen, så verbalt utsatt och utfryst. Något år senare i gymnasiet, när mobbningen var förbi, började jag skära mig i armarna. Inte mycket, inte synligt, men det var som om det fanns något djupt inne i mig som måste
ut.
Det gick över efter ett tag, utan yttre hjälp, för jag pratade aldrig om det med någon. Jag lyckades på något vis intala mig att det var dumt att hålla på med det och att jag skulle ångra ärren senare.
Några år senare hade jag oturen att träffa en pojkvän som kort efter att vi hade flyttat ihop började misshandla mig, psykiskt och fysiskt. Det tog tre år att komma ur förhållandet, i det skedet fanns det bara en skärva kvar av den person jag varit tidigare och det tog ett år att bli något sånär mig själv igen. Det här var första gången jag var i kontakt med en psykolog, jag sov mycket dåligt en period och oroade mig mycket över om det skulle komma nån hämnd ur förhållandet jag just varit i.
Psykologen var den första jag berättade om misshandeln för ansikte mot ansikte, ett jättestort och svårt steg för mig. Hon hade dessvärre glömt det till följande gång vi träffades.Jag tog emot sömnhjälpen och började sova bättre, men fick aldrig reda ut det förhållandet med någon som kunde hjälpa mig att sortera tankarna.
Det gick några år igen innan allt slog tillbaka på en gång, både barndom och förhållanden och allt jag varit med om tror jag. Jag hade ett bra liv, ett sex månader gammalt barn, en bra sambo och ett bra ställe att bo på.
Men jag var mycket ensam, sambon jobbade delvis borta, långa dagar och jag var mycket ensam och nyinflyttad och saknade mina vänner och familj från det ställe jag bodde tidigare.
Jag fick panikångest. Så här i efterhand kan jag inte fatta hur jag klarade det. Jag ville inte vara ensam i huset, jag ville inte vara ensam alls, om jag skulle dö och nåt skulle hända babyn. Jag vågade inget göra, inget röra av rädsla för att jag skulle falla ner död. Jag tassade på tå kring mig själv och min rädsla för paniken. Den bästa stunden på dagen var när jag hade nattat barnet och äntligen fick släppa ansvaret: Babyn sov, då gjorde det inget om något hände mig.
Babyn fick den vård den behövde, även fast den nattades lite väl tidigt om kvällarna, men hemmet förföll, ingen disk blev diskad, ingen tvätt blev tvättad, min sambo var besviken på mig, men jag kunde inte sätta ord på hur det kändes och förklara för honom. Det var som att ha en svart skugga bakom mig, som jag såg i ögonvrån så fort jag vände på huvudet och kom den för nära så kom paniken.
Först sökte jag hjälp ensam, berättade hela min historia, men psykologen fann inte mitt fall tillräckligt intressant, så honom träffade jag bara några gånger och nån konkret hjälp fick jag inte. Det var inte tal om att fiska fram nån annan heller på en liten ort, men panikattackerna började avta, hjälp eller inte.
Det var kort därefter, via familjeterapin som jag äntligen fick hjälp och förståelse. Någon tyckte att mina känslor var lika berättigade som vem som helst annans och att de inte behövde gömmas undan eller vara något att skämmas för. Det var sist och slutligen inte mycket som behövdes, att någon lyssnade på mig och sade att jag var berättigad att känna precis som jag gjorde, att få höra att mina känslor till och med var förståeliga med tanke på allt som hänt. Att inte ifrågasättas och tvingas komma med förklaringar när jag berättade min historia. Jag minns att jag grät mängder, men det kändes bättre för varje gång jag gråtit ut. Någonstans där fanns lösningen, för bara ett knappt halvår senare var jag mig själv igen och har så förblivit tills idag.
Min tilltro till psykiatrin är fortfarande ganska dålig. Men familjeterapin och samtalsterapeuter har jag stort förtroende för. Jag har inget konkret tips till andra än att inte låtsas vara starkare än du är. Du är precis så stark du behöver vara och när det inte räcker till, så får du be om hjälp! Ta det där ordet i munnen, vare sig det är deprimerad, anorektisk, panikångest eller något annat. Säg det högt så att någon hör även fast det är så hemskt att du måste grimasera medan du säger det. Det blir lättare för varje gång och du får den hjälp du behöver mycket snabbare!
#hurmårdu
Berättelse 67: Tappat tron på vården
Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?
Våga prata om hur du mår
Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.
Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"
Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.
"Vi missar den manliga depressionen"
Manlig depression fortfarande stigmatiserat.
Deprimerad eller bara lite smådeppig?
"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"
Anhöriga behöver också stöd
Skuld och skam drabbar ofta de närstående.
Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan
Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.
Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre
Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.
Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade
Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.
Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor
Det kändes som om jag aldrig var good enough.
Motion lindrar depression
Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.
Depression: En oavslutad sorg
Avstannad sorgeprocess bakom depression
Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det
Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner
Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad
Tack vare terapeuten började jag må bra igen,
De unga kvinnorna nödropar
Prestationskraven och skammen förstör oss.
Markos depression kunde ha kostat honom livet
Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.
Depression skördar unga - allt fler i förtidspension
50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.
Berättelse 60: Depressionen var nödvändig
Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.
Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.
Hasse tog sig ur den djupa depressionen
Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.
Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren
Människor som förstår är det viktigaste.
Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.
Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!
Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.
Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Våga prata om depression.
Berättelse 55: Lär dig prioritera
Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.
Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv
Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.
Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.
Berättelse 52: En vän räddade mig
Berätta för någon att du mår dåligt
Berättelse 51: Känns inte som det ska
Hur vet man om man är deprimerad eller inte?
Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk
Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.
Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till
Ångrar att jag inte berättade för vänner.
Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden
Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.
Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.
Depressionerna blir dyra för samhället
Var femte finländare insjuknar i depression.
Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader
För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.
Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket
Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.
Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var
Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.
Berättelse 43: Sök hjälp i tid
Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.
Berättelse 42: Ätstörning och depression
Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.
Berättelse 41: Ett fejkat leende
Efter två år svängde det äntligen!
Berättelse 40: Medicinen räddade mig
Det var svårt att få den hjälp jag behövde.
Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.
Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig
Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.
Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation
Ta tag i situationen och be om hjälp.
Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret
Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.
Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas
Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!
Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt
För mycket byråkrati för att få hjälp.
Berättelse 33: Förlamad av depression
Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.
Berättelse 32: Spelar en roll inför andra
Döljer mitt liv som bipolär.
Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig
Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.
Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig
Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.
Vill förmedla hopp åt deprimerade
Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp
Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.
Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt
Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.
Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp
Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.
Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!
Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.
Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad
Terapi och mediciner blev min räddning.
Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år
Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.
Berättelse 22: Ingen förstod mig
Fick hjälp efter självmordsförsök.
Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin
Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.
Berättelse 20: Idag är jag lycklig
Från absoluta botten till ett lyckligt liv.
Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.
Berättelse 18: Låt det ta tid!
Stora livshändelser gjorde mig sjuk.
Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem
Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.
Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"
Jag var duktig flicka och kunde aldrig ta det lugnt.
Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad
Ta de första tecknen på allvar och var självisk.
Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka
Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.
Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig
Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.
Berättelse 12: Träning håller mig flytande
Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.
Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad
Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.
Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte
Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.
Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt
En uppgång med cirka 40 procent sedan år 2000.
Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden
Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.
Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp
Det bästa man kan göra är att prata öppet.
Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är
Jag hade behövt hjälp redan som 18.
Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig
När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.
Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga
Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.
Berättelse 4: Ge aldrig upp!
Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.
Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt
Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.
Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.
Berättelse 1: Våga be om hjälp
Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.
Livskriser höjer risken för depression
Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.