Yles skidexperter vill se förändringar i landslagets verksamhet: "Idrottarna styr på grund av svagt ledarskap"

Trots medaljtorkan i VM i Planica hör Finland till de ledande nationerna i längdskidåkning. Finland borde klara av att nå större framgångar, anser Yles expertkommentatorer.

I fjol på OS kammade de finländska längdskidåkarna hem sex medaljer – Finlands bästa stortävlingssaldo sedan VM 2009 i Liberec. När längdåkarna hyllas till skyarna och förbundsledarna dunkar varandra i ryggen tenderar ingen ha lust att granska kritiskt på verksamheten.

Nu pågår ett klart sämre mästerskap – som påminner om VM-tävlingarna i Seefeld 2019, Falun 2015 och Val di Fiemme 2013, i vilka Finlands saldo var endast en bronsmedalj. Det är dags att granska verksamheten inom den finländska skidåkningen mer kritiskt.

– I en toppidrottsorganisation borde det finnas klara strukturer och så få osäkerhetsmoment som möjligt. Ingen har styrt längdskidåkarnas träningskultur och identitet på en lång tid, berättar en bekymrad Kalle Lassila.

– Man borde hitta ett system som fungerar, och man borde hålla fast vid det systemet och jobba långsiktigt, anser Matias Strandvall.

Visst, ibland kammar Finland hem medaljer i skidåkning, men kunde framgången vara ännu bättre än den varit hittills? Så att de här mästerskapen med en ynka medalj, eller i värsta fall inga medaljer alls skulle lysa med sin frånvaro.

Under OS i Peking var syskonen Niskanen inblandade i fem av sex finländska medaljer, och den sjätte kneps av Krista Pärmäkoski. Toppen är smal och inom några år har de här tre blåvita hjältarna lagt av.

Yles experter anser att Skidförbundet borde tänka långsiktigt, bygga om landslagsversamheten och stöda följande generation på ett mer hållbart sätt.

Just nu påminner verksamheten inom finländsk skidåkning stundvis om vilda västern. Lagandan är krystad, och juniorerna lämnas av förbundet vind för våg.

Enligt Strandvall och Lassila saknar längdåkningen en grenchef. Dessutom efterlyser de en förbättring av samarbetet mellan landslaget och idrottarnas personliga tränare.

Ledarskap saknas

Den finländska landslagsverksamheten består i huvudsak av tre grupper: idrottare, tränare och servicepersonal. I många års tid har det stundvis sipprat fram uppgifter om missnöje inom eller mellan grupperna.

Ofta har slitningarna uppstått mellan idrottare och servicepersonal. En del av landslagsåkarna har ställt orimliga krav på enskilda servicemän, vilket lett till att duktiga vallare blivit överbelastade och bränt ut sig.

– I elitidrott ska de bästa ha den bästa servicen och uppmärksamheten. Men det måste ju finnas en gräns med allting. På grund av svagt ledarskap är det idrottarna som leder verksamheten nuförtiden och det är inte hållbart i längden, konstaterar Strandvall.

På många punkter saknas klara gemensamma regler, struktur och ledarskap. Strandvall och Lassila skyller inte på landslagstränarna eller på förbundets vd Ismo Hämäläinen. De har sitt eget jobb att fokusera på. Men en person som leder den operativa verksamheten saknas.

Landslagsverskamheten saknar en grenchef som ansvarar över helheten. Det anser även A-landslagets chefstränare Teemu Pasanen.

– Själv fokuserar jag till hundra procent på A-landslaget och är på resande fot 250 dygn om året. Vi har ingen som ser över helheten, vilket skulle vara väldigt viktigt speciellt med tanke på idrottarna i U23-klassen och juniorerna. Det skulle vara bra om det fanns en grenchef, berättar Pasanen under pågående VM i Planica.

Brister i B-landslagets verksamhet

Det har funnits tider då Finland saknat ett B-landslag. Under OS-säsongen i fjol fanns det ett B-landslag vars verksamhet fungerade bra, och B-landslagsidrottare som Remi Lindholm och Jasmin Kähärä gjorde stora framsteg och fick oväntat åka med till OS.

Till den här säsongen kom B-landslagsverksamheten igång först i juli. Vid det laget hade flera av idrottarna som utsågs till B-landslaget redan lagt upp sina egna lägerupplägg.

Chefstränaren Pasanen håller med om att förbundet gjort en grov miss.

– Alla landslagsgrupper borde vara fastställda och ha tydliga upplägg redan i april, så att man kan inleda träningssäsongen i maj enligt de planer som gjorts upp, anser Pasanen.

Att sätta ihop landslagsgrupperna, ha långsiktiga planer och klara upplägg är utmanande då det inte finns någon grenchef som tar ansvar och leder verksamheten.

Under några års tid fungerade Eero Hietanen som grenchef, och enligt Matias Strandvall gjorde Hietanen ett bra jobb i sin roll.

– Han var länken mellan A-landslaget och resten av skidfinland. Han gjorde ett otroligt bra jobb och jag tyckte att mycket blev bättre.

Strandvall som i år är en av tränarna i B-landslaget har fått nys om att det inom förbundet finns planer på att tillsätta en ny grenchef efter vakuumet som Hietanen lämnat efter sig.

– Visst, att anställa en människa kostar pengar. Frågan är hur många och vilken typ av anställda man ska ha på kontoret. Det gäller att fundera kritiskt över vilka personer behövs.

”Det finns konflikter och problem under ytan”

Expertkommentatorerna Lassila och Strandvall önskar att det skapades tydliga regler för landslagstränare som har landslagsidrottare som personliga adepter.

Flera landslagstränare har personliga adepter inom de olika landslagen, vilket möjliggör ett tätt samarbete. Samtidigt finns det en hel del i det nuvarande systemet som är oklart och rentav skadligt för lagandan.

– Det finns konflikter och problem under ytan. Alla borde behandlas lika, men så är det nödvändigtvis inte, menar Lassila.

Enligt Lassila och Strandvall är det problematiskt att en landslagstränare som har sin personliga adept i landslaget får lön av förbundet och tar samtidigt betalt av sin adept. Det är också möjligt att samma tränare kan få mera betalt av en adept och mindre av en annan – beroende på deras status och framgång.

– Det borde vara självklart att också den personliga träningen kommer via förbundet och betalas till förbundet. Då kan Skidförbundet styra upp hela verksamheten, säger Kalle Lassila.

När en ny idrottare når landslaget borde hen få välja en av landslagstränarna till sin personliga tränare, och det ska finnas en fast avgift, anser Lassila.

Ett sådant system skulle innebära att Skidförbundets ledning får en tydlig bild över vilka tränare som uppskattas bland längdåkarna, menar Lassila. De bästa och populäraste tränarna skulle belönas med högre lön, medan tränare som ingen vill ha som personlig tränare kunde ersättas. Verksamheten skulle bli klarare och tydligare för alla inblandade.

Chefstränaren Pasanen anser att det nuvarande systemet med personliga tränare har fungerat bra för det mesta. Men han medger att systemet inte är optimalt alla gånger.

– Det klaraste systemet, vilket används i många länder, är att en landslagstränare är tränare för alla i landslaget. Då kan tränaren också stå för resultaten. Men jag vet inte om vi någonsin kommer att komma dit i Finland, eller om den modellen skulle fungera här.

I sina bästa stunder är den finländska längdåkningens topp sylvass, men även då är den väldigt smal

– För att få fram en större bredd och bättre idrottare så behöver man en klar och tydlig struktur gällande vem som sköter vad inom ett förbund. Där är helheten bristande, konstaterar Strandvall.