Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:50.
anaonym kvinna
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag försökte få hjälp första gången i när jag i yrkesskolan. Jag gick till skolkuratorn men hon och skolhälsovårdaren drog slutsatsen efter många samtal att jag var nog bara så där ungdomsmelankolisk (det var jag inte, var nog redan deprimerad på riktigt då).

Skolan tog slut, jag försökte leva mitt liv vidare men insåg att nåt var fel. Varje år blev det värre och värre. Skaffade någå jobb men började studera igen ett nytt yrke som man kanske sku få mera jobb med. Klarade av 1,5 år, sedan brakade jag ihop totalt en dag när jag blev ombedd att skicka ett mail. Det blev för mycket press på mig att skriva några rader. Min lärare insåg att allt inte var bra med mig och frågade vänligt om hon kan hjälpa mig? Vill jag att hon ringer och bokar tid till skolkuratorn åt mig, jag snörvlade fram ett ja tack.

Samma skolkurator (som några år tidigare) tog emot en snörvlande mig och konstaterade att "hmm, du är nog definitivt deprimerad jo". Hon hjälper mig boka läkartid, enda som finns att få är en allmänläkare som tar emot mig och säger "hmmjaa, dom sa att du är deprimerad visst. Här är ett recept. Lämna in det och förnyas när det tar slut. Tack och hej". Fick en psykriatrisk sköterska att prata med. Vi synkade inte. Hon satt och tittade på mig och frågade bara varför jag tror att jag mår som jag mår.

Jag visste inte. Det var därför jag var där. Hon var helt klart inte gjord för fall som mitt. Träffade henne 2-3 ggr sen sa jag att jag mår bra nu, tack och hej.

Kommer ihåg att när jag fick mina piller i handen och kom hem med dom fick jag en utskällning/hysteriskt utbrott av min dåvarande pojkvän som inte kunde fatta att jag sjunkt så lågt att jag tar piller för det är ju bara "såna där" människor som äter piller. Du vet, såna där som har fel i huvudet på riktigt. Konstiga människor. Farliga människor.

Hela vårdkedjan var väldigt konstig. Alla var väldigt konstiga. Massor med stigma. Österbotten i ett nötskal.

Men, tack vare pillren som inte var perfekta för mig men ändå gav mig lite livslust och energi tillbaka, så fick jag tagit mig i kragen och sökte in till mitt drömyrke på uni i Åbo och flyttade dit och fick äntligen ordentlig vård via studenthälsan. En riktig psykiatrier som diskuterade mina piller med mig, kom fram till att jag ska byta sort, följde upp, riktiga samtalsterapeuter att tala med etc.

När jag berättade om mina erfarenheter från Österbotten såg dom rent ut sagt skrämda ut.

Idag är jag inte helt frisk men jag fungerar. Har lärt mig massor om mig själv och andra. Är glad att jag inte gav upp mina drömstudier fastän det gick i motvind och uppförsbacke. Snart är jag färdig magister, antagligen arbetslös sådan men det är en annan historia.

Mitt råd till andra är att fixa dig själv innan du försöker ha ett förhållande med nån annan och försök för guds skull inte på ett förhållande med nån annan som har problem. Jo det kan verka som en bra ide först att ni kan stöda varandra för att ni har liknande problem, men
nej. Två halvor blir inte en hel. Inte i detta fall.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle