Kolumn: Hela landets blickar vilade på en 20-åring – man skäms nästan för att man tvivlade
Fyra åkare slogs om medaljer, Finland stannade och tittade. Vi såg framtiden i finländsk längdåkning. Det fanns ingen anledning att tvivla.
Så blyg, så lugn, så sansad.
Där stod eftermiddagens Planica-mittpunkt och såg knappt berörd ut. Närmast lite besvärad över all uppmärksamhet.
Tala är silver, tiga är guld?
Med en utsökt sista sträcka bakom sig blev Niko Anttola i en handvändning VM-dagens stora namn. I en sport som letar efter något som står ut var ett blåvitt ankarnamn som många utanför Finlands gränser aldrig hade hört talas om ett givet nav att snurra runt.
Anttola lät insatsen i spåret tala.
Han medgav att det var fruktansvärt nervöst och han sa att VM-resan har varit rolig. Mycket mer än så vred frågestinna journalister inte ur det här stjärnskottet.
Var som att gå på tunn is
Det var regn i luften, en blöt filt hade lagt sig över de slovenska bergen och för Finlands del stod optimism inför sista VM-helgen på spel. Få förväntade sig egentligen en stafettmedalj, många önskade sig en rejäl kamp och ett fokuserat formbesked från Iivo Niskanen.
Sen svepte eftermiddagen in och tände ögonen i finska förhoppningar.
Riskåkaren Ristomatti Hakola var stabil som ett cementblock, stjärnan Iivo Niskanen dammade av alla medaljförväntningar, rubrikmannen Perttu Hyvärinen gjorde sitt livs stafettsträcka.
Och så vilade ett helt lands blickar på en tjugoåring.
Före startskottet var topp fem godkänt för den här blåvita kvartetten. Med tio tunga kilometer kvar i spåret vågade man knappt titta.
Finland stod och föll med en junior som har kört tre världscuptävlingar i den unga karriären. Ingen kunde vara säker på något, det var som att gå på tunn is, men nu skäms man nästan för att man tvivlade.
– Han bevisade att han är mogen för en så tuff uppgift som att vara ankare för Finland. Förmågan att behålla kylan är ett tecken på att han är ett steg längre fram än andra som har skördat framgångar i juniorklassen, säger Yle Sportens expert Matias Strandvall.
Störtskönt att ha fel
Niko Anttola blev nyss juniorvärldsmästare och han är inne i en utvecklingsfas. Han behöver många träningstimmar för att bli den världsåkare som hela skid-Finland hoppas på.
Det var nog inte många som hade honom i en VM-trupp då säsongen startade i Ruka. De som såg Niko Anttola som avslutare i VM-stafetten kan knappt kallas friska.
Men visst är det störtskönt att ha fel?
VM-stafetter får arbetsplatser att stanna och får (fick?) klassrum att strunta i undervisningen för en stund. Alla som tittade i dag fick en stafettprestation som var en oerhört bra pr-video för framtiden.
Det kändes som att Niko Anttola kan ha varit finländaren med lägst puls under sista sträckan. Han behöll sitt beundransvärda lugn, matade på metodiskt meter för meter, tog backe efter backe, passerade kurva för kurva.
Tekniskt är han ett undantagsfall i finsk längdåkning. Han är stark i båda stilarna och framför allt behärskar han fristilen strålande bra. Dessutom är han nyfiken, vill lära sig mer och studerar de bästa för att utvecklas.
Och nu vet de bästa också vem Niko Anttola är. Han tog medalj i sin andra VM-start, och vägen mot att bli nye Iivo Niskanen har åtminstone börjat strålande.
Hans första stora avtryck i den finska skidhistorieboken är ett kapitel som kan bli vältummat.