Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:49.
anaonym kvinna
Bild: YLE/Petter Sandelin

"Varför skolkar du? Varför äter du inte med oss andra? Du är lat som inte orkar komma på lektionerna. Ryck upp dig!"

Hur allt började och när vet jag ej, det kan bero på att jag är född med för lite serotoninproduktion eller att jag bara har för negativ tankebana som skapar en nedstämd grundkänsla. Här är i alla fall min historia.

Jag minns att min dåvarande hälsovårdare frågade mig om allt var okej och om jag vet varför jag gått ner några kilon. Då förstod jag inte vad som redan omedvetet hade börjat i form av en godisstrejk. Mot slutet av högstadiet började jag själv förstå att allt inte stod rätt till. Varje dag som gick blev jag mer och mer utseendefixerad, mer medveten om vad jag åt, fixerad vid träning och glömde bort mitt sociala liv.

Strävan efter ett overkligt ideal som bara fanns i mitt eget huvud. Så mycket osäkerhet i en så ung kropp. Jag glömde bort mitt umgänge, de glömde bort mig. Allt som snurrade i huvudet var att jag är otilräcklig, ingen bryr sig, vad är ens meningen med livet, varför vill ingen umgås med mig?

Grundkänslan i mig var ständigt nedstämd. Inget var roligt, jag kände hela tiden att det var nåt som inte stämde.

Det blev absolut inte bättre då jag skulle påbörja yrkesskolan. Jag orkade mindre, åt mindre, brydde mig mindre och ville ingenting. Jag längtade tills mitt liv skulle ta slut. Jag klarade inte längre av att umgås bland mycket folk, jag hade så dåligt självförtroende och självkänsla. Vem var jag? Jag fick panikattack efter panikattack då jag var bland människor. Genast då fokusen riktades på mig började jag kallsvettas och ville springa iväg, dö, bort.

Till slut klarade jag inte av mer, jag sjukskrev mig från skolan, jag pausade allting, mina vänner glömde bort mig eftersom jag inte var samma glada ivriga person jag varit. Jag klarade heller inte av att berätta vad som var på tok.

Jag gick upp 10 kilo, jag gick ner 10 kilo, jag gick upp 15 kilo, sådär höll det på. Mitt liv kretsade kring kost och träning. Ena dagen fixerade jag mina mål enligt klockslag, andra dagen orkade jag inte bry mig vad jag stoppade i mig för inget var ändå värt. Denna ätstörning jag hade grundade sig i ett dåligt självförtroende men i också i en kronisk depression som skulle spöka flera gånger i framtiden också.

Min mamma tog första steget till hjälp, tack och lov för det. Hon ringde och bokade akuttid till en ätstörningspoliklinik. Jag togs in relativt snabbt och påbörjade min kamp som skulle vara över 3 år. Vi hade gruppdiskussioner, samtal, matdagböcker, ja oj vad jag kämpade. Jag inbillade mig själv att jag redan visste allt jag behövde veta, men ack så fel jag hade.

All denna fixering fick mig att tappa hoppet på ett normalt liv, jag orkade inte gå omkring och tänka på siffror hela tiden, jag orkade inte väga min ost jag skulle ha på mackan. Jag orkade inte räkna varje kalori jag stoppade i mig.

Men jag var tvungen. Mina hjärnspöken sade att om jag inte följde dessa strikta regler skulle jag bli oattraktiv, ingen skulle vilja umgås med mig och jag skulle gå upp vikt. Jag var sjukligt fixerad vid min vikt. Jag vet egentligen inte vad som fick mig på rätt bana men till slut började jag inse saker bit för bit. Jag tror det var en blandning av att jag verkligen insåg själv att jag var sjuk, insåg att jag behövde hjälp. Att acceptera att man inte mår bra är första steget till tillfriskning.

I början var jag ofta på samtal vid ätstörningspoliklinken. Jag diagnostiserades med ätstörning men vi insåg att det inte var så "enkelt" som det. Allt grundade sig mycket djupare, långt in i en vrå i min hjärna hade mina hjärnspöken satt sig. Med hjälp av personalen där insåg jag
att jag är gravt deprimerad. Jag förstog inte först att jag var det, jag förstod inte att jag kunde må bättre. Jag trodde att det var så här jag skulle må resten av mitt liv, att det är såhär man skall känna sig. Jag fick utskrivet recept på antidepressiva och tar mitt piller varje morgon.

2 och ett halvt år går, ätstörningen tynar bort med tiden, jag liksom lär mig med åren och hittar min balans. Mycket tack vare ätstörningskliniken men mycket tack vare mig själv och min analyserande förmåga.

Men med depressionen händer inget, inget blir bättre, inget blir sämre. Jag hamnar i zombiemode. Detta inser jag först i efterhand, eftersom då man är så djupt inne i dimman så förstår man inte att man har tappat alla känslor man en gång haft.

Jag var inte ledsen, jag var inte glad. Jag hade lagom mycket energi. Lagom mycket så jag orkade gå ut yrkesskolan, lagom mycket energi så jag orkade arbeta på sidan om nu som då. Och jag käkade samma piller varje morgon.

Efter en tid så börjar jag inse att det här är inte såhär jag skall leva. Jag börjar dra mig mer och mer till att försöka på egen hand. Jag inbillar mig att jag inte behöver medicin utan med daglig motion och hälsosam kost så kommer jag hålla mig på den positiva sidan.

Där hade jag allt fel. Jag trappade ner med medicinen, kanske lite slarvigt, glömde lite nu som då. Det var inte heller smartaste tiden på året jag började med detta. Det var höst, började gå över mot vinter. Dagarna var korta och det var mörkt. Allt slutade i panik, jag hade krypande panik dygnet runt. Jag kunde inte sova, jag mådde så dåligt. Jag ville inte leva, jag började inbilla mig saker, att jag hade massa sjukdomar, att jag hade massa fel. Jag tappade bort verkligheten och försatt mig i nån slags bubbla. Allt blev en dimma. Jag inbillade mig att allt var medicinens fel, jag skulle aldrig äta medicin igen.

Maten var inte längre ett vardagligt problem utan nu var det depressionen som tog över. Och den kastade mig djupt ner i en grop. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det är som gör att jag mår såhär dåligt. Tiden stod stilla en stund.

Jag var fortfarande inskriven på ätrstörningskliniken och de fick mig att förstå att jag inte kunde må såhär, jag gick med på att försöka äta antidepressiva igen. Men en annan sort.

Detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Var dag som går får jag mer energi, mer entusiasm, mer vilja. Jag orkar ta tag i mitt liv. Jag börjar träna, äta hälsosamt. Jag hittar tillbaka till min normala vikt, jag återskapar det förlorade självförtroendet, jag hittar mig själv. Jag känner lycka men även sorg. I perfekt balans. Problem och hinder som var så stora då blev pyttepyttesmå.

Det spekuleras mycket om mig ännu, om denna resa kan bero på att jag är född med för lite serotoninproduktion men att det först märktes i mina tonår eller att jag befann mig i en känslig period och att det resulterade min depression. Det har jag inte svar på ännu,

Denna sommar blev jag friskförklarad från ätstörningskliniken. Men ännu äter jag antidepressiva. Än idag så kan jag få för mig underliga saker angående mat, men jag känner igen tankarna och kan slå bort dem, eftersom
nu vet jag bättre.

Jag äter gärna ett piller varje morgon livet ut om jag så måste för att må så bra som jag gör idag. Visst kommer det sämre dagar, eller t.om. veckor, men inget kan jämföras med hur jag mått.

Jag ångrar idag att jag aldrig berättade detta för mina vänner då jag hade det som sämst, hur dåligt jag mådde. Jag drog mig undan, men med vänners stöttande kunde jag ha haft det lättare. Det är inte klokt hur mycket en tonåring kan inbilla sig.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle