Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Från 2015

Publicerad 18.11.2015 09:55. Uppdaterad 19.11.2015 13:49.

anaonym kvinna — Bild: YLE/Petter Sandelin

"Varför skolkar du? Varför äter du inte med oss andra? Du är lat som inte orkar komma på lektionerna. Ryck upp dig!"

Hur allt började och när vet jag ej, det kan bero på att jag är född med för lite serotoninproduktion eller att jag bara har för negativ tankebana som skapar en nedstämd grundkänsla. Här är i alla fall min historia.

Jag minns att min dåvarande hälsovårdare frågade mig om allt var okej och om jag vet varför jag gått ner några kilon. Då förstod jag inte vad som redan omedvetet hade börjat i form av en godisstrejk. Mot slutet av högstadiet började jag själv förstå att allt inte stod rätt till. Varje dag som gick blev jag mer och mer utseendefixerad, mer medveten om vad jag åt, fixerad vid träning och glömde bort mitt sociala liv.

Strävan efter ett overkligt ideal som bara fanns i mitt eget huvud. Så mycket osäkerhet i en så ung kropp. Jag glömde bort mitt umgänge, de glömde bort mig. Allt som snurrade i huvudet var att jag är otilräcklig, ingen bryr sig, vad är ens meningen med livet, varför vill ingen umgås med mig?

Grundkänslan i mig var ständigt nedstämd. Inget var roligt, jag kände hela tiden att det var nåt som inte stämde.

Det blev absolut inte bättre då jag skulle påbörja yrkesskolan. Jag orkade mindre, åt mindre, brydde mig mindre och ville ingenting. Jag längtade tills mitt liv skulle ta slut. Jag klarade inte längre av att umgås bland mycket folk, jag hade så dåligt självförtroende och självkänsla. Vem var jag? Jag fick panikattack efter panikattack då jag var bland människor. Genast då fokusen riktades på mig började jag kallsvettas och ville springa iväg, dö, bort.

Till slut klarade jag inte av mer, jag sjukskrev mig från skolan, jag pausade allting, mina vänner glömde bort mig eftersom jag inte var samma glada ivriga person jag varit. Jag klarade heller inte av att berätta vad som var på tok.

Jag gick upp 10 kilo, jag gick ner 10 kilo, jag gick upp 15 kilo, sådär höll det på. Mitt liv kretsade kring kost och träning. Ena dagen fixerade jag mina mål enligt klockslag, andra dagen orkade jag inte bry mig vad jag stoppade i mig för inget var ändå värt. Denna ätstörning jag hade grundade sig i ett dåligt självförtroende men i också i en kronisk depression som skulle spöka flera gånger i framtiden också.

Min mamma tog första steget till hjälp, tack och lov för det. Hon ringde och bokade akuttid till en ätstörningspoliklinik. Jag togs in relativt snabbt och påbörjade min kamp som skulle vara över 3 år. Vi hade gruppdiskussioner, samtal, matdagböcker, ja oj vad jag kämpade. Jag inbillade mig själv att jag redan visste allt jag behövde veta, men ack så fel jag hade.

All denna fixering fick mig att tappa hoppet på ett normalt liv, jag orkade inte gå omkring och tänka på siffror hela tiden, jag orkade inte väga min ost jag skulle ha på mackan. Jag orkade inte räkna varje kalori jag stoppade i mig.

Men jag var tvungen. Mina hjärnspöken sade att om jag inte följde dessa strikta regler skulle jag bli oattraktiv, ingen skulle vilja umgås med mig och jag skulle gå upp vikt. Jag var sjukligt fixerad vid min vikt. Jag vet egentligen inte vad som fick mig på rätt bana men till slut började jag inse saker bit för bit. Jag tror det var en blandning av att jag verkligen insåg själv att jag var sjuk, insåg att jag behövde hjälp. Att acceptera att man inte mår bra är första steget till tillfriskning.

I början var jag ofta på samtal vid ätstörningspoliklinken. Jag diagnostiserades med ätstörning men vi insåg att det inte var så "enkelt" som det. Allt grundade sig mycket djupare, långt in i en vrå i min hjärna hade mina hjärnspöken satt sig. Med hjälp av personalen där insåg jag
att jag är gravt deprimerad. Jag förstog inte först att jag var det, jag förstod inte att jag kunde må bättre. Jag trodde att det var så här jag skulle må resten av mitt liv, att det är såhär man skall känna sig. Jag fick utskrivet recept på antidepressiva och tar mitt piller varje morgon.

2 och ett halvt år går, ätstörningen tynar bort med tiden, jag liksom lär mig med åren och hittar min balans. Mycket tack vare ätstörningskliniken men mycket tack vare mig själv och min analyserande förmåga.

Men med depressionen händer inget, inget blir bättre, inget blir sämre. Jag hamnar i zombiemode. Detta inser jag först i efterhand, eftersom då man är så djupt inne i dimman så förstår man inte att man har tappat alla känslor man en gång haft.

Jag var inte ledsen, jag var inte glad. Jag hade lagom mycket energi. Lagom mycket så jag orkade gå ut yrkesskolan, lagom mycket energi så jag orkade arbeta på sidan om nu som då. Och jag käkade samma piller varje morgon.

Efter en tid så börjar jag inse att det här är inte såhär jag skall leva. Jag börjar dra mig mer och mer till att försöka på egen hand. Jag inbillar mig att jag inte behöver medicin utan med daglig motion och hälsosam kost så kommer jag hålla mig på den positiva sidan.

Där hade jag allt fel. Jag trappade ner med medicinen, kanske lite slarvigt, glömde lite nu som då. Det var inte heller smartaste tiden på året jag började med detta. Det var höst, började gå över mot vinter. Dagarna var korta och det var mörkt. Allt slutade i panik, jag hade krypande panik dygnet runt. Jag kunde inte sova, jag mådde så dåligt. Jag ville inte leva, jag började inbilla mig saker, att jag hade massa sjukdomar, att jag hade massa fel. Jag tappade bort verkligheten och försatt mig i nån slags bubbla. Allt blev en dimma. Jag inbillade mig att allt var medicinens fel, jag skulle aldrig äta medicin igen.

Maten var inte längre ett vardagligt problem utan nu var det depressionen som tog över. Och den kastade mig djupt ner i en grop. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det är som gör att jag mår såhär dåligt. Tiden stod stilla en stund.

Jag var fortfarande inskriven på ätrstörningskliniken och de fick mig att förstå att jag inte kunde må såhär, jag gick med på att försöka äta antidepressiva igen. Men en annan sort.

Detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Var dag som går får jag mer energi, mer entusiasm, mer vilja. Jag orkar ta tag i mitt liv. Jag börjar träna, äta hälsosamt. Jag hittar tillbaka till min normala vikt, jag återskapar det förlorade självförtroendet, jag hittar mig själv. Jag känner lycka men även sorg. I perfekt balans. Problem och hinder som var så stora då blev pyttepyttesmå.

Det spekuleras mycket om mig ännu, om denna resa kan bero på att jag är född med för lite serotoninproduktion men att det först märktes i mina tonår eller att jag befann mig i en känslig period och att det resulterade min depression. Det har jag inte svar på ännu,

Denna sommar blev jag friskförklarad från ätstörningskliniken. Men ännu äter jag antidepressiva. Än idag så kan jag få för mig underliga saker angående mat, men jag känner igen tankarna och kan slå bort dem, eftersom
nu vet jag bättre.

Jag äter gärna ett piller varje morgon livet ut om jag så måste för att må så bra som jag gör idag. Visst kommer det sämre dagar, eller t.om. veckor, men inget kan jämföras med hur jag mått.

Jag ångrar idag att jag aldrig berättade detta för mina vänner då jag hade det som sämst, hur dåligt jag mådde. Jag drog mig undan, men med vänners stöttande kunde jag ha haft det lättare. Det är inte klokt hur mycket en tonåring kan inbilla sig.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!