Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:49.
anaonym kvinna
Bild: YLE/Petter Sandelin

"Varför skolkar du? Varför äter du inte med oss andra? Du är lat som inte orkar komma på lektionerna. Ryck upp dig!"

Hur allt började och när vet jag ej, det kan bero på att jag är född med för lite serotoninproduktion eller att jag bara har för negativ tankebana som skapar en nedstämd grundkänsla. Här är i alla fall min historia.

Jag minns att min dåvarande hälsovårdare frågade mig om allt var okej och om jag vet varför jag gått ner några kilon. Då förstod jag inte vad som redan omedvetet hade börjat i form av en godisstrejk. Mot slutet av högstadiet började jag själv förstå att allt inte stod rätt till. Varje dag som gick blev jag mer och mer utseendefixerad, mer medveten om vad jag åt, fixerad vid träning och glömde bort mitt sociala liv.

Strävan efter ett overkligt ideal som bara fanns i mitt eget huvud. Så mycket osäkerhet i en så ung kropp. Jag glömde bort mitt umgänge, de glömde bort mig. Allt som snurrade i huvudet var att jag är otilräcklig, ingen bryr sig, vad är ens meningen med livet, varför vill ingen umgås med mig?

Grundkänslan i mig var ständigt nedstämd. Inget var roligt, jag kände hela tiden att det var nåt som inte stämde.

Det blev absolut inte bättre då jag skulle påbörja yrkesskolan. Jag orkade mindre, åt mindre, brydde mig mindre och ville ingenting. Jag längtade tills mitt liv skulle ta slut. Jag klarade inte längre av att umgås bland mycket folk, jag hade så dåligt självförtroende och självkänsla. Vem var jag? Jag fick panikattack efter panikattack då jag var bland människor. Genast då fokusen riktades på mig började jag kallsvettas och ville springa iväg, dö, bort.

Till slut klarade jag inte av mer, jag sjukskrev mig från skolan, jag pausade allting, mina vänner glömde bort mig eftersom jag inte var samma glada ivriga person jag varit. Jag klarade heller inte av att berätta vad som var på tok.

Jag gick upp 10 kilo, jag gick ner 10 kilo, jag gick upp 15 kilo, sådär höll det på. Mitt liv kretsade kring kost och träning. Ena dagen fixerade jag mina mål enligt klockslag, andra dagen orkade jag inte bry mig vad jag stoppade i mig för inget var ändå värt. Denna ätstörning jag hade grundade sig i ett dåligt självförtroende men i också i en kronisk depression som skulle spöka flera gånger i framtiden också.

Min mamma tog första steget till hjälp, tack och lov för det. Hon ringde och bokade akuttid till en ätstörningspoliklinik. Jag togs in relativt snabbt och påbörjade min kamp som skulle vara över 3 år. Vi hade gruppdiskussioner, samtal, matdagböcker, ja oj vad jag kämpade. Jag inbillade mig själv att jag redan visste allt jag behövde veta, men ack så fel jag hade.

All denna fixering fick mig att tappa hoppet på ett normalt liv, jag orkade inte gå omkring och tänka på siffror hela tiden, jag orkade inte väga min ost jag skulle ha på mackan. Jag orkade inte räkna varje kalori jag stoppade i mig.

Men jag var tvungen. Mina hjärnspöken sade att om jag inte följde dessa strikta regler skulle jag bli oattraktiv, ingen skulle vilja umgås med mig och jag skulle gå upp vikt. Jag var sjukligt fixerad vid min vikt. Jag vet egentligen inte vad som fick mig på rätt bana men till slut började jag inse saker bit för bit. Jag tror det var en blandning av att jag verkligen insåg själv att jag var sjuk, insåg att jag behövde hjälp. Att acceptera att man inte mår bra är första steget till tillfriskning.

I början var jag ofta på samtal vid ätstörningspoliklinken. Jag diagnostiserades med ätstörning men vi insåg att det inte var så "enkelt" som det. Allt grundade sig mycket djupare, långt in i en vrå i min hjärna hade mina hjärnspöken satt sig. Med hjälp av personalen där insåg jag
att jag är gravt deprimerad. Jag förstog inte först att jag var det, jag förstod inte att jag kunde må bättre. Jag trodde att det var så här jag skulle må resten av mitt liv, att det är såhär man skall känna sig. Jag fick utskrivet recept på antidepressiva och tar mitt piller varje morgon.

2 och ett halvt år går, ätstörningen tynar bort med tiden, jag liksom lär mig med åren och hittar min balans. Mycket tack vare ätstörningskliniken men mycket tack vare mig själv och min analyserande förmåga.

Men med depressionen händer inget, inget blir bättre, inget blir sämre. Jag hamnar i zombiemode. Detta inser jag först i efterhand, eftersom då man är så djupt inne i dimman så förstår man inte att man har tappat alla känslor man en gång haft.

Jag var inte ledsen, jag var inte glad. Jag hade lagom mycket energi. Lagom mycket så jag orkade gå ut yrkesskolan, lagom mycket energi så jag orkade arbeta på sidan om nu som då. Och jag käkade samma piller varje morgon.

Efter en tid så börjar jag inse att det här är inte såhär jag skall leva. Jag börjar dra mig mer och mer till att försöka på egen hand. Jag inbillar mig att jag inte behöver medicin utan med daglig motion och hälsosam kost så kommer jag hålla mig på den positiva sidan.

Där hade jag allt fel. Jag trappade ner med medicinen, kanske lite slarvigt, glömde lite nu som då. Det var inte heller smartaste tiden på året jag började med detta. Det var höst, började gå över mot vinter. Dagarna var korta och det var mörkt. Allt slutade i panik, jag hade krypande panik dygnet runt. Jag kunde inte sova, jag mådde så dåligt. Jag ville inte leva, jag började inbilla mig saker, att jag hade massa sjukdomar, att jag hade massa fel. Jag tappade bort verkligheten och försatt mig i nån slags bubbla. Allt blev en dimma. Jag inbillade mig att allt var medicinens fel, jag skulle aldrig äta medicin igen.

Maten var inte längre ett vardagligt problem utan nu var det depressionen som tog över. Och den kastade mig djupt ner i en grop. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det är som gör att jag mår såhär dåligt. Tiden stod stilla en stund.

Jag var fortfarande inskriven på ätrstörningskliniken och de fick mig att förstå att jag inte kunde må såhär, jag gick med på att försöka äta antidepressiva igen. Men en annan sort.

Detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Var dag som går får jag mer energi, mer entusiasm, mer vilja. Jag orkar ta tag i mitt liv. Jag börjar träna, äta hälsosamt. Jag hittar tillbaka till min normala vikt, jag återskapar det förlorade självförtroendet, jag hittar mig själv. Jag känner lycka men även sorg. I perfekt balans. Problem och hinder som var så stora då blev pyttepyttesmå.

Det spekuleras mycket om mig ännu, om denna resa kan bero på att jag är född med för lite serotoninproduktion men att det först märktes i mina tonår eller att jag befann mig i en känslig period och att det resulterade min depression. Det har jag inte svar på ännu,

Denna sommar blev jag friskförklarad från ätstörningskliniken. Men ännu äter jag antidepressiva. Än idag så kan jag få för mig underliga saker angående mat, men jag känner igen tankarna och kan slå bort dem, eftersom
nu vet jag bättre.

Jag äter gärna ett piller varje morgon livet ut om jag så måste för att må så bra som jag gör idag. Visst kommer det sämre dagar, eller t.om. veckor, men inget kan jämföras med hur jag mått.

Jag ångrar idag att jag aldrig berättade detta för mina vänner då jag hade det som sämst, hur dåligt jag mådde. Jag drog mig undan, men med vänners stöttande kunde jag ha haft det lättare. Det är inte klokt hur mycket en tonåring kan inbilla sig.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

anonym kvinna, #hurmårbra

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?

hurmårdu

Våga prata om hur du mår

Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.

kvinna på gatan

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.

#hurmårdu

"Vi missar den manliga depressionen"

Manlig depression fortfarande stigmatiserat.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"

Eva Åstrand och Camilla Pitkänen sitter i en soffa.

Anhöriga behöver också stöd

Skuld och skam drabbar ofta de närstående.

Två personer som håller händer.

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.

hurmårdu

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.

hanna mäntylä

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Det kändes som om jag aldrig var good enough.

Forskaren Torbjörn Josefsson, lektor i psykologi vid Högskolan i Halmstad.

Motion lindrar depression

Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.

ansiktsbild på axel aminoff

Depression: En oavslutad sorg

Avstannad sorgeprocess bakom depression

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner

kvinnas händer

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

Tack vare terapeuten började jag må bra igen,

skor

De unga kvinnorna nödropar

Prestationskraven och skammen förstör oss.

Marko Kangas för #hurmårdu

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.

unga sjukpensionärer pga depression

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.

anaonym kvinna

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.

skor

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.

Hasse Nordman och hans fru och stöd Marja-Leena.

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.

#hurmårdu

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Människor som förstår är det viktigaste.

#hurmårdu

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.

Marina Maatela utanför Radiohuset

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.

kvinna går i naturen

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.

kvinnas händer

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berätta för någon att du mår dåligt

man tittar över vatten

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Hur vet man om man är deprimerad eller inte?

anonym kvinna i naturen

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.

anaonym kvinna

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Ångrar att jag inte berättade för vänner.

anaonym kvinna

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.

Deprimerad människa sitter böjd framåt.

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.

Depressionerna blir dyra för samhället

Var femte finländare insjuknar i depression.

catariina salo-bild till #hurmårdu

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.

kvinnas händer

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.

anonym kvinna, #hurmårbra

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Efter två år svängde det äntligen!

anaonym kvinna

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Det var svårt att få den hjälp jag behövde.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.

skor

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.

man tittar mot vatten

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!

Deltagande hand på axel

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

För mycket byråkrati för att få hjälp.

kvinnas händer

Berättelse 33: Förlamad av depression

Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.

anaonym kvinna

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.

kvinna på gatan

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.

Angelica Qvist & Jenny Renqvist #hurmårdu

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.

anaonym kvinna

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.

händer

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.

kvinna går i naturen

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.

#hurmårdu

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Terapi och mediciner blev min räddning.

man tittar över vatten

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.

anonym kvinna #hurmårdu

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Fick hjälp efter självmordsförsök.

kvinnas händer

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.

kvinna i naturen

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Från absoluta botten till ett lyckligt liv.

skor

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.

anonym kvinna i naturen

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Stora livshändelser gjorde mig sjuk.

#hurmårdu

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.

#hurmårdu

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Ta de första tecknen på allvar och var självisk.

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.

händer

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.

man joggar ute

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.

Tonårsflicka sitter på marken i portgång

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.

Deprimerad människa sitter böjd framåt.

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Det bästa man kan göra är att prata öppet.

skor

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.

kvinna på gatan

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.

Berättelse 4: Ge aldrig upp!

Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.

#hurmårdu

Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt

Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.

Ensam kvinna sitter på brygga och tittar ut över en sjö.

Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal

Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.

händer som håller i varandra

Berättelse 1: Våga be om hjälp

Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.

kärr i skymning

Livskriser höjer risken för depression

Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.