Kommentar: Finlands skid-VM blev en uppvisning i skörhet

En enda medalj, en avslutning som ramade in hela berättelsen. Finlands skid-VM blev en uppvisning i skörhet.

Vi har ett resultat. Och det är verkligen inte vackert.

Då två kilometer återstod av den allra sista möjligheten för att smeta ett lager med smink över alla skråmor, kände de flesta på sig att vi skulle stirra rakt in i sanningen.

Norrmännen flög, Poromaa gasade, Iivo Niskanen trampade tomt i snömodden.

Ingen medalj, ingen sista orsak att lyfta betyget för den blåvita VM-insatsen i Planica.

Det gick som man befarade att det kunde gå. Det gick illa.

Poröst läge för Finland

För ett år sedan flockades en tapper skara finländska reportrar runt Teemu Pasanen efter damernas tremil i OS. Hockeyfinalen pågick nere i Peking, men i de kinesiska bergen hade skidlandslaget redan gjort sitt.

Då stod Finlands förbundskapten och smålog bakom sitt munskydd, trots en bitande kyla. Sex OS-medaljer var ett supersaldo, ett facit som man knappt vågade drömma om.

Det var en del stolpe in och vallateamet var bäst i klassen, men det var framför allt en maxinsats av Finlands allra bästa längdåkare. Nu kom rekylen, en vattentät bevisföring för Finlands skörhet i dagsläget.

Om två gånger Niskanen och Krista Pärmäkoski inte ställer ner skåpet i spåret, är finländsk längdåkning porös då vi pratar om det som elitidrott går ut på: resultat.

– Nu lyckades våra bästa åkare inte plocka medaljer. Toppen borde vara vassare för att ta medaljer. Men det räknas ofta bara medaljer. Om man blir fyra eller femma är det nästan som att man inte har deltagit, säger Pasanen till Yle.

På tolv månader kan allt verkligen vända 180 grader. Medaljer är en rimlig skala för att göra en bedömning av ett VM – och ärligt talat var de där topp sex-placeringarna inte speciellt många.

Det finns onekligen spännande framtidsnamn i exempelvis Niilo Moilanen, Niko Anttola och Eevi-Inkeri Tossavainen att bygga förhoppningar på, men här och nu är Finlands bredd svag i en sport som inte är speciellt konkurrensutsatt i ett globalt perspektiv.

Masstarternas råa realitet

Iivo Niskanen tänkte givetvis inte på att tvätta ansiktet för finländsk skidsport när han körde för sin tionde mästerskapsmedalj. 31-åringen är en unik idrottare i vår idrottshistoria, men femmilen i vårvärmen räddade inget den här gången.

– Jag laddade allt i VM till en dag. Och den dagen gav ingenting.

Det blev ett lopp som smakade surt för Niskanen. Han var stundtals aktiv, kände på de andra och var skoningslös mot sig själv efteråt.

Men vad är nyttan med tusen gafflar om man behöver en kniv?

Medaljmissen underströk effektivt masstarternas råa realitet. En två timmar lång prövning kokas ofta ner i spurtkapacitet i mästerskapen, och då behövs inga stilstudier i diagonalåkning.

Målgången ringade också in Iivo Niskanens säsong. Det här har varit en pina från början till slut, ett enda slit för att vara i VM-form utan att kunna notera sköna och viktiga mellantider längs vägen i världscupen.

Nu åker Iivo Niskanen hem med besvikelse i rösten, Finland lämnar Planica med svansen mellan benen. Där är två slutsatser som hänger tätt ihop för ett landslag där trumfkorten är lätträknade.