Terese Hägglund köper inte politikernas vision om aktivare arbetslösa: ”Ganska korkat”

De flesta partier vill ändra den inkomstrelaterade dagpenningen och hänvisar till en studie från 2017. Men vid en närmare granskning visar det sig att effekten är nästan obefintlig för ekonomin.

Vöråbon Terese Hägglund har varit arbetslös i perioder, den här gången sedan augusti i fjol. Hon är tveksam till att ge en intervju, speciellt framför kamera. Men till sist bestämmer hon sig för att ställa upp i hopp om att en arbetsgivare ska få syn på henne och kanske erbjuda jobb.

Tidigare har Hägglund spikat element på husfabrik och jobbat som städare och köksbiträde. Hon är öppen för det mesta, förutom vårdjobb. Helst skulle hon jobba som husbyggare eller målare som hon har examen för.

Jobbet får gärna finnas i Vörå eller Korsholm. Med dagens bensinpriser kan man inte åka hur långt som helst, säger Hägglund.

Känner sig utstött

Terese Hägglund tycker det har varit svårt att hitta jobb. Jag hittar henne via en Facebook-grupp för lediga jobb i Österbotten. Ett inlägg som hon gjorde på den webbaserade marknadsplatsen Findit fick 1300 visningar, men inget napp.

Dessutom finns det press från arbets- och näringsbyråns håll på att söka fyra jobb i månaden. Annars förlorar hon sin arbetslöshetsförmån.

– Det känns inte riktigt bra. Man känner sig utstött av samhället. Inga jobbkompisar, ingenting, säger Hägglund.

Hägglund lyckas inte alltid uppfylla kravet på att söka fyra jobb och då ringer hon sin kontaktperson på arbets- och näringsbyrån. Hon räknar med att jobbsökandet tar fyra timmar per dag.

– Det är mycket. Man hittar inte alltid någonting, och då måste man söka nästan vad som helst. Om man så vill eller inte, säger Hägglund.

Hägglund är medlem i en arbetslöshetskassa och fick inkomstrelaterad dagpenning i 400 dagar. När stödet tog slut flyttades hon över till FPA och får nu arbetsmarknadsstöd som är 800 euro i månaden, alltså en betydligt lägre summa.

Beroende på hur länge du jobbat och hur gammal du är kan du i nuläget få inkomstrelaterad dagpenning i 300, 400 eller 500 dagar. Stödsumman är i medeltal 1425 euro i månaden eller 66 euro per dag.

Om stödet hade varit kortare eller minskat över tid, hade det hjälpt dig att hitta jobb?

– Nej, det är precis tvärt emot. Det är ganska korkat om de beslutar så. Man tappar humöret helt då, säger Hägglund.

Det som Hägglund tror att skulle hjälpa henne mest är utbildning, till exempel läroavtal. I somras gick hon en rekryteringsutbildning, men det gick inte som planerat.

– Man måste försöka söka vidare och kämpa på. Till sist kanske det lyckas.

Högerpartier: Sporrar till att söka jobb

Flera partier vill nu göra ändringar i den inkomstrelaterade dagpenningen. Från mitten högerut är partierna eniga om att stödet borde graderas, det vill säga minska ju längre arbetslösheten pågår. Syftet med en så kallad gradering av stödet är att sporra till att hitta jobb snabbare.

De flesta partier föreslår en modell där stödet är högre i början än i nuläget och sedan minskar ju längre arbetslösheten pågår. I det här fallet handlar det inte om en nedskärning eftersom stödets totala belopp förblir oförändrat. Partierna är alltså endast ute efter en slags ”deadlineeffekt” som sporrar till att söka jobb innan stödet minskar.

I Yles valkompass är 53 procent av kandidaterna emot att stödet förkortas. SDP:s och Vänsterförbundets kandidater motsätter sig mest, medan Centerns och Rörelse Nus kandidater är mest ivriga på att förkorta stödet. Mest splittrande är frågan för De Gröna, Sannfinländarna och Kristdemokraterna.

Samlingspartiet vill gradera stödets nivå och förkorta det maximala antalet stöddagar. Partiet räknar i sin skuggbudget för 2023 med att graderingen kan ge en besparing på 126 miljoner och en sysselsättande effekt på 7900 personer. Att förkorta stödets längd med 200 dagar beräknas spara 142 miljoner euro och få 15 500 fler att jobba. Det här har riksdagens informationstjänst räknat ut.

Bland annat Samlingspartiet och Kristdemokraterna hänvisar till Statens ekonomiska forskningscentral VATT:s rapport från 2017. Med stöd av den skriver KD att ”forskningen visar entydigt att sysselsättningen ökar när den inkomstrelaterade dagpenningens period närmar sig sitt slut”.

Undersökningen i fråga innehåller en graf som visar att det finns en ”sysselsättningstopp” strax innan stöddagarna tar slut. Den här grafen finns med i Samlingspartiets skuggbudget. Grafen ger sken av att väldigt många får jobb under de två sista stödmånaderna.

Patrizio Lainà, huvudekonom på Tjänstemannacentralen STTK har räknat om grafen så att den i stället för att visa människors relativa sannolikhet att få jobb visar antalet människor som får jobb.

Då får man en bättre bild av storleksordningen: De första veckornas topp är tio gånger så stor som de sista veckornas: 20 000–25 000 människor gentemot 2 000–3 000 som hittar jobb. Toppen på slutet må vara statistiskt signifikant, men i antal arbetslösa är det frågan om en mycket liten andel.

Det ”taktiska väntandet” är alltså ett mycket marginellt fenomen. Den psykologiska deadlineeffekten som partierna är ute efter biter enligt den här undersökningen på en väldigt liten grupp människor.

Det tål ändå påpekas att studien gällde effekterna av att förkorta den inkomstrelaterade dagpenningens längd. Det finns ännu inga entydiga forskningsresultat för vad som händer om man sänker nivån på stödet.

”En käppmetod”

Mika Helander, arbetsmarknadsforskare och akademilektor i sociologi vid Åbo Akademi, känner inte till empirisk forskning om graderingens effekter men anser att det finns ett resonemang bakom som hänger ihop med regeringen Sipiläs så kallade aktiveringsmodell.

– Här är tanken att man skär ner i arbetslöshetsskyddet, det är egentligen en käppmetod. Det finns inte särskilt mycket evidens på att den här typen av metoder skulle förbättra den verkliga sysselsättningen, säger Helander.

Helander känner däremot till studier som visar att det är effektivt att höja den arbetslösas kvalifikationsgrad med hjälp av utbildningar och nya examina så de kan byta yrke.

– Då får man den positiva sidan av att människan söker det jobb som den vill börja jobba med och har en ny utbildning för, säger Helander.

Aktiveringsmodellen som introducerades av regeringen Sipilä och som mötte på stort motstånd och senare slopades, utgick från att den som inte hittade ett jobb eller deltog i vissa tjänster fick ett lägre stöd. Resultatet blev att folk sökte jobb tidigare och mera aktivt, men det gick inte att säga om sysselsättningseffekten berodde på modellen eller på det ekonomiska läget.

Den så kallade nordiska modellen som togs i bruk under regeringen Marin kräver att man söker fyra jobb per månad, men är mindre sträng med att stödet inte påverkas av om jobbsökandet leder till resultat.

”Tar inte itu med de verkliga orsakerna till arbetslöshet”

Att en människa är arbetslös under en längre tid hör enligt Mika Helander oftast ihop med strukturella faktorer som att man är bosatt på en ort eller utbildad inom en bransch där det finns dåligt med jobb.

Enligt Helander är arbetsmarknadspolitiken mer effektiv då man försöker utbilda människor så att de har kvalifikationer att klara sig inom olika branscher och är flexibla att byta bransch. Det handlar om att minska så kallade friktionselement på arbetsmarknaden som hindrar människor från att hitta jobb, också kallat matchningsproblemet.

Matchningsproblemet på arbetsmarknaden står i vägen för Finlands tillväxt, visar Arbets- och näringsministeriets färska rapport. För att nå en sysselsättningsgrad på 80 procent, som många partier nu siktar på, måste man ta itu med de här problemen först, säger Helander.

Han anser att det är ekonomiska argument som styr och inte vad som är bäst för den arbetssökande.

– Den utgår ifrån idén om att människor är lata och att de gärna skulle lyfta inkomstrelaterad arbetslöshetspenning hur länge som helst, om det bara skulle vara möjligt.

– När man förstår hur arbetslösheten fungerar och hur viktig arbetsidentiteten är för människor i det nordiska samhället så inser man ganska snabbt att det är en förenkling att endast stirra på en ekonomisk dimension i det.

Enligt Helander är den här typen av enkla precisionsåtgärder tilltalande för politiker framför mera långsiktiga satsningar som att förbättra utbildningsnivån, eftersom politiker behöver siffror att hänvisa till.

– Vi har en politisk diskurs där man pekar på enstaka tal, säger Helander.

I bakgrunden finns tanken om homo economicus, den ekonomiska människan. Enligt den teoretiska modellen är människor rationellt kalkylerande och nyttomaximerande individer. Aktiveringssynen ser människor som en bulkvara, men även i yrken med låg kvalifikationsgrad behövs det alltid någon typ av specialkunskap, säger Helander.