Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:47.
kvinnas händer
Bild: YLE/Petter Sandelin

Depression, ja när var det den kom in i mitt liv egentligen? Från tredje klass blev jag retad för mitt talfel, i högstadiet ville jag ta självmord och kunde gå längs vägen och i huvudet räkna ut alla sätt man kunde dö på...

Efter konfirmationen fick man börja fara på danser. En utländsk man försökte våldta mig men ingen reagerade eftersom jag hade dansat med honom inne på dansgolvet. Då blev jag plötsligt en hora. Och började bete mig därefter. Som sjuttonåring tvingade en finlandssvensk man mig att suga av honom, och sen samma vinter blev det igångsatt ett rykte om att JAG skulle ha våldtagit en kille.

Jag mådde inte bra, jag började sitta och hugga mig i armen med en säkerhetsnål eller dra med den så det blev sår. Idag syns inte såren längre eftersom de var så tunna. Jag gjorde det på lektionerna i gymnasiet men ingen lärare reagerade. Jag slutade först då mina vänner hotade med kuratorn. Dit ville jag ju inte gå.

Jag flyttade hemifrån, först med dåvarande pojkvän men efter att det tog slut och jag började bo ensam gick det bara hårdare och hårdare. En alkoholist till pojkvän, en blandmissbrukare och en till blandmissbrukare... själv tackade jag och tog emot om någon bjöd något som kunde lyfta humöret lite. Diapam, Risperdal och Xanor främst. Slutade med att ta Xanor efter att helt tappat kontakten med världen en kväll och ett par vänner hade tagit hand om mig, men ännu idag - sex år senare - så känner jag ett sug efter det.

Flyttar norrut och spiralen börjar spinna riktigt hårt. Studerar till närvårdare inom samma bransch jag borde vara klient. Varje dag är det fest, de flesta jag känner kommer bara på besök om det är fest. Träffar en kille, vet han lever ett hårt liv. Men han vill ta tag i sitt drickande. Vi flyttar ihop då skolan är slut, jag blir gravid. Han dricker för att fira allt vi gör. Vi skaffar inga minnen tillsammans då han är nykter. Vi får en son, det knakar redan i fogarna men försöker vara kvar för barnets skull. Får förlossningsdepression eftersom jag är orolig för att sonen får möjliga men för livet. Får medicin men inget annat.

Jag blir gravid igen, oplanerat. I slutet av graviditeten lämnar jag honom första gången men det var så in the heat of the moment att jag går tillbaka till honom. Två månader klarar han att vara odrucken men nu är han plötsligt Hitleranhängare och i min närmsta familj finns en utländsk man. Jag orkar inte, han tar strypgrepp på mig då jag har sonen i famnen. Han super konstant och dagen före dotterns dop dricker han. Jag ringer runt att jag inte orkar mer, att då dopet varit så far jag för gott nu.

Så ansökan om ensamvårdnad, ensam ansvar för barnen - vilket jag alltid haft men nu ingen med mig i samma hus ens. Trött, så trött. Får ensamvårdnad, besöker en sjukvårdare men hon vill jag ska besöka en psykolog. Psykologen yngre än mig, nyexaminerad och förstår inte när jag sarkastiskt ljuger henne i ansiktet. Inga fler besök, hon tyckte ju att det inte verkade behövas fast testerna visade medelsvår depression.

Nu, en ny underbar man som visar hur det borde vara att ha barn och en pojkvän. Sover knappt på nätterna för att barnen vaknar, och då jag sover drömmer jag mardrömmar. Försöker känna att jag räcker till, att jag duger men... Jag gör det inte. Depressionen är där, den lurar och jag dagdrömmer om att dricka alkohol för att orka, att skära mig i armen med någon nål för att få fysisk smärta istället. Jag ser skräckbilder av hur jag gör något mot barnen.

Nu ska jag få sova en natt/vecka borta och någon annan är med barnen. Från januari blir det en till dagisdag varannan vecka för dem. Men borde hitta någon att prata med, kanske ta medicin igen men är rädd för den. Borde kanske avsäga mig några uppgifter men om jag inte har fullt upp känner jag mig värdelös, hinner jag tänka för mycket. Så fast väggen konstant är framför näsan på mig jobbar jag vidare, snurrar snabbare och snabbare för att hinna göra allting.

Snart kollapsar jag totalt, så borde söka hjälp. Inte för min skull men för mina barns skull.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle