Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Från 2015

Publicerad 18.11.2015 10:58. Uppdaterad 19.11.2015 13:47.

kvinnas händer — Bild: YLE/Petter Sandelin

Depression, ja när var det den kom in i mitt liv egentligen? Från tredje klass blev jag retad för mitt talfel, i högstadiet ville jag ta självmord och kunde gå längs vägen och i huvudet räkna ut alla sätt man kunde dö på...

Efter konfirmationen fick man börja fara på danser. En utländsk man försökte våldta mig men ingen reagerade eftersom jag hade dansat med honom inne på dansgolvet. Då blev jag plötsligt en hora. Och började bete mig därefter. Som sjuttonåring tvingade en finlandssvensk man mig att suga av honom, och sen samma vinter blev det igångsatt ett rykte om att JAG skulle ha våldtagit en kille.

Jag mådde inte bra, jag började sitta och hugga mig i armen med en säkerhetsnål eller dra med den så det blev sår. Idag syns inte såren längre eftersom de var så tunna. Jag gjorde det på lektionerna i gymnasiet men ingen lärare reagerade. Jag slutade först då mina vänner hotade med kuratorn. Dit ville jag ju inte gå.

Jag flyttade hemifrån, först med dåvarande pojkvän men efter att det tog slut och jag började bo ensam gick det bara hårdare och hårdare. En alkoholist till pojkvän, en blandmissbrukare och en till blandmissbrukare... själv tackade jag och tog emot om någon bjöd något som kunde lyfta humöret lite. Diapam, Risperdal och Xanor främst. Slutade med att ta Xanor efter att helt tappat kontakten med världen en kväll och ett par vänner hade tagit hand om mig, men ännu idag - sex år senare - så känner jag ett sug efter det.

Flyttar norrut och spiralen börjar spinna riktigt hårt. Studerar till närvårdare inom samma bransch jag borde vara klient. Varje dag är det fest, de flesta jag känner kommer bara på besök om det är fest. Träffar en kille, vet han lever ett hårt liv. Men han vill ta tag i sitt drickande. Vi flyttar ihop då skolan är slut, jag blir gravid. Han dricker för att fira allt vi gör. Vi skaffar inga minnen tillsammans då han är nykter. Vi får en son, det knakar redan i fogarna men försöker vara kvar för barnets skull. Får förlossningsdepression eftersom jag är orolig för att sonen får möjliga men för livet. Får medicin men inget annat.

Jag blir gravid igen, oplanerat. I slutet av graviditeten lämnar jag honom första gången men det var så in the heat of the moment att jag går tillbaka till honom. Två månader klarar han att vara odrucken men nu är han plötsligt Hitleranhängare och i min närmsta familj finns en utländsk man. Jag orkar inte, han tar strypgrepp på mig då jag har sonen i famnen. Han super konstant och dagen före dotterns dop dricker han. Jag ringer runt att jag inte orkar mer, att då dopet varit så far jag för gott nu.

Så ansökan om ensamvårdnad, ensam ansvar för barnen - vilket jag alltid haft men nu ingen med mig i samma hus ens. Trött, så trött. Får ensamvårdnad, besöker en sjukvårdare men hon vill jag ska besöka en psykolog. Psykologen yngre än mig, nyexaminerad och förstår inte när jag sarkastiskt ljuger henne i ansiktet. Inga fler besök, hon tyckte ju att det inte verkade behövas fast testerna visade medelsvår depression.

Nu, en ny underbar man som visar hur det borde vara att ha barn och en pojkvän. Sover knappt på nätterna för att barnen vaknar, och då jag sover drömmer jag mardrömmar. Försöker känna att jag räcker till, att jag duger men... Jag gör det inte. Depressionen är där, den lurar och jag dagdrömmer om att dricka alkohol för att orka, att skära mig i armen med någon nål för att få fysisk smärta istället. Jag ser skräckbilder av hur jag gör något mot barnen.

Nu ska jag få sova en natt/vecka borta och någon annan är med barnen. Från januari blir det en till dagisdag varannan vecka för dem. Men borde hitta någon att prata med, kanske ta medicin igen men är rädd för den. Borde kanske avsäga mig några uppgifter men om jag inte har fullt upp känner jag mig värdelös, hinner jag tänka för mycket. Så fast väggen konstant är framför näsan på mig jobbar jag vidare, snurrar snabbare och snabbare för att hinna göra allting.

Snart kollapsar jag totalt, så borde söka hjälp. Inte för min skull men för mina barns skull.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!