Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Depression, ja när var det den kom in i mitt liv egentligen? Från tredje klass blev jag retad för mitt talfel, i högstadiet ville jag ta självmord och kunde gå längs vägen och i huvudet räkna ut alla sätt man kunde dö på...
Efter konfirmationen fick man börja fara på danser. En utländsk man försökte våldta mig men ingen reagerade eftersom jag hade dansat med honom inne på dansgolvet. Då blev jag plötsligt en hora. Och började bete mig därefter. Som sjuttonåring tvingade en finlandssvensk man mig att suga av honom, och sen samma vinter blev det igångsatt ett rykte om att JAG skulle ha våldtagit en kille.
Jag mådde inte bra, jag började sitta och hugga mig i armen med en säkerhetsnål eller dra med den så det blev sår. Idag syns inte såren längre eftersom de var så tunna. Jag gjorde det på lektionerna i gymnasiet men ingen lärare reagerade. Jag slutade först då mina vänner hotade med kuratorn. Dit ville jag ju inte gå.
Jag flyttade hemifrån, först med dåvarande pojkvän men efter att det tog slut och jag började bo ensam gick det bara hårdare och hårdare. En alkoholist till pojkvän, en blandmissbrukare och en till blandmissbrukare... själv tackade jag och tog emot om någon bjöd något som kunde lyfta humöret lite. Diapam, Risperdal och Xanor främst. Slutade med att ta Xanor efter att helt tappat kontakten med världen en kväll och ett par vänner hade tagit hand om mig, men ännu idag - sex år senare - så känner jag ett sug efter det.
Flyttar norrut och spiralen börjar spinna riktigt hårt. Studerar till närvårdare inom samma bransch jag borde vara klient. Varje dag är det fest, de flesta jag känner kommer bara på besök om det är fest. Träffar en kille, vet han lever ett hårt liv. Men han vill ta tag i sitt drickande. Vi flyttar ihop då skolan är slut, jag blir gravid. Han dricker för att fira allt vi gör. Vi skaffar inga minnen tillsammans då han är nykter. Vi får en son, det knakar redan i fogarna men försöker vara kvar för barnets skull. Får förlossningsdepression eftersom jag är orolig för att sonen får möjliga men för livet. Får medicin men inget annat.
Jag blir gravid igen, oplanerat. I slutet av graviditeten lämnar jag honom första gången men det var så in the heat of the moment att jag går tillbaka till honom. Två månader klarar han att vara odrucken men nu är han plötsligt Hitleranhängare och i min närmsta familj finns en utländsk man. Jag orkar inte, han tar strypgrepp på mig då jag har sonen i famnen. Han super konstant och dagen före dotterns dop dricker han. Jag ringer runt att jag inte orkar mer, att då dopet varit så far jag för gott nu.
Så ansökan om ensamvårdnad, ensam ansvar för barnen - vilket jag alltid haft men nu ingen med mig i samma hus ens. Trött, så trött. Får ensamvårdnad, besöker en sjukvårdare men hon vill jag ska besöka en psykolog. Psykologen yngre än mig, nyexaminerad och förstår inte när jag sarkastiskt ljuger henne i ansiktet. Inga fler besök, hon tyckte ju att det inte verkade behövas fast testerna visade medelsvår depression.
Nu, en ny underbar man som visar hur det borde vara att ha barn och en pojkvän. Sover knappt på nätterna för att barnen vaknar, och då jag sover drömmer jag mardrömmar. Försöker känna att jag räcker till, att jag duger men... Jag gör det inte. Depressionen är där, den lurar och jag dagdrömmer om att dricka alkohol för att orka, att skära mig i armen med någon nål för att få fysisk smärta istället. Jag ser skräckbilder av hur jag gör något mot barnen.
Nu ska jag få sova en natt/vecka borta och någon annan är med barnen. Från januari blir det en till dagisdag varannan vecka för dem. Men borde hitta någon att prata med, kanske ta medicin igen men är rädd för den. Borde kanske avsäga mig några uppgifter men om jag inte har fullt upp känner jag mig värdelös, hinner jag tänka för mycket. Så fast väggen konstant är framför näsan på mig jobbar jag vidare, snurrar snabbare och snabbare för att hinna göra allting.
Snart kollapsar jag totalt, så borde söka hjälp. Inte för min skull men för mina barns skull.
#hurmårdu
Berättelse 67: Tappat tron på vården
Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?
Våga prata om hur du mår
Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.
Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"
Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.
"Vi missar den manliga depressionen"
Manlig depression fortfarande stigmatiserat.
Deprimerad eller bara lite smådeppig?
"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"
Anhöriga behöver också stöd
Skuld och skam drabbar ofta de närstående.
Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan
Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.
Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre
Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.
Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade
Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.
Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor
Det kändes som om jag aldrig var good enough.
Motion lindrar depression
Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.
Depression: En oavslutad sorg
Avstannad sorgeprocess bakom depression
Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det
Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner
Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad
Tack vare terapeuten började jag må bra igen,
De unga kvinnorna nödropar
Prestationskraven och skammen förstör oss.
Markos depression kunde ha kostat honom livet
Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.
Depression skördar unga - allt fler i förtidspension
50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.
Berättelse 60: Depressionen var nödvändig
Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.
Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.
Hasse tog sig ur den djupa depressionen
Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.
Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren
Människor som förstår är det viktigaste.
Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.
Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!
Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.
Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Våga prata om depression.
Berättelse 55: Lär dig prioritera
Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.
Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv
Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.
Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.
Berättelse 52: En vän räddade mig
Berätta för någon att du mår dåligt
Berättelse 51: Känns inte som det ska
Hur vet man om man är deprimerad eller inte?
Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk
Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.
Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till
Ångrar att jag inte berättade för vänner.
Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden
Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.
Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.
Depressionerna blir dyra för samhället
Var femte finländare insjuknar i depression.
Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader
För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.
Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket
Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.
Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var
Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.
Berättelse 43: Sök hjälp i tid
Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.
Berättelse 42: Ätstörning och depression
Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.
Berättelse 41: Ett fejkat leende
Efter två år svängde det äntligen!
Berättelse 40: Medicinen räddade mig
Det var svårt att få den hjälp jag behövde.
Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.
Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig
Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.
Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation
Ta tag i situationen och be om hjälp.
Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret
Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.
Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas
Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!
Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt
För mycket byråkrati för att få hjälp.
Berättelse 33: Förlamad av depression
Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.
Berättelse 32: Spelar en roll inför andra
Döljer mitt liv som bipolär.
Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig
Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.
Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig
Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.
Vill förmedla hopp åt deprimerade
Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp
Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.
Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt
Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.
Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp
Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.
Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!
Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.
Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad
Terapi och mediciner blev min räddning.
Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år
Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.
Berättelse 22: Ingen förstod mig
Fick hjälp efter självmordsförsök.
Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin
Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.
Berättelse 20: Idag är jag lycklig
Från absoluta botten till ett lyckligt liv.
Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.
Berättelse 18: Låt det ta tid!
Stora livshändelser gjorde mig sjuk.
Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem
Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.
Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"
Jag var duktig flicka och kunde aldrig ta det lugnt.
Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad
Ta de första tecknen på allvar och var självisk.
Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka
Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.
Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig
Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.
Berättelse 12: Träning håller mig flytande
Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.
Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad
Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.
Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte
Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.
Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt
En uppgång med cirka 40 procent sedan år 2000.
Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden
Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.
Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp
Det bästa man kan göra är att prata öppet.
Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är
Jag hade behövt hjälp redan som 18.
Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig
När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.
Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga
Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.
Berättelse 4: Ge aldrig upp!
Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.
Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt
Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.
Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.
Berättelse 1: Våga be om hjälp
Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.
Livskriser höjer risken för depression
Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.