Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:47.
kvinna går i naturen
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag har alltid varit bra i skolan och har alltid haft enorma och orealistiska krav på mig själv. Det har alltid förväntats att jag ska klara mig bra och jag var klassens "plugghäst" som blev mobbad för att jag klarade mig.

Efter gymnasiet tog jag ett mellanår och sökte in till en högskoleutbildning. Det var tyngre än jag väntat mig och det blev svårare att uppnå de höga betygen jag strävade efter. Ångesten blev större och större och det faktum att jag pendlar nästan 2 och en halv timme per dag för att studera började tära på mig. Jag stressade upp mig själv och kunde inte sova om nätterna, vilket inte passar ihop med att stiga upp klockan fem på morgonen och studera från 8-16.

En morgon i slutet av septermber bröt jag ihop på bussen och hade en panikattack. Det var det mest skrämmande jag varit med om och jag trodde att jag skulle dö. Mina underbara föräldrar kom och hämtade mig och jag och mamma beställde tid till läkare samma eftermiddag. Jag hade turen att få tid till en väldigt sympatisk läkare som rådde mig att uppsöka en terapeut via studenthälsan och som skrev ut insomningsmedicin och en medicin som sänker hjärtrytmen så att jag inte fysiskt kunde bli så stressad längre.

Det fungerade till en viss del, men snart var jag tvungen att besöka samma läkare pånytt och få specifik medicinering mot ångest och panikattacker. Som värst har jag inte kunnat lämna huset utan att känna ångest, och jag har tillsammans med min tålmodige mamma sakta men säkert gått till butiken och gjort "normala" saker, men det tar tid.

En del dagar känner jag mig misslyckad och frustrerad, men för det mesta är jag rätt okej. Jag är inte lika rädd längre, rädd för att aldrig må bra igen, något som jag varit hela hösten. Jag har tagit en paus från studierna tills vidare, men har planer på att fortsätta när det känns så.

Vad jag har lärt mig genom detta är att jag inte ska vara så hård mot mig själv, att stanna upp ibland och tänka på mitt eget bästa och att det får ta tid att komma upp på fötterna igen. Det som vi är med om formar oss till dem vi är menade att bli, och även om det känts hopplöst så kan det bli bättre. Alla mina närmaste som vetat om mina problem har stöttat mig enormt mycket, och vetskapen om att folk bryr sig har hjälpt mig orka ta mig igenom det här.

Min katt och min hund har också hjälpt mig genom att få mig att tänka på annat. Hjälp finns att få och det blir bättre. Äntligen vågar jag själv tro på det också.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle