”Det här har jag önskat mig i många år” – teckenspråkskonsten tar plats
Teckenspråkskonst är en konstform som utgår ifrån händerna. Men finns det en förståelse för de dövas kultur? Och på vems villkor görs konsten?
I år refererades UMK-finalen för första gången på teckenspråk och Miguel Peltomaas tolkning av låtarna väckte uppmärksamhet även hos den hörande publiken.
Att Peltomaa själv är döv var också en viktig poäng. Han använder även hörimplantat men teckenspråk är hans modersmål och därför kunde han på ett helt annat sätt än en hörande tolk referera låtarna.
Frågan om representation är ytterst viktig, säger Marita S. Barber, som är ledare för Teatteri Totti, den enda teatern i Finland som regelbundet sätter upp pjäser på finskt teckenspråk.
– För att förstå vår situation måste man också känna till att vi döva länge fått kämpa för våra rättigheter. Att vi behandlats illa och länge inte ens hade tillgång till vårt eget språk, teckenspråk var till exempel länge förbjudet i skolorna. Det är först på 1980-talet som en dövmedvetenhet började spridas. Då började vi förstå rätten till vårt egna språk.
På 1990-talet och speciellt i början av 2000-talet började det ske en markant förändring.
– Vi lärde oss att vara stolta över vårt språk och vi började också ställa oss frågor om vem vi är, vilken vår identitet och kultur är.
Idag är det de unga som väcker hopp hos Barber. Hon menar att de som är födda på 1990-talet och senare är betydligt mer medvetna om sina rättigheter och även stolta över sin kultur.
Här nämner hon också den teckenspråkiga UMK-finalen med Miguel Peltomaa.
– Jag blev så berörd då jag såg honom tolka låtarna. Det var underbart att se och han hade gjort så fina översättningar av låtarna. Jag satt där och tänkte - just så här, det är det här jag under alla år försökt förklara och önskat att teckenspråk också kan vara.
– Det är ytterst viktigt att även vi döva får kultur på vårt eget modersmål, precis som alla andra. Det känns som om de första stegen nu är tagna och jag hoppas att det kommer fler sådana här satsningar.
Faktaruta
Enligt Finlands döva förbund finns det idag cirka 10 000 - 14 000 personer som använder finskt teckenspråk och cirka 90 personer som använder finlandssvenskt teckenspråk som modersmål.
Man kan därför se finlandssvenskt teckenspråk som ett utrotningshotat språk.
I Finland fick teckenspråket en lagstadgad position 1995. 2015 antogs teckenspråkslagen vars syfte är att främja språkliga rättigheter, lagen nämner både finskt och finlandssvenskt teckenspråk.
Istället för att se teckenspråk som ett modersmål betonade man länge oralism, man försökte lära döva att prata. Teckenspråk var förbjudet att använda i undervisningen av döva ända fram till början av 1970-talet.
Teatteri Totti grundades 1987 och hette tidigare Kuurojen teatteri och fungerade under Finlands dövas förbund. Sedan 2015 är teatern självständig men samarbetar med Finlands dövas förbund och Kansallisteatteri. Namnet Totti är en hyllning till Torsten ”Totti” Rikström, en finlandssvensk artist och kulturpersonlighet.
Riksteatern Crea startade sin verksamhet 1970 och blev 1977 en del av Riksteatern och blev då en nationell institution.
Viktigt namnbyte
Det viktiga är kunskap och empati, säger Mindy Drapsa då hon talar om hur man kan stödja dövas kultur. En förståelse för vad det betyder att vara en språklig minoritet och förmågan att lyssna.
Drapsa är konstnärlig ledare för Riksteatern Crea i Sverige, en professionell teater på svenskt teckenspråk för döva och teckenspråkiga konstnärer. Hon har även regisserat den första dokumentären på finlandssvenskt teckenspråk Finlandssvensk och döv - en osynlig minoritet.
Intressant nog hette Crea ännu för några år sedan Tyst teater. Men då Mindy Drapsa 2019 blev konstnärlig ledare satte hon genast igång en process för att ändra namnet från Tyst teater till Crea.
Varför var det viktigt att ändra namnet på teatern?
– När jag pratade om våra rättigheter och om jämlikhet så kändes namnet inte som en bra representant för vilka vi är och vad vi gör. Det lät som att vi nedvärderade oss själva då kallade oss tysta.
Hon nämner hur man i recensioner av Creas föreställningar skrivit ”wow, en tyst Pippi Långstrump” eller ”en tyst Peter Pan”.
– Det var inte det föreställningen handlade om. Det var inte en tyst föreställning, det var en föreställning på teckenspråk. För en hörande kanske det kändes tyst, men inte för dem som kunde teckenspråk.
– Nyligen var det ändå en recension i Dagens Nyheter av Alice i underlandet och i rubriken stod det ”teckenspråkspoesi”. Då kände jag, yes! Äntligen! Det var rätt fokus på den recensionen.
Teckenspråkskonst
Drapsa betonar också att man allt mer borde prata om och lyfta fram just teckenspråkskonst.
– Vi använder vårt språk med händerna och en del av språket är avbildade tecken som innebär att man beskriver en situation. Det är fråga om ett gränsland mellan teckenspråk och min. Den delen kan man också använda för att mer leka med det visuella uttrycket.
Drapsa lyfter även fram visual vernacular som är en egen konstform med element av fysisk teater, poesi och min.
– Visual vernacular är en konstform som bara finns på teckenspråk och det är absolut någonting vi behöver utveckla och få in mer av på teaterscenen.
Dövkompetens
Ett begrepp som Drapsa speciellt lyfter fram är dövkompetens. Ett begrepp som man började använda i Sverige för cirka 15 år. Dövkompetens är viktigt i förståelsen av de dövas kultur och då man talar om representation.
– Dövkompetens kan man ha om man kan teckenspråk, har kunskap om dövkultur och erfarenhet av ableism och audism.
Med ableism menar man förtryck på grund av funktionsnedsättning och audism innebär förtryck på grund av dövhet.
– Dessutom ska man ha kunskap om både dövvärlden och den hörande världen och hur de fungerar tillsammans.
Mindy Drapsa som tecknar på internationella tecken om vad dövkompetens är.
Diskussionen kring dövkompetens är en viktig fråga, påpekar Drapsa. Samtidigt som hon också säger att hon inte kan avgöra vem som kan skaffa sig dövkompetens, är det enbart döva eller kan även en hörande skaffa sig dövkompetens?
– Jag vill inte svara på den frågan, för jag tycker inte att det är jag som ska avgöra det. Jag tycker att det viktigaste är att man kan teckenspråk och har kunskap om de dövas kultur men också en viss erfarenhet av diskriminering. Det är det jag tycker är viktigast. Sen är det upp till var och en att avgöra om man tycker att man har dövkompetens.
Förståelse för en språklig minoritet
Att skapa kultur på teckenspråk är inte helt lätt. Både Drapsa och Barber nämner den eviga kampen om att få bidrag och försöka skapa professionell teater med knappa resurser.
– Om man vill skapa många möjligheter så behöver man också mycket pengar för att genomföra saker och ting. Vi är en liten enhet och vi är medvetna om våra rättigheter men det kostar att vara jämlik med andra, säger Drapsa.
Barber upplever också att det finns en oförståelse för vad det betyder att vara en språklig minoritet. Och önskar fler möjligheter för döva konstnärer och artister att verka och utvecklas.
- Nu känns det konstnärliga arbetet ibland som att gå på lina, men en lina som hela tiden kapas på grund av olika hinder.
Oförståelsen skapar också känslan av ett visst utanförskap och till och med osynlighet.
– Vi är inte jämställda med andra teatrar. Det känns som om det övriga teaterfältet alltid nominerar varandra till olika pris medan man totalt verkar glömma bort att Teatteri Totti också finns. Eller döva konstnärer överlag.
Marita Barber som på finskt teckenspråk berättar varför representation är viktigt.
Det som Drapsa ser som en mycket viktig sak i sitt arbete är att involvera och inkludera döva i produktionerna, att de ska vara delaktiga i det arbete som görs.
– Det som är speciellt för oss på Crea är att vi har många döva medarbetare som tar plats. Och det är inte självklart att man har en arbetsplats med flera döva kollegor. Det är ju faktiskt ganska få arbetsplatser i Sverige som erbjuder en så pass döv-vänlig arbetsmiljö som vi har på Riksteatern. Men det behövs flera medarbetare för att spegla samhället på ett bättre sätt.
Riksteatern Crea är aktuella med ett gästspel på inbjudan av Teatteri Totti, den visuella performanceföreställningen Power visas på Teatteri Tuike i Helsingfors den 24.3.