Thella Johnson har skrivit en roman om Finland från fredsslutet till flyktingkrisen: ”Om min roman var en finsk schlager skulle den vara Liljankukka – en sång med fredens vita lilja i hjärtat och i titeln”
Thella Johnsons debutroman Fred beskrivs som ett ”familjeepos från Kalevala till flyktingkris”.
Fred är berättelsen om familjen Kansa, om tre generationer och två nationer och två folk på bägge sidor om Östersjön, om innanhavet med det bräckta vattnet som både förenar och skiljer åt.
Historien omspänner sjuttio år, från hösten 1945 till hösten 2015.
Under några dramatiska dygn hösten 2015 sitter Elina Kansa instängd i en bageributik i Kemi tillsammans med sin styvfar och en främling. Likt en modern Sheherazade trollbinder hon sina åhörare med sin berättelse, samtidigt som politiska kravaller utspelar sig utanför dörren och till slut drar dem alla med sig.
— Till stor del är Fred en roman om nationen Finland och kanske om finländares bild av sig själva som folk. Som sverigefinländare har Finland alltid varit en del av mig, och jag har kontinuerligt haft kontakt med Finland via familj, släkt, vänner och arbete. Som vuxen och som skapande människa och journalist har jag börjat tänka att jag kanske också är en del av Finland. Jag ville helt enkelt se om jag för egen del kan bidra till bilden av Finland samt berättelsen och historieskrivningen om Finland på något sätt.
— Boken heter Fred för att jag ville skriva om fredstiden. Det finns många böcker om krig. Samtidigt kanske en bok om fred också blir en bok om krig, sorgligt nog. Jag ville se om jag kan skriva om fredstiden för att se vad fred gör med människor i ett land som varit i krig. Sjuttio år av fred i Finland, och 200 år av fred i Sverige. Vilka blir vi efter kriget och vad gör vi med freden som vi har – tråkigt nog under en begränsad tid i historien, vilket vi ser nu i och med kriget i Ukraina. Under arbetet med boken har det börjat se ut som om också vi i Europa kan börja ringa in den här fredstiden.
— I boken har jag velat fundera kring vilka vi blir när idén om en nation blir det centrala och försvaret av en nation blir det som människor måste hålla på med. Fred borde göra att det nationella blir mindre viktigt, och att den fria människan får stå i centrum. Att människan borde få göra vad hon vill och att hon är lojal med vilka ideal hon vill.
Trots att romanen bär titeln Fred finns kriget ständigt där som en undertext och kriget påverkar hela Finlands folk och nationen för alltid. Kriget tar aldrig slut – det finns ständigt där i folks berättelser och i vårt dna.
— Min egen morfar var vid fronten och han brukade skrika på nätterna och man sa att det var mardrömmar från kriget. När min man läste boken sa han att han hörde min morfars skrik genom hela berättelsen. Så jag är väl också en som bär på mina förfäders- och mödrars krigserfarenheter.
Familjen i romanen heter Kansa i efternamn vilket understryker att det är folket och nationen som står i centrum för berättelsen. Elinas morfar heter Tapani – ett namn som också anspelar på sångaren Tapani Kansa som även han ingår i persongalleriet i Fred.
— Tapani Kansa den äldre får stifta bekantskap med Tapani Kansa den yngre under berättelsens gång. I romanen får vi möta sångaren Tapani Kansa som den kulturella folkhjälte han är. Min egen morfar hette Tapani, så på det här sättet ville jag hylla såväl min egen morfar som sångaren Tapani. Det kändes viktigt för mig att läsaren skulle få bära med sig efternamnet Kansa genom berättelsen som ett sätt att spegla människornas individuella öden mot tankar om nationen, om vad ett folk är.
Att ständigt känna sig halv
Förutom att Thella Johnson är journalist och författare är hon musiker, vilket satt sina spår i berättelsen. Förutom Tapani Kansa refererar Thella Johnson bland annat till Kristiina Halkola och hennes låt ”Ei puolikasta” där hon sjunger ”Att dela, att bara få halva, är inget för oss.”
Många av personerna i boken känner sig halva, otillfreds och kantstötta. De har svårt att få ihop sina liv.
— Det är ett tema som har varit centralt för mig genom hela mitt liv och mitt yrkesliv. Jag har jobbat mycket med teman som handlar om konflikt och försoning, om separation och återförening. Det är väl så att vi ofta känner oss lite som halvor som söker efter något som saknas. Det blir kanske extra tydligt när man ser till Sveriges och Finlands gemensamma historia.
— Parallellt med att jag skrivit på boken har jag dragit igång ett musikprojekt tillsammans med två kollegor, Love Antell och Mattias Björkas. Projektet heter ”Bottenviken” och går ut på att vi tolkar finska låtar till svenska ihop med musiker från båda länderna. Vi har funderat rätt mycket på den förlorade kontakten mellan Finland och Sverige, mellan finländare och svenskar. Uppe i Bottenviken är kontakten väldigt stark och självklar. Gränsen är ett påfund som i praktiken inte finns. Söderöver har något av kontakten och gemenskapen gått förlorad, upplever jag. Här finns också något av ett separationstema. I likhet med många andra med bakgrund i både Finland och Sverige kan jag uppleva att jag lever i mellanrummet. Man är kanske som mest hemma på havet.
På ett ställe i romanen skriver Thella Johnson så här om detta Bottenhav, detta vatten:
”vatten: bräckt, en blandning av sött och salt, av yin och yang, av svart och vitt och ont och gott, av samexistensen av smaker och minnen i det innanhav som bär hela denna berättelse; havet som böljande, kastande, skummande utgör dess hjärta, från början till slut.”
— Huvudpersonen Elina Kansa beskriver det som att Finlands/Sverige-båten och havet är en plats där man är både fri och fången, men att själen kanske kan få fritt spelrum eftersom man befinner sig mitt emellan länder, identiteter och jurisdiktioner – både fysiska och andliga. Man får tänka lite som man vill.
Eftersom musiken spelar en central roll både i Thella Johnsons liv och i hennes berättelse undrar jag vilken finsk schlager som bäst skulle kunna beskriva romanen Fred, och efter en kort stunds funderande lyfter Thella fram ”Liljankukka” – en tango från år 1945 av Toivo Kärki och Kerttu Mustonen:
— Det är en låt som jag hörde tidigt i mitt liv och som jag alltid tyckt väldigt mycket om. Sången har en fredens vita lilja i sitt hjärta och i sin titel.
Viktiga händelser i smått och stort
Berättelsen omspänner sjuttio år, och Thella Johnson har markerat och rytmiserat tidens gång genom att framhäva och betona vissa centrala år och händelser. Det kan handla om såväl stora, globala och omvälvande händelser som elfte september-attackerna år 2001, eller för finländare speciellt betydelsefulla händelser som OS i Helsingfors år 1952 eller år 1993 då Alko slutade sälja salmiakkikossu ...
— Vissa av årtalen har varit oerhört viktiga för mig, och därför fått en stor plats i berättelsen. Ett sådant år var till exempel 2003, det var året då invasionen av Irak inleddes. Det var samma år som jag flyttade till Finland i vuxen ålder för att börja jobba på Yle X3M. Jag befann mig i Helsingfors och följde nyhetssändningarna på tv. Det är en tid som format min framtid – elfte september och framåt. Det var då jag blev vuxen och samtidigt var det början på en ny värld.
— Något decennium senare kom ett stort antal irakier till Finland och Finland blev deras nya hemland. Banden mellan länder föds genom migrationen som ständigt pågår på grund av olika omständigheter och ingen kan stoppa det.
Migration är ett centralt tema i romanen – såväl migrationen från Finland till Sverige samt återflyttningen från Sverige till Finland.
På 1990-talet invandrade en hel del bosnier, kroater och somalier till Finland på flykt undan krig i sina hemländer. Men i övrigt var det ”(e)ndast dårar och kriminella som valde att flytta till Finland hösten 1992” – ett land drabbat av finanskris och massarbetslöshet.
Elina Kansas styvfar, Bodi Adnan, får av sin omgivning namnet ”den första irakiern” i Finland – ”Adnan” betyder nybyggare och bosättare på arabiska.
— Jag valde namnet Adnan för att jag skulle kunna spegla händelser och människor även mot detta: nation, folk, nybyggare och bosättare. Vi människor försöker slå rot, vi sätter bo, vi bygger upp gemenskaper som vi kallar för nationer och det blir viktigt, varför blir det viktigt? Kan det finnas människor som tar skada för att de inte får ingå eller inte anses vara rätt sorts medborgare?
Hösten 2015 sitter Elina Kansa i bakrummet till den bageributik som styvfadern Bodi Adnan driver i Kemi. Utanför pågår upplopp och demonstrationer mot invandring.
Genom att romanen Fred tar avstamp i hösten 1945 efter att kriget tagit slut och romanens nutid äger rum hösten 2015 finns här ett slags kontaktyta, en spegelbild, som Thella Johnson tagit fasta på:
— Hösten 2015 var jag utrikeskorrespondent för Sveriges Radio i Finland. Jag var på plats i Torneå, Haparanda och Kemi för att bevaka och rapportera om tillkomsten av flyktingslussen som slogs upp där. Jag bevakade demonstrationer och sammandrabbningar, och jag rapporterade om liknande stämningar och situationer i södra Finland. Jag mötte människor på flyktingmottagningarna – både de som kom och de som arbetade där.
— Det var uppenbart att det fanns nedärvda minnen kvar från hur det var under Lapplandskriget och från tiden innan när människor flydde över gränsen till Sverige. Det var en oemotståndlig bild som jag redan då och intuitivt började bearbeta och spinna en värld omkring.
Pavlovska Runeberg
Bodi Adnan har i romanen skapat en signaturbakelse som lockar kunder från när och fjärran till hans lilla bageributik i Kemi: ”Pavlovska Runeberg” – en bakelse som förenar det finländska och det irakiska på ett intressant sätt:
— Formen är den samma som Runebergstårtan har, och grunden är den samma men med ett starkt inslag av smördeg. Man har hallonsylt i den samt vispgrädde och krossad pistaschnöt på toppen. För människorna som äter bakelsen blir den ett slags ny nationell symbol, en pimpad och remixad Runebergstårta. Jag har faktiskt inte provbakat den än, men i min fantasi är den väldigt god.
Bodi Adnans bageributik finns på den fiktiva platsen Pohjavirta i Kemi – en plats ”där underströmmarna, pohjavirrat, virvlar upp till ytan och till slut skapar den väldiga stormvåg som vänder upp och ner på vattnet: här i vår butik; här i dess bakre kök.”
Berättaren Elina rör om i dessa malströmmar och lyfter fram berättelser och historier från sjuttio år:
— Hon vill inte att det ska vara tillrättalagt. Hon vill skaka om lite och samtidigt sätta avtryck.
— Under efterkrigstiden har man kanske försökt sopa motsättningar i samhället under mattan som i något skede kommer upp till ytan. Det blev tydligt i norra Finland under den så kallade flyktingkrisen hösten 2015 när demonstranter viftade med flaggor med Lapporörelsens symbol. Folk hänvisade till krigsveteraner och frågade om de kämpat förgäves eftersom gränsen nu är öppen och man inte kan försvara nationen mot immigranter som hotar landets säkerhet. Motsättningar, känslan av att vara förfördelad, orättvisor som bubblar upp till ytan och tar form i en yttre fiende. Detta hände ju inte bara i Finland.
— En central och viktig fråga som jag ständigt återkommer till och som också är viktig i den här boken är formulerad i en devis av Tapani Kansa den äldre: ”I kampen mellan människan och nationen förlorar människan”. Tapani Kansa känner sig fången i ett Finland där alla förutsätts kämpa av samma anledning mot samma mål, och han tycker inte om det som han upplever som självcensur i medierna.
— Just kampen mellan människan och nationen tycker jag att vi kan se hela tiden – inte minst i Ukraina idag. Det är så lätt för oss att sympatisera med den ukrainska nationen och landets självklara rätt till självbestämmande. Det är något som vi måste försvara. Men vad händer när kriget är slut – vad gör det med oss att vi blir tvungna att endast kämpa för vår nation? Det har ju Finland också varit tvunget att göra i modern tid. Vilka har vi blivit när kriget är slut, hur får vi och hur förvaltar vi den frihet och den självständighet som vi har erövrat, går det att bli en verkligt fri och självständig människa efter det?
— Om jag vill förmedla något budskap med min berättelse är det kanske att det är väldigt viktigt för var och en att fundera på vilka vi är och vilka vill vi vara. Vad av allt detta ställer jag upp på, kan jag vara med och påverka vilka ”vi” ska vara. Det finns en spänning och slitning mellan jaget och vi:et, när man är för mycket individ tappar man kanske känslan av solidaritet med sin omgivning, men om man är för mycket gemenskap och nation kan man också tappa i solidaritet med andra. Det är en slitning i mig också – att vara del av och att vara fri, ensam eller tillsammans.
Lyssna på hela intervjun med Thella Johnson:
