Riikka Purra kallar kulturen för en ”lyxservice” – får kritik av partikamrat

Riksdagsvalskandidat Silvia Koski har skrivit Sannfinländarnas kulturpolitiska program och kritiserar Riikka Purras utspel i tisdags om kulturen som ”lyxservice”. Vi listar skillnader i partiernas kultursyn och ger en forskarsyn på den viktigaste frågan.

Hos Sannfinländarna finns kulturen inte med i något egentligt valprogram och partiledaren Riikka Purra kallade kulturen för en” lyxservice” i Yles partiledardebatt på tisdagskvällen.

”Kulturen är en lyxservice som man i Finland för närvarande använder alltför mycket offentliga medel på, då statsfinanserna behöver fixas. Till sådana här jättar i vardagsrummet får vi inte förhålla oss så att man inte alls får röra dem. Inom kulturen finns det mycket som är till stor nytta, som biblioteken och barnkulturen, men när det gäller sådant som det inte alls finns en efterfrågan för på marknaden – sådant behöver vi kanske inte lägga så mycket av skattebetalarnas pengar på, i synnerhet inte i ett kärvt ekonomiskt läge”, sa Purra.

Hennes partikamrat Silvia Koski, utbildad musiker från Sibeliusakademin har tillsammans med Purra skrivit Sannfinländarnas första kulturpolitiska program som kom ut 2020, och har deltagit i flera kulturpolitiska valdebatter inför riksdagsvalet där hon kandiderar i Egentliga Finland.

All kultur produceras inte av grön-vänster-orienterade grupper som skäller på Sannfinländarna, och sedan undrar varför man inte vill stödja dem.

Silvia Koski, Sannf.

Hon säger att hon är besviken på Purras kommentar om kultur som lyxservice. Det får Koski att att tänka på uttalanden om ”postmodern konstgjord konst”, som Sannfinländarna haft i tidigare valprogram.

– Purras kommentar var kanske inte helt genomtänkt. Inom fältet finns en positiv attityd till kultur. Vi har en alltför snäv definition när det gäller kultur. All konst produceras inte av grönvänster-grupperna som skäller på Sannfinländarna, och sedan undrar de varför man inte vill stödja dem. All kultur är inte fientlig mot Sannfinländarna, säger hon och fortsätter:

– Det känns lite som att mitt eget arbete för kulturen nu rann ut i sanden i och med Purras kommentar. Men å andra sidan visar det att vi måste fortsätta jobba för en attitydförändring och definiering av kulturen, och få fram vad det är som ska skäras i.

Koski talar flytande svenska eftersom hon har jobbat många år i Sverige. Orsaken till att hon har valt just Sannfinländarna är att partiet i övrigt motsvarar de värderingar hon står för.

– Jag älskar partiet, men det är inte perfekt. Jag har tänkt att det är viktigt att man som kulturprofil kan jobba inom partiet för att kunna främja kulturfrågorna.

En annan kulturprofil inom Sannfinländarna är Tanja Aidanjuuri-Niemi, riksdagsledamot Jussi Halla-ahos medarbetare och tidigare dansare. Hon kandiderar i Nyland.

Många kulturprofiler ställer upp

Många kulturprofiler ställer upp i riksdagsvalet. En snabbkoll visar till exempel att Vänsterpartiet har lockat till exempel koreografen Alpo Aaltokoski, dansaren Minna Karhunen, doktorn i musik Minja Koskela, danskonstnären Ajak Majok, skribenten och översättaren Tuomas Nevanlinna och skådespelaren Riku Nieminen.

Bland SFP:s kulturkandidater finns namn som skådespelaren Anna Hultin, författaren Juha Hurme och dirigenten Jutta Seppinen. De Gröna har lockat till sig profiler som grafikern Kasper Strömman och författaren Minna Lindgren.

– De här är partier som kanske traditionellt lockar till sig kulturarbetare eftersom till exempel Vänstern och De Gröna nämner att de vill jobba för kultur i sina valprogram, säger Sakarias Sokka, forskare vid det kulturpolitiska forskningsinstitutet Cupore.

Att de här partierna flaggar för en offentlig finansiering av kulturen och ger erkännande åt kulturbranschen tror Sokka också spelar roll när kulturprofilerna väljer parti. Pandemin påminde om kulturbranschens och i synnerhet frilansarnas sårbara sits, vilket också kan ha lockat många kulturprofiler att kandidera.

Är kulturprofilerna då bara affischnamn eller har de någon verklig möjlighet att verka för kulturen inom sitt parti? Det här beror på hur partiet förhåller sig kulturfrågor, menar Sokka.

– Om arbetet måste påbörjas mer eller mindre från noll är chanserna små medan ett gediget kulturpolitiskt program ger ett annat startskott.

Så svarar partierna om kulturpolitik

Yle har frågat partierna om deras kulturpolitik. En av de viktigaste frågorna handlar finansiering. Intresseorganisationerna flaggar för en höjning medan Finansministeriet föreslår stora nedskärningar i kulturbudgeten. Ska kulturens budget höjas till en procent av statsbudgeten under nästa valperiod?

I tidigare förfrågningar har alla utom Sannfinländarna svarat ja, men nu är svaren mer svävande.

SDP, Gröna och Vänstern är de partier som klart står bakom en procents höjning under nästa period, medan Samlingspartiet, SFP och Kristdemokraterna anser att det ska göras på sikt. Centern svarar med ett svävande: ”målsättningen är tuff i det här ekonomiska läget, där ekonomin måste byggas upp och anpassas under kommande valperioder.”

Sannfinländarna föreslår att hela kulturbudgeten ska läggas upp på nytt. Rörelse nu vill att kulturbudgeten ska hållas på nuvarande nivå, medan Makten tillhör folket anser att den absolut inte ska höjas i det här världsläget.

Inget av partierna vill ha en kulturpolitisk kanon, vilket Sverige ska instifta och Danmark har – alltså det som gemene medborgare bör känna till i den egna kulturtraditionen.

En del av våra partier är rädda för att den skulle begränsa konstens frihet, en del tycker att den inte skulle vara tillräckligt mångsidig, medan andra befarar att bara vissa frågor lyfts fram som mångkulturalism eller feminism.

Ofta diskuteras kulturen bland likasinnade i egna kulturdebatter, men poängen här är att kulturens betydelse skulle lyftas fram och det skulle leda till att alla politiker åtminstone i någon mån tvingades delta

Sakarias Sokka, forskare

Viktigaste frågan för nästa period

Sakarias Sokka anser att den viktigaste kulturpolitiska frågan under nästa valperiod är att få till stånd en kulturpolitisk redogörelse, som man skulle föra en parlamentarisk diskussion kring. Det här flaggar Centern, SFP och De Gröna för.

– På det sättet skulle kulturen lyftas fram i den allmänna politiska diskussionen i riksdagen och kulturen erkännas som en viktig fråga bland andra. Sådana har gjorts genom historien och de har också ibland gett resultat, säger Sokka och fortsätter:

– Ofta diskuteras kulturen bland likasinnade i egna kulturdebatter, men poängen här är att kulturens betydelse skulle lyftas fram och det skulle leda till att alla politiker åtminstone i någon mån tvingades delta.

Tyst kring nedskärningsförslag

Samlingspartiet, De Gröna och Vänsterförbundet vill utveckla kulturexporten. Barnens konstfostran vill SDP, De Gröna och Vänsterförbundet satsa på medan KD vill jobba för att kulturremiss-modellen utvidgas i hela landet. I modellen kan till exempel personalen inom barnrådgivning eller en hälsocentral skriva en remiss åt barn till en gemensam kulturhobby.

Sokka är förvånad över hur tyst det hittills varit bland partierna kring Finansministeriets förslagslista över nedskärningar inom kulturen, 500-700 miljoner inom kultur, idrott och ungdomsarbete.

– Kanske de inte vill tala om en så tråkig sak. Det handlar om massiva nedskärningar inom kultur, ungdoms- och idrottssektorn, som vore fatala för medborgarsamhället, säger Sokka och fortsätter:

– Man föreslår nedskärningar för sådana aktörer som annars också har det svårt att få statsstöd. Det fanns inget om företagsstöd, där vi ändå talar om miljarder. Osthyvelprincipen gäller inte alla.

Kulttuuricocktail har i dag en kulturpolitisk kväll där man diskuterar hurdan kulturpolitik som behövs med start klockan 20 på TV1 (på finska).