Hoppa till huvudinnehåll

Österbotten

Cecilia Österlund i Nykarleby fick pris för sitt arbete med invandrarungdomar: ”Jag känner ett samhällsansvar och vill ge någonting tillbaka”

Uppdaterad 23.03.2023 08:16.
En kvinna som står i en korridor.
Bild: Mikaela Löv / Yle

Läraren och tränaren Cecilia Österlund i Nykarleby får utmärkelsen Fördomsfri föregångare av Röda Korset. Österlund tränar invandrarungdomar i friidrott och vill att alla ska ha samma möjligheter till fritidsintressen. Pengar ska inte vara avgörande.

Den här veckan är den riksomfattande veckan mot rasism. Finlands Röda Kors uppmärksammar veckan genom att premiera personer som jobbar för likabehandling.

I Österbotten är det läraren och tränaren Cecilia Österlund i Nykarleby som tilldelas utmärkelsen Fördomsfri föregångare i och med att hon uppmuntrar lokala invandrarungdomar att delta i friidrott.

– Jag blev jätteglad och överraskad när jag förstod vad det handlade om. Jag visste inte ens om att jag var nominerad, säger Österlund.

Tränar unga invandrarpojkar i friidrott

Cecilia Österlund fungerar som tränare i friidrott för en grupp pojkar med invandrarbakgrund. Deras familjer kommer från bland annat Filippinerna, Syrien, Irak och Kongo.

De träffas för att träna varje måndag och gör också tävlingsresor runt om i landet, bland annat till Helsingfors, Vasa och Kuortane.

– De har roligt tillsammans och jag har roligt med dem. Jag är också glad över att deras föräldrar litar på mig. Jag känner mig också uppskattad och pojkarna tackar ofta för träningen och taggar mig på sociala medier, säger Österlund.

När budskapet om utmärkelsen hunnit sjunka in en smula så tänkte Österlund också att det hon gör egentligen inte är så märkvärdigt. Att det är lite märkligt att hennes tränaruppdrag premieras.

– Missförstå mig inte, men det jag gör är inte så speciellt. Det är inte mer krävande att vara tränare för ett gäng invandrarpojkar än för ett gäng pojkar med finländsk bakgrund.

Österlund säger ändå att det kräver ett lite annat arrangemang att ordna till exempel tävlingsresor och licenser. Utlandsfödda föräldrar känner inte alltid till hur föreningslivet i Finland fungerar. Därför har Cecilia Österlund också varit hemma hos många av pojkarnas familjer för att hjälpa till med att ordna tävlingslicenser.

Stafettkarnevalen.
Bildtext Arkivbild från Stafettkarnevalen.
Bild: Walter Kronqvist / Yle

Kan inte se talanger gå till spillo

Till vardags undervisar Cecilia Österlund kemi, fysik och matematik på Zachariasskolan i Nykarleby. Hon är också utbildad gymnastiklärare och har själv tränat friidrott. När hon kom till Nykarleby inledde hon sin bana som tränare.

Först för flickor under flera år. När flickorna blev äldre tog hon ett sabbatsår. Men längre än ett år kunde hon inte hålla sig borta från tränaruppdraget.

– Jag insåg att det finns jättemånga talanger här i Nykarleby som inte får den löpträning de skulle behöva. Det är jobbigt för en tränare att se.

Så blev det så att Österlund började träna de unga killarna. Hon säger att många av dem kanske helst velat spela fotboll men inte hittade något lag på lämpligt avstånd.

– Då har jag lite lockat med dem i friidrotten. Kanske först för att vi till exempel saknat en stafettlöpare, men sen har de tyckt att det är kul och fortsatt att träna med gruppen och också tagit med sina kompisar.

Hade inte hjärta att sluta som tränare

Ett tag funderade Österlund på att lägga av som tränare. Jobbet som lärare är också krävande och tränaruppdraget ger merarbete, men ingen ersättning. De två jobben är dessutom väldigt lika varandra.

– Det är klart att det tar på krafterna. Men så sa en av pojkarna att ”jag tänker sluta friidrotta om inte du är vår tränare”. Då hade jag inte hjärta att säga nej, jag kunde bara inte, säger Cecilia och skrattar.

Friidrotten ger ungdomarna en vettig fritidssysselsättning och dessutom får de resa runt i landet. Cecilia får å sin sida följa deras utveckling och se hur resultaten blir allt bättre.

Organiserade skola för syskon och vänner

Kanske är det inte så konstigt att Österlund blev lärare och tränare. Och kanske är det inte heller en slump att det blev invandrarkillar som hon tränar. Redan som liten ville Österlund styra upp och organisera aktiviteter, så som skola och simskola, för småsyskon och kompisar.

– Jag kände också redan som liten att jag knappast vill ha egna barn, men att jag vill jobba som lärare. Det har också fallit sig naturligt för mig att organisera och leda människor.

När hon sökte in till pedagogiska fakulteten på Åbo Akademi fick hon frågan varför hon vill bli lärare.

– Det låter kanske lite fjantigt, men då sa jag att känner ett samhällsansvar. Jag har haft det så himla bra så jag vill ge något tillbaka. Och det ligger en sanning bakom mitt svar.

Zachariasskolan i Nykarleby
Bildtext Cecilia Österlund är lärare på högstadiet Zachariasskolan i Nykarleby.
Bild: Nathalie Lindvall

Barn har olika förutsättningar att lyckas

Cecilia Österlund säger att de pojkar hon tränar visst har stöd hemifrån, men som utlandsfödd förälder är det inte alltid lika lätt att veta hur allt fungerar. Hon känner att hon behövs för att möjliggöra pojkarnas satsning på idrotten.

Alla har inte heller en bil, så det kan vara svårt att ta sig till tävlingar.

Därför är Österlund tacksam för att föreningen sluter upp och ansöker om finansiellt stöd. Det behövs pengar till träningskläder, utrustning, tävlingslicenser och tävlingsavgifter.

– De ekonomiska förutsättningarna ska inte få avgöra om man kan vara aktiv i föreningen eller inte. Vi säger ofta att alla i Finland föds med samma möjligheter och samma möjligheter till utbildning och karriär, men så är det inte. Alla har möjligheten att lyckas, men inte samma förutsättningar.

Cecilia säger att skillnaderna är stora mellan infödda finländare och ännu större är de när det gäller invandrarfamiljer.

Lika möjligheter i arbetslivet

Veckan mot rasism lägger i år i fokus på den diskriminering som upplevs i arbetslivet. Personer med utländsk bakgrund har i jämförelse med övriga befolkningen dubbelt så ofta upplevt och utsatts för diskriminering när det gäller att avancera i yrkeskarriären.

Det kan till exempel handla om möjligheterna att bli kallad till en arbetsintervju eller bli befordrad på jobbet.

Cecilia Österlund känner till de här problemen. Hon har vänner som uppgett ett annat namn i arbetsansökningar och berättar att när hon bodde i Norge så fick alla välja sin egenläkare. Köerna till de infödda läkarna var långa medan få ville boka tid hos en läkare med utländsk bakgrund.

Det här vill Österlund ändra på.

– Så här ska det inte vara. Vi måste ge alla en chans i samhället. Det finns alltid de som strävar emot, men vi som kan påverka måste göra något åt situationen.