Kommentar: Vi måste prata mer om teatern i Svenskfinland

”Ju mer sällan vi diskuterar en fråga, desto ängsligare blir samtalet”. Tomas Jansson kommenterar debatten efter Svenska Yles granskning av vad Svenska Kulturfondens miljonsatsning på finlandssvensk teater lämnat för spår.

Jag har aldrig tidigare fått så mycket respons på något jag gjort som journalist.

Aldrig är i det här fallet en lång tid. Det är 45 år sedan jag som 17-åring skrev min första tidningsartikel, ett studentreportage för Åbo Underrättelsers mittuppslag.

På basis av responsen får jag känslan av att teaterns innehåll nästan aldrig offentligt diskuteras på djupet i Svenskfinland. Jag har hört väldigt många ”äntligen”, men också insett hur oerhört ömtåligt debattklimatet är.

Kulturfondens största satsning någonsin på en konstform rann ut i sanden – teatrarna var inte intresserade av finlandssvensk dramatik

Det satsades miljoner med målet att lämna bestående spår på teaterfältet, men nu visar Svenska Yles granskning att spåren är väldigt få. Varför blev det så?

Det förklarar jag med avsaknaden av ett livskraftigt offentligt samtal. Ju mer sällan vi diskuterar en fråga, desto ängsligare blir samtalet.

Det handlar inte bara om hur personer per automatik kan inta en försvarsposition istället för att diskutera själva frågan, men också om att många förväntar sig att det där ena reportaget – när ett sådant äntligen görs – borde innehålla ALLT.

Det får mig att säga: Vi måste väldigt mycket oftare diskutera finlandssvensk teater! Och då tänker jag inte på recensioner och spelårsöppningar och intervjuer inför nya premiärer. Jag tänker på innehåll, vad det är som ligger bakom enskilda pjäsval, vad vi på riktigt vill med vår teater, och varför vi vill det vi vill.

Vi måste väldigt mycket oftare diskutera finlandssvensk teater! Vad vi på riktigt vill med vår teater, och varför vi vill det vi vill.

När jag nu kommenterar debatten efter reportaget, vill jag lyfta fram speciellt en tanke som har uttryckligen med nyskriven dramatik att göra: Dramatikernas ställning och arbetsmöjligheter i Svenskfinland.

I kommentarsflödet under veckan har många satt mycket energi på att berätta hur mycket nyskriven finlandssvensk dramatik som produceras på våra teatrar. Men hur det går ihop med att dramatikerna och författarna som kontaktades för reportaget har känt sig (komprimerat formulerat) ointressanta för teatrarna, är ett mysterium för mig.

Tydligen kan man räkna på väldigt många olika sätt, men en detalj som Linnea Stara (Teaterinfo Finland) lyfte fram i Slaget efter tolv är ofrånkomligen sann: fältets utbildade svenskspråkiga dramatiker syns knappt alls på våra teaterscener, ”och då ges de inte heller någon chans att utveckla sin dramatik”.

Varför rann storsatsningen på finlandssvensk teater ut i sanden ?

38:21

En romandramatisering (som INTE kan definieras som nyskriven dramatik hur mycket teaterhusen än vill göra det) är förstås ett tryggare val än en helt ny pjäs. Men går man miste om något när dessa dramatiker inte får chansen att skriva texter som från grunden är skapade uttryckligen för en teaterscen?

Svaret kan vara både ja och nej, men vilket svaret än är så är det en fråga som borde diskuteras, varför vi tycker som vi tycker.

När jag med kolleger diskuterat bristen på undersökande journalistik och djuplodande reportage från teatervärlden, har jag fått höra att det kan stanna vid att ”ingen vill säga någonting”.

Samtidigt har delar av teaterfältet önskat att journalister borde fokusera på att lyfta fram det som de facto görs istället för att peka på något som saknas.

Själv tänker jag att det ena varken behöver eller får utesluta det andra.

Det är självklart viktigt att lyfta fram det som görs, men den sidan sköter Svenskfinlands kulturjournalister redan nu från vecka till vecka. Nya produktioner uppmärksammas, publiken kommer (eller låter bli), recensioner publiceras.

Men är det tillräckligt?

När jag med kolleger diskuterat bristen på undersökande journalistik och djuplodande reportage från teatervärlden, har jag fått höra att det kan stanna vid att ”ingen vill säga någonting”.

Ska Svenskfinlands teater fortsättningsvis vara livskraftig, och kanske bli ännu bättre, måste vi kunna diskutera den, och inte vara rädda för att hitta problem som borde åtgärdas. Vi måste utan att inta försvarspositioner kunna diskutera varför teatrarna gör de val de gör, eller i hur hög grad teater idag blivit en klassfråga på grund av höga biljettpriser, eller - som dramaturgen Marina Meinander konstaterade i en av diskussionerna som fördes på sociala medier - fråga oss varför risktagningar som ofta är det som för konsten framåt ges allt mindre plats, och hur vi kan slåss mot att publiken degraderas till kunder och föreställningar till produkter.

Den diskussionen måste föras tillsammans, på ett tillåtande och öppet och tryggt sätt.

”Dagens debattkultur handlar för mycket om seger och förlust istället för om att övertyga eller låta sig övertygas”, konstaterar den kända tyska skådespelaren Lars Eidinger i en färsk intervju i Der Tagesspiegel.

En sådan debattmiljö leder ingenvart, tvärtom öppnar den dörrar för konstfältets fiender.