Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:46.
Tonårsflicka sitter på marken i portgång
Bild: Yle/Amanda Mylläri

Jag har alltid varit den duktiga flickan i skolan. Jag gjorde alla läxor, hade fritidsintressen som tog väldigt mycket tid och fick bra betyg. Jag började studera direkt efter gymnasiet och hade en plan på att bli klar inom fem år. På grund av flytt blev jag tvungen att sluta med mitt fritidsintresse och redan där försvann en del av mig.

Jag hade väldigt svårt att lära känna mina klasskamrater och blev snabbt ensam, alla mina kompisar från hemstaden hade antingen tagit ett mellanår eller studerade på annan ort.

Första året klarade jag utan problem, men andra året började väggen komma emot. Problemet var att jag inte såg den komma, för något sådant kunde ju inte hända mig. Jag var väldigt trött och sov mycket. Jag tappade självförtroende och självkänsla, plötsligt var inte skolan så lätt och rolig som den var tidigare. Plötsligt kunde jag inte somna på kvällarna, trots trötthet. Jag kände ångest för nästa dag, över att se okända människor, ångest för att jag inte skulle orka stiga upp på morgonen.

Sen fick jag ångest för att ligga i sängen och själva sängen blev ett ångestladdat element. Jag var trött men kunde inte sova, när jag väl fick sömn kunde jag sova upp till 16 timmar i sträck. Jag var aldrig riktigt vaken och jag var aldrig riktigt sovande. Det blev en ond cirkel och dagarna flöt ihop. Jag skippade föreläsningar och låg i sängen hela dagen. Jag fick ångest för de skippade föreläsningarna, men jag klarade inte av att gå ut genom dörren och till skolan.

Detta pågick över ett år innan jag en dag bröt ihop och grät i flera timmar och ringde sen och bokade en läkartid. Det var min vägg, mitt botten.

Deprimerad och svåra sömnsvårigheter var min diagnos. Jag fick medicin och fick börja prioritera mig och mitt mående. Varje dag blev en kamp med sömnen och mot psyket. Jag gillade verkligen inte medicinen och trappade ner efter en tid. Istället sökte jag upp en naprapat som med hjälp av laser behandlade mig. Det gav bättre resultat och jag började känna mig som mig själv igen. Jag orkade gå ut, jag orkade skratta. Sömnen hjälptes med en sovmaskin och för första gången på flera år hade jag normala sovrutiner igen.

Idag har jag studerat i fem år. Enligt planen jag hade i gymnasiet borde jag vara klar. Men jag är inte ens nära klar. Jag hade inte planerat in livet. Trots att det var väldigt tunga år är jag tacksam över att det hände, nu vet jag att risken finns och jag vet hur jag ska prioritera, jag känner igen varningssignalerna och vet hur jag ska reagera.

Mitt tips är att våga fråga efter hjälp och prioritera rätt. Även om du är en stark person finns risken alltid där.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle