Kolumn: Finland drunknade till sist i ett rödvitt hav – Danmark visade hur långt avståndet till Europaeliten är
Danmark fick se framtiden, Finland tvingades uppleva den. Till slut tittade alla på Rasmus Højlund.
I ett hav av rött och vitt, med Vi er røde, vi er hvide i högtalarna, drunknade Finland i EM-kvalet på Parken.
Det var ingen katastrofal insats, en poäng dinglade framför ögonen på de finländska spelarna då matchen vek in på upploppet, men det var verkligen väldigt rättvist då Danmark forcerade in 2–1 och 3–1 under sista tio.
Det här är ett danskt landslag som inte förlorar på Parken i kvalsammanhang. Nu besegrade danskarna Finland fair and square, och de fick dansa in i Köpenhamnsnatten tillsammans med ett av Europas hetare anfallslöften.
Rasmus Højlund vände ut och in på den blåvita backlinjen, han lurade bort markeringar som om det hade varit spel på en skolgård och kunde ha gjort fler än tre mål utan Lukas Hradeckys storspel.
– Karriärens galnaste kväll, som Højlund konstaterade med ett brett leende då han hade fått på sig en täckjacka och kom till oss i intervjuområdet.
Spred bollar runt sig
Det känns dumt att påstå att individuella misstag kostade Finland matchen i Köpenhamn. Det är knappast sant, de var så många att Danmark kunde ha slagit finländarna på fingrarna lite när som helst.
Finland följer i den moderna fotbollens fotspår och sätter i gång anfallen kort. Mot skarpt motstånd känns det som en fullständigt urusel taktik.
I tur och ordning spred Leo Väisänen, Robert Ivanov, Richard Jensen, Nikolai Alho, Glen Kamara och Kaan Kairinen bollar runt sig.
– Det där går inte, vi måste helt enkelt vara bättre med bollen. Om vi passar till danskarna så är de förstås redo att straffa oss, sa Teemu Pukki.
– Vi var stela i uppspelsfasen, sa Lukas Hradecky.
– Mod är viktigt i vårt spel, men nu var vi emellanåt dumdristiga, sa Markku Kanerva.
Det är onekligen väldigt enkelt att hålla med.
Nödlösningen skadade sig
Kanerva valde en oväntat offensiv startelva mot Danmark, och återvände dessutom till vältummade 4–4–2. Stundtals har den magiska sifferkombinationen målats upp som lösningen på alla problem som ett finländskt fotbollslandslag kan tänkas ha.
Det är ju inte så, men det här var åtminstone inte sämre än fembackslinjen.
Problemområdet, oavsett spelsystem, är hur Finland ska fylla hålen på ytterbacken. Ute till vänster blev Richard Jensen en nödlösning som dessutom utgick skadad, på andra sidan är frågan om Nikolai Alho någonsin kommer att kännas som en trygg punkt att luta sig mot.
Att doldisen Tuomas Ollila fick kastas rakt in i lejonkulan då Jensen avbröt avslöjar allt om hur illa ställt det är på ytterbackssidan. Finland är så lövtunt på de här positionerna att 4–4–2 med yttermittfältare som kan hjälpa till hemåt kan vara det mest rimliga valet framöver.
Det som är helt säkert är att Finland behöver en rejälare och stabilare försvarsgrund att stå på än fallet var i Danmark.
Finland lämnar Köpenhamn med dansk fotbollsmusik som ringer i öronen och nittio minuter som visade att avståndet till Europaeliten är markant.
Finlands huvudmålsättning är fortfarande att kvala in till ett EM. På den resan är söndagens uppgift i Belfast en betydligt mer relevant mätare under den här startveckan i EM-kvalet.
Danmark kan däremot allt om slutspel, de har fotbollskulturen i blodet och den gungande stämningen intryckt i Parkens åldrade betongväggar. Nu har Kasper Hjulmand dessutom hittat det som danskarna helt och hållet saknade i VM för några månader sedan: en anfallare som kan skrämma slag på en backlinje.