Analys: Ex-kanslern Gerhard Schröder och Tysklands beroende av Putins Ryssland – nyskriven bok kastar ljus över de tyska socialdemokraternas avgörande roll

Skandalen borde vara enorm. I åratal satte de tyska socialdemokraterna sin prägel på en totalt misslyckad tysk Rysslandspolitik, men samtidigt finns en stor ovilja att reda ut vad som skedde. En ny bok kastar ljus över ödesdigra SPD-kopplingar till Moskva.

Den 15 februari 2022 kommer den slutliga bekräftelsen. Tyskarna har den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder att tacka för den billiga ryska gasen.

– Det är resultatet av hans arbete, konstaterar Rysslands president Vladimir Putin i samband med en presskonferens tillsammans med förbundskansler Olaf Scholz i Moskva.

Putins uttalande kommer nio dagar före Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina. Han bes kommentera nyheten om att ex-kanslern Schröder, förutom sin styrelsepost inom oljebolaget Rosneft nu också ska bänka sig i gasbolaget Gazproms styrelse.

Med den här episoden, som på många sätt är betecknande för den tyska Rysslandspolitiken under de senaste 20 åren, inleder journalisterna Reinhard Bingener och Markus Wehner sin bok ”Die Moskau Connection – Das Schröder-Netzwerk und Deutschlands Weg in der Abhängigkeit”.

Boken handlar alltså om hur den tidigare socialdemokratiske kanslern och hans nätverk kom att sätta Tyskland i ett allt djupare beroendeförhållande till Ryssland.

Eller som författarna genast i inledningen konstaterar; hur man gjorde förbundsrepubliken Tysklands största utrikespolitiska misstag sedan det andra världskriget.

”Styr från baksätet”

När Gerhard Schröder efter det förlorade valet år 2005 tvingades se kanslerskapet gå till kristdemokraten Angela Merkel förlorade han samtidigt sin politiska makt och sitt inflytande inom partiet – det här har bland tyska socialdemokrater sedan länge varit en del av berättelsen.

Ju mer Schröder under årens lopp, med sina Rysslandsaffärer och kopplingar till Putin, har satt sig i politisk offside, desto flitigare har mantrat upprepats från SPD-håll.

De två journalisterna vid tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung vill ändå med sin bok visa det rakt motsatta. Att Schröder fortfarande hade ett starkt inflytande över åtminstone delar av sitt parti och att han som lobbare för ryska energiintressen nästan obehindrat kunde byta roller och köra samman politiska och ekonomiska intressen.

Bingener och Wehner beskriver en situation där Schröder fortsatte att styra från baksätet och för det här fanns sedan länge bästa förutsättningar.

Schröder har sina politiska rötter i SPD-högborgen Hannover. I staden, som under så gott som hela efterkrigstiden har styrts av socialdemokraterna, var Schröder med om att bygga upp nätverk där politik och näringsliv levde i full symbios.

År 1990 valdes Schröder till regeringschef i förbundslandet Niedersachsen och från den här posten var det enkelt att bygga ut och stärka nätverket.

Till Schröders närmaste krets hörde förutom politiker och affärsmän också advokater, läkare och kändisar, som Hannoverbandet Scorpions sångare Klaus Meine.

De två författarna redogör för en krets där formellt blandas med informellt och där tjänster och gentjänster präglar umgänget. Man träffas herrarna emellan på stamkrogar och i en egen loge på det lokala fotbollslagets arena.

Den innersta kretsen kallar sig för ”Frogs”, vilket står för Friends of Gerhard Schröder.

Schröders trogna partiarbetare

För en utländsk betraktare är det framför allt SPD-politikerna i ex-kanslerns närmaste krets som utgör den mest intressanta delen av Schröders nätverk.

Här är det enligt bokens författare i synnerhet två personer som under årens lopp har haft en betydande roll i att föra den av Schröder i början av 2000-talet inledda Rysslandspolitiken vidare, nämligen Frank-Walter Steinmeier och Sigmar Gabriel.

Tysklands nuvarande president Steinmeier blev redan under Schröders tid som regeringschef i Niedersachsen i början av 1990-talet chef för dennes byrå i Hannover och från dessa dagar har deras politiska karriärer delvis hängt ihop.

När Schröder år 1998 valdes till förbundskansler, blev Steinmeier rätt snabbt därefter chef för förbundskanslerns ämbete i Berlin.

För Schröder kom relationerna till Vladimir Putins Ryssland med åren att bli något som i praktiken sköttes av kanslern själv och på förbundskanslerämbetet ansvarade Steinmeier bland annat för ett av Schröders favoritprojekt, nämligen en Östersjögasledning från Ryssland till Tyskland.

Då Merkel år 2005 tog över som kansler blev Steinmeier utrikesminister i koalitionen bestående av kristdemokraterna och SPD.

Steinmeier gestaltar Rysslandspolitiken

Om ansvaret för Rysslandspolitiken fram till dess hade legat hos kanslern och kanslersämbetet, så flyttades tyngdpunkten nu över till utrikesministern och hans ministerium.

Merkel hade enligt boken visserligen en större distans till Ryssland, men hennes prioritet blev främst att komma bort från det vänskapliga samröre med Putin som Schröder hade etablerat.

Relationerna i sig förblev mestadels som de hade varit. Om det i en fråga uppstod en konflikt mellan säkerhetspolitiska och ekonomiska aspekter, så var det oftast de senare som prioriterades.

Steinmeier fungerade som utrikesminister i två av Merkels regeringar i sammanlagt över sju år. Den ledande tanken i hans Rysslandspolitik gick under benämningen Annäherung durch Verflechtung, ett närmande mellan Tyskland (Europa) och Ryssland som bygger på ömsesidigt beroende.

Tanken bygger vidare på socialdemokraternas Ostpolitik, som inom SPD allmänt ses ha bidragit till kommunismens fall inom östblocket.

Trots att utvecklingen i Ryssland under årens lopp blev allt sämre och trots att Tyskland gång på gång varnades för den linje man hade slagit in på kom den av Steinmeier utstakade linjen att fortsätta gälla nästan in i det bittra slutet i februari 2022.

Gasen får en central roll

I relationerna mellan Tyskland och Ryssland spelade handeln den mest centrala rollen. Det var nämligen i hög grad via handelsförbindelser som man skulle skapa de ömsesidiga kontaktytorna som i sin tur skulle garantera de goda relationerna.

I synnerhet gällande naturgasen kom dessutom utbud och efterfrågan att mötas. Merkels beslut att avstå från kärnkraften och gå in för en stor energiomställning gav plats för den gas som Schröder lobbade för och som enligt en stor del av politikerna och näringslivet samtidigt stod som garant för goda relationer till Ryssland.

Med hänvisning till att också Sovjetunionen hade varit en pålitlig leverantör av gas hävdade man gärna att det samma också gäller för Putins Ryssland.

Det som man däremot gärna glömde att nämna var att det dåvarande Västtyskland hade slagit fast att maximalt 30 procent av gasen får komma från Sovjetunionen, resten måste komma från andra länder eller från egen utvinning.

Det här var ändå siffror som inte längre skulle gälla när den dåvarande SPD-ordföranden Sigmar Gabriel blev ekonomiminister i Merkels tredje regering år 2013.

Annekteringen av Krim leder inte till förändringar

År 2013 var för Schröder ett mycket bra år, konstaterar journalisterna Bingener och Wehner i sin bok.

Med Steinmeier på utrikesministerposten och Gabriel som ekonomiminister är två av den tyska Rysslandspolitikens nyckelpositioner för Schröder på bara ett telefonsamtals avstånd.

Och trots att läget 2014, genom Rysslands annektering av Krim, radikalt förändras, har detta till slut inga större följder för Tysklands politik.

Merkel är visserligen för sanktioner mot Ryssland, men samtidigt håller man fast vid den diplomatiska linjen och att kontakterna med Ryssland inte får brytas.

Från SPD-håll kommer dessutom kritik mot sanktionerna och utrikesminister Steinmeier ondgör sig två år senare över en Natomanöver i Östeuropa och kräver mer diplomati.

Annekteringen av Krim och det 2014 inledda kriget i östra Ukraina stoppar inte heller det planerade bygget av gasledningen Nord Stream 2. Beslut om bygget fattas i september 2015.

Med ekonomiminister Gabriel i spetsen slås fast att det enbart handlar om ett privatekonomiskt projekt och att det enligt honom är uteslutet att Putin kommer att använda gasen som vapen.

Där andelen rysk gas i Tyskland år 2012 låg på drygt 35 procent skulle andelen ligga på nästan 55 procent då Gabriel lämnade ekonomiministeriet. Samtidigt hade också Tysklands största gaslager kommit i ryska Gazproms händer.

I Schröders nätverk är Steinmeier och Gabriel samtidigt bara toppen av isberget. Ryska (gas)intressen låg nära hjärtat för en hel rad aktiva och redan pensionerade SPD-politiker.

Hit kan räknas de nuvarande delstatsregeringscheferna Manuela Schwesig och Stephan Weil, samt den tidigare SPD-ordföranden och Finlandsvännen Matthias Platzeck.

Också den sittande partiledaren Lars Klingbeil var via sitt medlemskap i föreningen Deutschland-Russland – die neue Generation med om att aktivt främja den gällande Rysslandspolitiken.

Den kontroversiella föreningen grundades på sin tid av Vladimir Kotenjov, som först var Rysslands ambassadör i Berlin och senare chef för Gazprom i Tyskland.

Vad gjorde Schröder till rätt person för Putin?

Att Schröder bara några veckor efter att han hade lämnat kanslersposten blev lobbare för ryska energiintressen var åtminstone i efterhand sett ingen större överraskning.

Rätt snabbt efter Putins makttillträde hade det uppstått en vänskap dem emellan. En vänskap som med tiden stärktes av att Schröder och hans dåvarande fru med Putins hjälpt snabbt och problemlöst kunde adoptera två barn från S:t Petersburg.

Det har i offentligheten talats mycket om hur ömsesidig vänskapen egentligen är, men om man utgår från att Putin medvetet ville komma den tyske kanslern nära så var förutsättningarna enligt bokens författare goda.

Schröder hade redan i ett tidigt skede av sin politiska karriär visat ett betydligt större intresse för Moskva än för Washington. Till det här bidrog säkert också de USA-fientliga tendenser som hör till SPD:s beståndsdelar.

Inom Schröders herrklubb i Hannover såg man inga problem i att samarbeta med auktoritärt styrda länder. Kontakterna begränsade sig inte enbart till Ryssland utan omfattade också länder som Iran, Turkiet och Turkmenistan.

Att beslut fattades och affärer gjordes i av cigarrök kvalmiga kabinett lärde man sig inte heller i Moskva utan det hörde till redan i Hannover.

För Schröder som gick under benämningen ”Genosse der Bosse”, chefernas (parti)kamrat, var närheten till näringslivet också mycket präglande. Som regeringschef i Niedersachsen hade han själv suttit i styrelsen för biltillverkaren Volkswagen, som till delar ägs av förbundslandet.

Till umgänget mellan Schröder och Putin, som vid slutet av Kalla kriget var KGB-agent stationerad i Dresden, hörde också att man sinsemellan kunde tala tyska.

Efter Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina har det talats en hel del om europeiska politikers kopplingar till Ryssland, bland annat Österrike är ett av de länder som ofta lyfts upp.

När den tidigare tyske kanslern ringer eller bjuder en på mat är det knappt någon som tackar nej.

― Reinhard Bingener och Markus Wehner

För Putin hade just Schröder ändå en särskild betydelse. Som tidigare kansler hade han kontakter över hela Europa, också utöver de socialdemokratiska partierna.

När den tidigare tyske kanslern ringer eller bjuder en på mat är det knappt någon som tackar nej, konstaterar författarna.

Som ett exempel redogör man bland annat för att den tidigare statsministern Paavo Lipponen i juli 2008 träffade Schröder i Berlin och några veckor senare hade Lipponen en post som rådgivare inom Nord Stream.

I spåren av Rysslands aggression: Vladimir Putins lydiga medhjälpare hamnade i rampljuset

I Tyskland och Österrike nystas kontakterna upp.

Vad gjorde SPD till rätt parti?

Författarna går i sin bok också in på hur det kom sig att det socialdemokratiska partiet i så hög grad omfamnade den Rysslandspolitik som Schröder först som kansler och senare som lobbare hade slagit in på.

Hit hör enligt författarna den starka tron på den avspänningspolitik Ostpolitik, som den socialdemokratiske kanslern Willy Brandt vid 1970-talets början gick in för.

Förrättarna talar om den inom SPD starkt levande myten om att det var närmandet till öst som till slut ledde till östblockets kollaps och att man så gott som helt utesluter att det kunde ha funnits andra avgörande faktorer, som till exempel att den påtvingade upprustningsspiralen ekonomiskt knäckte Sovjetunionen.

Det socialdemokratiska synsättet talar om att avspänningspolitiken hade tre positiva följder; förutom kommunismens kollaps har den stått för goda relationer till länderna i Östeuropa och så bidrog den till den tyska återföreningen.

Tysk ex-kansler efterlyser förståelse för Ryssland

I Tyskland brottas ekonomi och politik fortsättningsvis med frågan hur man egentligen ska förhålla sig till Ryssland på grund av krisen gällande Krim. Skaran politiker som tycker att man borde ha mer förståelse för Ryssland verkar ändå hela tiden bli större. Det senaste utspelet kommer från en tidigare förbundskansler.

Att partiet omfamnade en Rysslandspolitik präglad av Schröders synsätt hänger delvis också ihop med de antiamerikanska tongångar som hörs inom partiet. Moskva sågs som motvikt till amerikanskt inflytande i Europa.

Att USA motsatte sig och varnade för Nord Stream 2-projektet avfärdades så gott som alltid med att man enbart är ute efter att driva egna intressen, det vill säga sälja av sin egen flytande naturgas till Tyskland.

Till det här kommer dessutom att socialdemokraterna är mycket måna om sin position som ett antifascistiskt parti och till det här hör att värna om ett historiskt ansvar för de grymheter tyskarna utsatte Östeuropa och Sovjetunionen för.

Tyvärr är det ofta ändå så att Sovjetunionen likställs med Ryssland och det lidande som bland annat Ukraina och ukrainarna utsattes för oftast glöms bort i sammanhanget.

Varför reagerade inte Merkel?

I boken om nätverket kring Schröder tas också fasta på det faktum att Angela Merkel lät de socialdemokratiska ministrarna hållas.

Författarna slår fast att Merkel knappast närde några missuppfattningar kring den ryske presidenten, men att det fanns en rad faktorer som bidrog till att hon inte mer aktivt försökte ändra på Rysslandspolitiken.

Hit hörde bland annat att Merkel inte ville stöta sig med näringslivet och industrin, i synnerhet som hennes regering redan hade slagit fast att man avstår från kärnkraften.

Enligt författarna ville Merkel också undvika kriser inom regeringen och bara SPD accepterade sanktionerna mot Ryssland var hon villig att låta Nord Stream 2-projektet gå vidare och betona att det enbart handlar om ett ekonomiskt projekt.

Kommentar: Ett år sedan Angela Merkel försvann – många vill att hon rätar ut frågetecknen kring sin Rysslandspolitik

Sällan har synen på en politiker förändrats så radikalt.

För Merkel själv hade gasledningarna också en annan betydelse. Hennes egen valkrets låg där rören gick i land i Tyskland och att stoppa bygget hade nödvändigtvis inte varit ett populärt beslut bland väljarna.

Till saken hör att också kristdemokraterna har sina egna, vad författarna kallar ”klibbiga”, relationer till Putins Ryssland.

Schröder-nätverk hit eller dit, så var det här nämligen inte enbart en helt socialdemokratisk angelägenhet.

Inga utredningar

Som redan sagt så borde skandalen egentligen vara enorm. En tidigare tysk förbundskansler använder sitt parti för att hålla fast vid en Rysslandspolitik som framför allt verkar vara tänkt att gagna honom själv och hans närmaste krets.

Men trots det är det tyst. Mycket tyst.

Den nuvarande socialdemokratiske kanslern Olaf Scholz må ha haft distans till Schröders nätverk och han må tala om sin historiska vändning Zeitenwende, men samtidigt har socialdemokraterna visat upp synnerligen lite vilja att reda ut hur det kunde gå så här fel.

När president Frank-Walter Steinmeier och Nord Stream 2-förespråkaren Manuela Schwesig ifjol konstaterade att Putin tydligen har lurat alla, så kan man tolka det som att man ser sig mer som offer än gärningsman.

Att kristdemokraterna inte kräver grundligare utredningar hänger å ena sidan ihop med de egna förbindelserna till Ryssland och å andra sidan med att det skulle uppmärksamma den pinsamma frågan kring varför Angela Merkel inte satte stopp för den här politiken.

Det hade hon som regeringschef mycket väl kunnat göra.

Vänsterpartiet Die Linke och ytterhögerpartiet AfD har båda sina egna kopplingar till Ryssland och att från dessa partiers håll kräva utredningar om Rysslandskopplingar skulle vara toppen av skenhelighet.

Inom bägge partier är det dessutom fortfarande nästan helt rumsrent att öppet försvara Ryssland.

Återstår alltså bara liberala FDP och De Gröna. Då de är måna om att sitta kvar i en av socialdemokraterna ledd regering, så kan man utgå från att intresset här inte heller för tillfället är värst stort.

Samtidigt borde ändå Scholz och hans regering ha mod nog att grundligt utreda vad som gick fel och på vem det ligger.

För i nuläget sitter Scholz fast i Schröderfällan. Varje gång Scholz och den tyska regeringen tvekar gällande vapenhjälpen till Ukraina dras nämligen kopplingen till ex-kanslern och hans över Tyskland vitt utspridda Rysslandsförbindelser.

Tyskland är fortfarande inte berett att kapa förbindelserna till Ryssland och avstå från den ryska gasen, heter det då.