Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Depression är en period i livet då allt känns mörkt och meningslöst. Man känner inte igen sig själv, det känns inte som att man lever, det känns som att man är ett tomt skal.
Jag blev väldigt negativt inställd mot allt, ganska så asocial och arg. Om jag hade fått bestämma hade jag stannat i sängen under täcket hela dagen, för när man är deprimerad ser man inte fram emot något och saker som man förut tyckte om att göra, saker som man blev lycklig av känns som en plåga.
Jag fick ingen hjälp, jag kände inte för att söka hjälp för jag ville ju inte prata med någon. Jag tänkte att det går över, varje kväll som jag gick och sova så intalade jag mig att imorgon känns det bättre, allt kommer kännas lättare imorgon.
Eftersom jag bodde hemma ännu när det här hände så tog jag ut väldigt mycket av min ilska på min familj och mina nära vänner. De förstod väl att något var fel men ingen vågade säga nåt.
Tips till er som är deprimerade, våga söka hjälp! Du är inte en svag människa för att du söker hjälp för hur du mår, tvärtom så är du modig om du vågar acceptera hur du mår och inse att du klarar dig inte igenom din depression ensam. Och håll alltid kvar den tanken att allt blir bättre, även fast det kanske inte alltid känns så men det är sanningen!
Tips till er som har någon närstående som är deprimerad, snälla säg någonting åt personen! Jag önskar då jag mådde dåligt att någon skulle ha sagt nåt, bara ett "jag ser att du mår dåligt, vill du prata om det?" skulle ha hjälpt långt. Och om personen i fråga inte vill det, så visa bara att du finns där för den, det betyder mer än ni tror, fast personen inte visar tacksamhet just i den stunden.