Kolumn: Det var både obehagligt och outhärdligt, men leendet efteråt sa allt om tyngden i Finlands kvalseger
Ett vägval i EM-kvalet, en match utan former och finesser. Vad gjorde Finland åt det? De spottade i nävarna, vann och fyller en hel nationalarena med folk och förväntan i juni.
Ett leende säger mer än tusen ord?
I så fall köper jag en ram, fryser intervjubilden då Rasmus Schüller fyrar av årets bredaste, blåvita smil och målar en tavla med det som motiv. Så där känns en seger som smakar blod i munnen, ger värk i kroppen och blåmärken längs hela smalbenen.
Vilken tam, torftig fotboll.
Vilken välkommen, välbehövlig seger.
Finland stod faktiskt vid ett tidigt, lite otäckt vägskäl i EM-kvalet. Spelarna har pumpat upp förväntningarna på alldeles egen hand, det har varit en frisk fotbollsfläkt och då skulle det inte ha varit en bra idé att hamna på efterkälken direkt i kvalet.
Det kan finsk fotboll skriva avhandlingar om, men det behöver vi inte göra i dag.
EM-kvalet i Belfast spelades utan ordnade former, utan taktiska finesser, utan tydlig struktur. Det blev raggarfotboll, det blev lyror att försvara, inspel att skicka undan, närkamper som skulle vinnas.
Det var varken vackert eller imponerande, men på något sätt grävde Finlands landslag i fickorna och hittade en krampaktig krigarseger som betyder precis allt i den här fasen av EM-kvalet.
Var outhärdligt och obehagligt
En 1–0-seger mot Nordirland i en fotbollsmatch är inget att springa några ärevarv runt huset för. Nordirland är ett högst begränsat fotbollslag med många spelare från den engelska undervegetationen, men oavsett nivå har de fått duellspelet med modersmjölken.
Finland, som i ärlighetens namn inte är så speciellt mycket mer namnkunnigt, behövde slå på strömmen, vässa kampklorna och vara vaksamma överallt.
Obehaget vandrade tidigt över mellangärdet då Nordirland störtade fram till höger, och sen kom de obehagliga känslorna i vågor. Benjamin Källman gjorde mål, Dion Charles missade, Finland ledde och Nordirland testade landslagets sköra defensiv.
Det var låg svårighetsgrad på fotbollen, men Nordirland hade inga tankar på att lägga sig raklånga och kapitulera. De slog inlägg, de fick 1–1 bortdömt med minimal marginal och det blev fruktansvärt jobbigt.
Mellan minut 52 och 64 var det direkt outhärdligt, resten var obehagligt.
Schüller var ovärderlig
Rasmus Schüller var tillbaka från sin förkylning och var lika ovärderlig som vanligt. I den här typen av landskamper där allt ställs på sin spets är han skölden som står smart, tänker rätt och tar kampen.
I Köpenhamn var motståndet på en annan nivå, men även då saknades Schüllers klokskap och förmåga att vara kontakten mellan defensiv och offensiv. Nu var matchbilden en annan, men Dif-mittfältarens bidrag var lika värdefullt.
Efter nittio långa minuter hade Finland vunnit en match, spelarna växelsjöng med hundratals supportrar och vi andra kan redan börja sukta efter sommarkvällar på Olympiastadion.
Problemen i Finland är många – axplock är att det defensiva materialet är magert, försvarsspelet är stundtals väldigt virrigt och landslaget mäktade bara med fyra skott på mål framåt på två matcher.
Det sprakade inte, det var inga insatser som ger diplom.
Men i juni kommer Slovenien till Olympiastadion och nationalarenan fylls till bredden med folk och förväntan. Så mycket betyder tre poäng i en sketen slitmatch i slutet av mars.
