NHL-kolumnen: Förra säsongen dominerade Florida ligan – nu är Panthers nära att bli ett av de sorgliga lag som missat playoff efter Presidents’ Trophy
Hoppet dör sist och fortfarande finns en chans för Florida att nå slutspelet. Om konststycket lyckas blir Panthers överkört i första playoffomgången. Hur har allt kunnat gå så fel för laget som dominerade NHL förra säsongen?
Floridas kräftgång på många fronter, Pride-nobbarna och generationens bästa målvakt. Det är NHL-poddens diskussionsämnen den här veckan. Inte glömmer vi heller Patrik Laine, Connor McDavid och Mikko Rantanen.
Floridas uppförsbacke är oroväckande brant – därför kan Pride-nobben ha varit den sista spiken i kistan
Varför gör dom på detta viset?
Det har man kunnat fråga sig gällande Florida många gånger under det senaste året. Efter att Panthers radade upp 58 segrar (delat 5 bäst någonsin) och sköt 337 mål (mest under 2000-talet) i 82 matcher har det mesta gått snett.
Allt började egentligen gå åt skogen genast då slutspelet började för snart ett år sedan. Den suveräna grundserievinnaren mötte ett gammalt och skrangligt Washington Capitals, som var sista lag att ta sig till playoff från östra konferensen.
Istället för att utklassa tröga Capitals, hade den offensiva Florida-maskinen stora problem med att få pucken in i offensiv zon. Samtidigt som det egna försvars- och målvaktsspelet såg riktigt darrigt ut.
Capitals vann två av de tre första matcherna och Panthers tog två av de krävda fyra segrarna i förlängningen. Sammanlagda målskillnaden 20–19 till Florida. Så skulle det inte se ut. Washington dominerade det fysiska spelet och kunde mycket väl ha vunnit serien.
Prestationen räckte till med nöd och näppe, men det grymma flytet och spelglädjen som Florida visat upp i grundserien var som bortblåst inför omgång två.
Där stod regerande mästarna Tampa Bay Lightning för motståndet.
Det blev en slakt. Lightning utnyttjade till hundra procent Panthers skadeskjutna självförtroende och visade vad playoffhockey handlar om.
Barkovs stjärngarde mäktade med sammanlagt tre mål när de blev svepta i fyra raka matcher med målskillnaden 13–3.
Efter att Panthers vikt ner sig på ett så pinsamt sätt mot sin huvudkonkurrent, stod det klart att GM Bill Zito måste fatta stora beslut under sommaren. Tyvärr blev det idel felbeslut.
Misslyckande nummer 1: fel val till coach
Jarmo Kekäläinens tidigare assisterande GM som tog över i Florida inför säsongen 2020–2021 fick mycket beröm för sitt arbete under förra säsongen. Zitos lag dominerade grundserien och hans fingeravtryck var tydligt.
Minst lika tydliga spår leder från Zito till det obalanserade Panthers som varit östra konferensens största besvikelse den här säsongen.
Zito agerade direkt då Panthers floppade mot Tampa i slutspelet genom att sparka gröna huvudtränaren Andrew Brunette. Inte kanske utan orsak, då Brunette verkade taktiskt mer eller mindre rådlös både mot Washington och speciellt mot Tampa.
Meningen var att Joel Quenneville skulle coacha Florida säsongen 21–22. Den tidigare Blackhawks-coachen tvingades ändå avgå efter avslöjanden om hur han tidigare varit med om att ignorera grova trakasserier i Chicago.
Brunette var en nödlösning då han över en natt fick ta steget från assisterande coach till huvudtränare. Att Zito efter slutspelsmissen ville få in en mer meriterad tränare för ett lag som borde ha ”Stanley Cup-fönstret öppet” just nu är lätt att förstå.
Däremot är det inte lätt att begripa hur valet föll på Paul Maurice. Veteranen som efter att ha ”tappat rummet” i Winnipeg sade upp sig från Jets i december -21 verkade minsann inte som ett hett namn. Maurice har redan i några år sett ut som om tiden kört förbi honom.
Fastlåst i det förgångna
Paul Maurice är på många sätt en tränare som är lätt att gilla, åtminstone som journalist och åskådare. Han ger ett sympatiskt intryck och är verbalt suverän. Däremot är det länge sedan hans lag spelat vinnande hockey.
I praktiken är det väldigt mycket ”old time hockey” över Maurice, trots att han inte är mer än 56 år gammal – över att halvt dussin NHL-tränare är äldre. Den i grunden purkonservativa hockeyattityden syns ändå i hurdan hockey han vill se sina lag spela.
Den stora rubriken med vilken Maurice kom in till Florida, var att han skulle ändra på Panthers spelsystem. Ontariosonen förespråkar kampvilja över hela rinken, ansvarsfullt spel med pucken och ena foten i det defensiva även då laget anfaller.
Maurice är inte förtjust i det moderna mer och mer positionslösa spelet, utan ser helst att backarna pangar på från blå linjen och hålls ”nedanför spelet”. Och hans lag ska dominera närkamperna. Procenthockey skulle någon kunna säga.
Problemet i Florida är att truppen är skapad för att spela fartfylld offensiv ishockey. Det var med kreativt fyrverkeri som Panthers dominerade förra säsongen.
Visst fortsätter Florida få massor med puckar på mål, men de där finurliga klapp-klapp-spelen i full fart som man blev van med, har blivit mycket färre. Liksom rusherna med tre mot två eller två mot en.
Huvudpoängen: Maurice har antingen en föråldrad spelbok, eller en som är gjord för lag fyllda med fysiskt tuffa energispelare. Det besynnerliga är att det verkar som om coachen har General Managerns beställning på hockey som inte funkar med den nuvarande truppen. Laget och ledarna är omaka par.
Kanske det var därför som ingen på avbytarbänken verkade speciellt berörd av vredesutbrottet som Maurice något överraskande riktade mot spelarna mitt under onsdagens Toronto-match.
Misslyckande nummer 2: en svag backtrupp blev svagare
GM Zitos andra stora misslyckande under sommaren var att inte förstärka Floridas svaga backtrupp. Panthers hade förra säsongen den sämsta backtruppen av alla seriösa Stanley Cup-kandidater – och den blev bara sämre inför säsongen 2022–23.
Bommarna på coach- och backfronten överskuggades helt av att Zito lyckades kapa Matthew Tkachuk till Florida, istället för Jonathan Huberdeau. Ingen fråga om att Tkachuk har varit Floridas bästa spelare. Han är också en spelare Maurice älskar.
Tyvärr verkar fixandet av den affären ha tagit all must ur Zito. Det fanns nog inte en NHL-bevakare med intresse för Panthers, som inte väntade sig att backtruppen skulle förstärkas ordentligt.
Det som hände var att förstaparsbacken MacKenzie Weegar blev, förutom Huberdeau, den av spelarna som fick bära hundhuvudet för floppen mot Tampa och lämnade Florida. Ingen kom in istället. Träbocken Marc Staal, med 36 år på nacken, räknas inte.
Forne förstavalet i NHL-draften Aaron Ekblad är Panthers stjärnback. 27-åringen har många styrkor, men hans riktigt stora svaghet är en halvhjärtad insats i defensiva kamper. Ledande backen spelar inte coachens hockey och -17 är lagets sämsta plus/minus-notering.
Inte heller backtruppens två bästa offensiva producenter, Brandon Montour och Gustav Forsling, är på sin mammas gata i defensivt brottande. Men i motsats till 193 cm långa och 100 kg tunga Ekblad har de inte heller de fysiska förutsättningarna för det.
Nu kan någon höja handen och lyfta fram faktumet att alla tre nämnda backar redan gjort över 10 mål dem här säsongen. Det borde väl vara precis vad en offensiv maskin behöver av sin backtrupp?
Problemet är ändå det att bara tre lag i öst släppt in fler mål än Florida. Då var det just defensiva spelet som skulle bli bättre under Maurice. Som helhet gör Panthers färre mål än i fjol, men är fortfarande närmast vidöppet defensivt.
Och baklängesmålen rasslar för det mesta in på grund av dåligt lagförsvar – Sergej Bobrovskij har lyckats helt hyfsat mellan stolparna.
Panthers har helt enkelt inte sådana backar som ett lag med Stanley Cup-ambitioner behöver. Inget system lappar till det. Allra minst ett som inte stöder spelarnas kvaliteter.
Blir Panthers del av en ”exklusiv” klubb?
Priset för laget som vinner grundserien, Presidents’ Trophy, har delats ut sedan 1986. Under de snart 40 åren som gått har bara New York Rangers 1993, Buffalo Sabres 2007 och på nytt Rangers 2015 missat slutspelet säsongen efter grundseriesegern.
Ingen vill bli medlem i den klubben och fortfarande klänger sig Florida fast vid chansen att nå slutspelet. Ifall laget krånglar sig in som åttonde och sista lag i öst, beror det ändå mest på att Pittsburgh gått totalt in i en vägg.
I så fall når inte Florida playoff för att laget spelat bra, utan för att man underpresterat mindre än värsta konkurrenten.
Hur som helst, så betyder slutspel att nyckelspelarna Barkov, Tkachuk, Ekblad och Bobrovskij i första omgången får mäta sig med bland andra Patrice Bergeron, Brad Marchand, David Pastrnak, Charlie MacAvoy och Linus Ullmark ur Boston Bruins. Laget som tar över som vinnare av Presidents’ Trophy.
För att översätta uttrycket som Calgary-coachen Darryl Sutter myntade förra våren: det blir åtta bortkastade dagar. Med andra ord: exit ur slutspelet med 0–4.
Men det är såklart Florida-spelarna vana med.
Tack för att du läste.
Källor: nhl.com, hockey-reference.com, hockeynews.com