Film: Air – luftigt njutbart när Matt Damon och Ben Affleck skildrar förhållandet mellan Michael Jordan och Nike
Air är en extremt underhållande, charmig och självmedveten film. En kärleksförklaring till en era när allt verkade vara möjligt. Två framgångssagor till priset av en.
År 1984 är Nike ett företag som desperat försöker hållas på rätt köl i luftdraget från konkurrenter som Adidas och Converse. När breakdansarna och hip-hopartisterna sagt sitt ligger Nike sist på ”coolast i klassen”-listan.
I denna jobbiga uppförsbacke jobbar marknadsföraren Sonny Vaccaro (Matt Damon) med att försöka värva nya basketproffs i marknadsföringssyfte.
Sonny har näsa för talang och en känsla för spelet, men vad göra när resurserna inte matchar ambitionen?
Tja, varför inte satsa allt på ett kort och närma sig ett nytt löfte vid namn Michael Jordan? En ung man som visserligen har noll intresse av Nike, men vars mamma (Viola Davis) har full koll när det gäller att bevaka sonens intressen.
Nostalgisk produktplacering
Air är en film som rent formmässigt kommer att älskas av den som var med på – eller annars bara har en förkärlek för – 1980-talet. Redan själva inledningen är som ett visuellt påskägg fyllt av smaskiga överraskningar.
Först serveras en näve färggranna karameller bestående av nyhetsinslag, musikvideor, Jane Fondas aerobic-tips och klipp ur filmer som var aktuella 1984.
Efter det inledande bildsvepet lotsas vi in i en kontorsmiljö som får associationerna att studsa mellan filmer som 9 to 5 (1980), Fletch (1985) och Working Girl (1988).
Varje arbetsbord i det öppna landskapet är fullt av personliga prylar, varje möte dryper av verbala hänvisningar till sin tids populärkultur, varje reklamsnutt ekar av en tid som flytt.
Och när vi efter dagens slut följer Sonny på kvällsuppköp dignar hyllorna av produkter som ger minnesbanken en sista sockerchock.
Kort sagt: Air är en nostalgitripp utan like – med eller utan Nike.
En självmedveten backspegel
Även om filmen när det gäller både tonfall och bildspråk skickligt återskapar 1980-talet så tar den debuterande manusförfattaren Alex Convery hela tiden hänsyn till att publiken sitter med facit på hand.
Både han och regissören Ben Affleck vet att vi vet hur det kommer att gå och tillåter sig därmed att leka lite extra mycket med vår förväntan på dramatiska segergester.
På ett annat plan leker filmteamet också med låttexter som kan läsas som kommentarer till handlingen. Vad annat kan man säga om en film om marknadsföring som inleds med Money for Nothing och bygger en hel scen kring frågan om vad Born in the USA egentligen säger om USA?
Någonstans i skuggan av musiken och ramberättelsen tycker man sig ana en längtan tillbaka till en tid av oskuldsfull tro på att allt kan bli bättre och större – hela tiden.
Men även om det i dagens öron klingar cyniskt när slipade marknadsförare drar sina ”det handlar inte om vad du kan göra för oss utan om vad vi kan göra för dig”-litanior så låter filmen förstå att dealen mellan Nike och Jordan faktiskt innebar en vinst även för framtidens idrottare.
I en intervju med The Dan Patrick Show vill den idag 83-åriga Sonny Vaccaro inte tala om vem som betydde mer för vems framgång – hade Nike blivit vad det blev utan Jordan, hade Jordan blivit den han blev utan Nike.
Istället hävdar han att poängen är att samarbetet förändrade synen på marknadsföring inom sportvärlden – för alltid.
Matt & Ben = dagens vinnarduo
Har Air då några förutsättningar att locka den som inte är intresserad av vare sig 1980-talet, sport eller marknadsföring?
Absolut! Det här är nämligen en film som bärs upp av ett avväpnande charmigt skådespelargäng – med drömduon Matt Damon och Ben Affleck i spetsen.
Sedan genombrottet med Good Will Hunting (1997) – för vilken de belönades med en Oscar för bästa manus – har de hunnit bli superstjärnor var för sig.
Medan Damon axlat den ena huvudrollen efter den andra har Affleck i allt högre grad satsat på ett arbete bakom kameran – både som producent och som regissör.
Men visst är det något visst med den stämning duon förmedlar när de nu dels spelar mot varandra, dels speglar den egna framgångssagan mot storyn om Nike och Jordan.
Gemensamt för bägge sagorna är ett framgångsrecept som vilar på tre pelare: tro på dig själv och din idé, våga satsa allt och se till att förvalta resultatet.
Och vare sig man gör en film eller designar en sko så handlar det i slutändan om samma sak – att sälja en dröm.
Podden Sällskapet talar om sneakers som både hatade och älskade träningsskor. De funderar också på hur Nike, i och med att de skrev sponsoravtal med basketspelaren Michael Jordan, även ritade om hela regelboken för hur man bygger varumärken och kändisskap runt en enskild idrottare.
