Händelser vid vatten – mustigt och mystiskt när svensk motsvarighet till Bodomfallet nystas upp i fiktiv form
Kerstin Ekman, Mikael Marcimain, Rolf Lassgård, Alma Pöysti och tre gånger August ... Det är en namnstark lista som följer med vårens största tv-snackis från Sverige. Men hur bra är den 6-delade serien?
Allt börjar med vatten. En friskt strömmande älv som löper genom stenig skogsmark. Man kan nästan känna kylan från vattendropparna, doften av fuktig natur.
Ut över detta karga stycke jämtländsk ödemark glider en ensam pilgrimsfalk vars hotfulla skrän flyter ihop med en dov musikslinga. Falken flyger lika målmedvetet som vattnet forsar fram – omöjlig att stoppa.
Därefter klipper vi till en regnig natt 1991. En ensam kvinna vaknar till ljudet av en bil som kör in på gården. Hon sträcker sig efter geväret som ligger bredvid sängen och kikar ut genom fönstret. I skenet från bilens lyktor tycker hon sig känna igen mannen som omfamnar hennes dotter.
”Det är han”, säger hon tyst. Det är mannen från Lobberån.
I det skedet vet jag som åskådare inte vad det betyder. Men jag misstänker att det är bra att vara beväpnad. Och känner att jag måste få veta vad det var som hände vid Lobberån arton år tidigare.
Långsamt flöde
För den som i likhet med mig inte läst Kerstin Ekmans prisvinnande roman från 1993 innebär filmatiseringen av densamma en både skräckinjagande och sorgmättad orientering genom okända marker.
Länge trevar jag mig fram utan att ha en aning om var nästa kontrollpunkt finns eller vart den kommer att leda mig. I något skede tvivlar jag på att jag läser kompassen rätt.
Det är utmanande och tungt och det går långsamt. Men efter varje delmål känner jag mig manad att fortsätta. Trots att det är tungt och går långsamt.
För nej, det här är inte en serie för den som är van vid noir-stuket eller brottsplatsseriernas snabba hopp mellan provtagning och resultat. Det här är en serie som är mån om att vi lär känna karaktärerna på djupet.
Vi måste förstå varför Annie Raft (Pernilla August) sover med ett gevär bredvid sängen och varför hon som ung (Asta Kamma August) valde att bo i ett sektliknande hippiekollektiv i ödemarken.
Vi måste förstå hennes relation till läkaren Birger (Rolf Lassgård) och vem dottern Mias (Alba August) pojkvän Johan (Erik Ehn) egentligen är.
Och vi måste förstå hur det kom sig att två turister tältade vid ån och inte på campingplatsen den där midsommarnatten 1973.
Annars blir det hela meningslöst. En ansiktslös mordutredning som handlar mer on dna-spår än om vad som driver en människa till att sticka kniven i sovande offer.
En tidsresa på flera plan
Regissören Mikael Marcimain är känd för sin förkärlek för 1970 och 1980-talen. I tv-serier som Upp till kamp (2007) och filmer som Call Girl (2012) har han skildrat hur människan formas av – och agerar i enlighet med – sin samtid.
Nu får han chansen att frossa i såväl 1970-talets hippieanda som 1990-talets estetik. Och både han och resten av teamet gör det träffsäkert och övertygande. Inte för ett ögonblick känns det som om man bara bläddrat bland tidstypiska bilder eller rotat i dammiga kostymförråd.
Medan den ljusa midsommaren 1973 smeker drömmen om fred och frihet genom vildvuxna hår är vårvintern 1991 grådaskigt illusionslös. Och förflyttningarna mellan dessa två tidsplan visar sig bli oväntat sömlösa och eleganta.
Poängen är att serien vid sidan av att skildra två decennier också belyser vad som händer med en människa under motsvarande tid. Visar hur händelser, rädslor och skuldkänslor kan forma ett liv.
Vad händer när man plötsligt ställs inför det förflutna? Hur långt är man beredd att gå för att bevara egna hemligheter, skydda andras sårbarhet?
Realistisk bas med symboliska inslag
Händelser vid vatten är en underbart välspelad serie som genomgående går i moll. Till och med det varma sommarljuset genomsyras av ett stråk av sorg.
Valet att låta Pernilla August och hennes döttrar Alba och Asta Kamma spela olika generationer inom samma familj är genialiskt. Det underlättar inte bara hoppen mellan de olika tidsplanen utan förser också helheten med en extra dimension.
Väldigt väl fungerar även växlingarna mellan den unga Johan (Liam Gabrielsson Lövbrand) och den vuxna Johan (Erik Ehn), medan det tar en stund att vänja sig vid att Sven Boräng och Rolf Lassgård skall föreställa samma människa.
Vem som liknar vem är ändå bara kosmetika, huvudsaken är att samtliga skådespelare övertygar. Magnus Krepper är hotfullt mjuk, Christian Fandango Sundgren pojkaktigt farlig och Liv Mjönes (bioaktuell i En dag kommer allt det här bli ditt) hysteriskt olycklig.
Även Alma Pöysti gör intryck, men jag har svårt att svälja de skarpa konturer hennes rollkaraktär tillskrivits. Ylja Happoltati (!) ska föreställa en intellektuell finlandssvenska, men motsvarar snarast den svenska klichébilden av fysisk finskhet.
Hon är med andra ord karg, hård, verbalt grov och håller Koskenkorvaflaskan i ett fast grepp.
Det är i samband med denna rollgestalt som berättelsens symboliska drag blir tydligast. Hit hör en utdragen lek med en infångad ål och poetiska hänvisningar till en vandringsman. Element som antagligen fungerar bättre i textform.
Dessa små invändningar till trots är Händelser vid vatten en uppfriskande serie som än en gång bevisar att det går att vidga ramarna för det traditionella deckardramat och göra en djupdykning ner i människosjälen.
Och som så ofta när det gäller bra fiktion väcks intresset för den verklighet den mer eller mindre frivilligt speglar. I det här fallet ett omtalat mord på ett tältande par vid en sjö en sommarnatt 1984. Ett mordfall som förblivit olöst.
Låter det bekant?
Lyssna på Kulturpodden om tv-serien Händelser vid vatten:
' /%3E%3C/svg%3E)
