Bokrecension: Ted Forsströms bilderbok kombinerar vardag och fantasi

Ted Forsström har skrivit en rolig och påhittig bilderbok Snälla Stella, sluta skälla! En utmärkt godnattbok, där ögonlocken på den lilla läsaren blir allt tyngre ju fler detaljrika uppslag illustratören Åsa Lucander gestaltar.

Det har blivit dags att sova.

Pappan ska läsa sagan och Stella är med.

Alla har det mysigt när pappan börjar läsa.

Men så hör Stella ett konstigt ljud.

Det är läggdags och pappan, barnet och hunden har det bekvämt i sängen. Allting är precis som det ska vara, förutom att konstiga ljud från köket och tamburen ständigt avbryter läsningen. Stella är tvungen att springa och titta vad som är på gång.

Är det kanske ekorrarna som grävt en tunnel in till köket? Eller en minibuss full med främmande hundar som startat ett café med skäggiga gubbar som lagar smoothies och smäller ballonger? Jag måste skrämma bort dem, tänker Stella.

Gång på gång blir de avbrutna av nya brummanden och hummanden. Varje gång är pappan tvungen att stiga upp och förklara för Stella att det inte finns någonting att skälla på. Men snart hörs det ett tydligt KA-BLONK och alla stelnar till. Stella är rädd för att det är veterinären som kommer med farliga trattar och en väska med nyårsraketer på ryggen. Pappan fasar för att det är mormor som kommer med en burk hemgjorda picklade gurkor som han är tvungen att äta.

Mysig godnattsaga i bekant miljö

Alla som någon gång läst en saga för ett barn, vet hur skör situationen kan vara. Varje litet ljud ger upphov till frågor och sömnen som är alldeles nära, ska till varje pris hållas stången ännu ett ögonblick. Forsströms barnbok har skickligt kombinerat den mysiga stämningen kring godnattläsningen, där hunden Stellas och pappans roliga föreställningar och farhågor turas om att ta plats.

Varje situation knyts också behändigt ihop med ett litet rim, varpå pappan går tillbaka till sovrummet för att fortsätta med godnattsagan. Det här ger berättelsen en struktur som gör läsningen trygg och med en förutsägbar rytm.

Miljön känns bekant och ser ut som det gör i de flesta kulturella finlandssvenska småbarnsfamiljers hem. Under sängen ligger lådor med legoklossar och annat bråte, på köksbordet ligger ett halvätet rostbröd och på sovrumstapeten har barnet farit fram med kritorna och ritat ett hus. Pappan är charmigt rufsig i håret, och har för övrigt slående likheter med författaren själv.

Åsa Lucanders illustrationer bidrar stort till att berättelsen får den stämning som håller från första sidan till den sista. Hennes iscensättningar av Forsströms fantasifulla påhitt är detaljrika ända in till strumporna på golvet, vilket gör att man gärna stannar upp i läsningen för att noga titta på varje uppslag.

Varje eftertänkt godnattsaga ska väl sluta med att åtminstone någon somnar, och visst kommer sömnen till sist och överraskar Stella, som slutligen ligger och snarkar precis som en minigris grymtar. Den här boken har potential att bli en favorit kring läggdags.