Hoppa till huvudinnehåll

Scenkonst

Kommentar: Världens lyckligaste land är ett djärvt nationalromantiskt ”statement” av Kulturfonden

Lasse Garoff.
Bildtext Svenska kulturfonden har producerat föreställningen Världens lyckligaste land, en underskön hyllning till Finlands årstider, lekar, traditioner och gemenskap.

Världens lyckligaste land i regi av Jakob Höglund är en jublande hyllning till Finlands natur och folk som gör en djärv inmutning mitt i den finländska nationalidentiteten.

Varje år möter vi finländare nyheten med samma roade skepsis: Finland har – igen – rankats som världens lyckligaste land. Vi, detta ordkarga och inbundna folk i denna gråa och slaskiga avkrok av världen? Hur är det ens möjligt?

Samtidigt talar FN:s årliga lyckorapport sitt tydliga språk. För sjätte gången i rad ligger Finland på första plats i en rad indikatorer från personlig frihet till livslängd och generositet och framför allt folks bedömning av sin egen lycka. Är du lycklig? frågar rapporten, och år efter år svarar finländarna: Ja.

Det här väljer Svenska kulturfonden att göra till temat då de sätter upp scenkonstverket Världens lyckligaste land i samband med årets utdelningsfest. Verket blir i Jakob Höglunds regi en underskön hyllning till Finlands årstider, lekar, traditioner och gemenskap.

 Skådespelare i vita skjortor spelar folkmusik med stråkar och gitarrer.
Bildtext Musiken i Världens lyckligaste land består av sånger och visor i arrangemang inspirerade av folkmusik.
Bild: Fabian Björk/Svenska kulturfonden

Kulturfonden har av allt att döma varit generös då det kommer till budgeten. Världens lyckligaste land är ett påkostat spektakel som även gör synlig nytta av medlen.

Ett tjugotal mångsidiga scenkonstnärer uppbackade av ett drygt dussin sångare ur Finlands Ungdomskör som uppträder med en för Höglund karaktäristisk blandning av musik, teater, dockteater, dans och körsång.

Detta glada myller målar snabbt och enkelt upp slående vackra tablåer på det öppna scengolvet, från sommarlekar under midsommarstången och vass som guppar i strandvattnet, till höstens sprakande skådespel med fallande löv och vinterns djupa snödrivor.

Musiken består till stor del av visor och psalmer i arrangemang inspirerade av folkmusik. I sina vackraste stunder påminner verket om ... jag famlar efter jämförelser och fastnar till slut, och osannolikt nog, för den nederländska 1500-talsmålaren Pieter Bruegel vars gåtfulla och myllrande tavlor av barnlekar, jägare i snön, tornet i Babel, även skildrade folkliv och allmogen med en ovanlig ömhet.

Metsästäjiä talvimaisemassa (Tammikuu sarjasta Vuodenajat, 1565)
Bildtext Jägare i snön av Pieter Bruegel, målad 1565.
Bild: Pieter Brueghel vanhempi 1525–1569

Världens lyckligaste land manar fram samma känsla för naturens skönhet, dess landskap och djurliv, samma ljuvliga känsla av rymd och luft. Där finns samma skarpa iakttagelseförmåga och estetiska gestaltning av omgivningen, samt en vaken blick för människorna som en del av landskapet och ett öga för detaljerna i deras gemenskap.

Dragkamp och stövelkast, kärlek och köer. Ishockeyyra och mygg. Allt medan svalorna flyger, svanarna häckar och höst följer på sommar i sitt eviga kretslopp. Musiken och den sceniska gestaltningen finner varandra i en varmhjärtad och innerlig nationalromantik.

Det är värt att uppmärksamma vilken sällsynt form nationalromantiken är på teatern. Frågor om nationalism och identitet är såriga ämnen inom konsten. Idealiserade idéer om nationer och folk har i samtidshistorian tjänat som verktyg för samhällskrafter som i sin strävan efter en enhetskultur velat utplåna minoritetsspråk och -kulturer inom landets gränser.

En lång rad skådespelare i mörka overaller står i kö på en vit scen.
Bildtext I Finland gillar man att köa, särskilt efter gratis ämbar.
Bild: Fabian Björk/Svenska kulturfonden

Därför är den första impulsen inom samtidskonsten att försöka ta avstånd, problematisera, försöka ställa sig utanför eller ovanför, dekonstruera ... Men ur det perspektivet känns det också betydelsefullt att Svenska kulturfonden som representant för en av Finlands språkminoriteter gör en så synlig och djärv inmutning på den finländska nationalidentitetens område.

Det är svårt att inte se det som viktig scenkonst då Världens lyckligaste land uttrycker en så oreserverad och vacker kärlek till hemlandet, och visar att den inte står i någon konflikt med ett samhälle som rymmer många språk och kulturer.

Vem skulle inte vara lycklig när livet är så här vackert?

Världens lyckligaste land spelas även på stadsteatrarna i Åbo och Vasa och kommer även att sändas på Arenan.