Filmcentrums nya verksamhetsledare Mikaela Westerlund jobbar med film för alla åldrar i alla regioner – på svenska
Film för skolelever, bioverksamhet i skärgården och stora branschmöten – listan över Filmcentrums verksamhet är lång. Vad borde man ännu åstadkomma, vilken är visionen?
Solen skiner när Mikaela Westerlund tar emot mig på Filmcentrums kontor på Busholmen i centrala Helsingfors. Väggarna är ljusa, fönstren stora och hyllorna svämmar över av böcker och filmer.
Det hela ser ut som själva sinnebilden av ett kontor skapat för kreativitet. Och visst sprudlar det av kreativitet inom intresseföreningen som grundades 1989. Men vad är Finlandssvenskt filmcentrum egentligen?
– Det är ett regionalt filmcentrum som det finns ett tiotal av i Finland. De övriga jobbar inom en region, men Filmcentrum har hela Svenskfinland som sitt arbetsområde. Det handlar helt enkelt om att jobba med filmkultur på svenska i Finland, säger Mikaela som själv snubblade över föreningen under studieåren.
– Jag studerade på Arcada med inriktning på manus och regi och när jag blev färdig såg jag att Filmcentrum sökte medarbetare för ett projekt i Vasa. Jag är från Esbo, men tänkte att det här kan vara min enda chans att få in en fot här så jag sökte och fick jobbet.
– Sedan pendlade jag från Vasa till min farmor som bodde i Jakobstad. Jag hade trott att det var närmare, skrattar Mikaela som ganska snart insåg att hon och verksamheten trivdes bra ihop.
Anpassad verksamhet
När vi nu kommer in på det där med verksamheten fiskar jag efter en mer detaljerad beskrivning av hur den ser ut. Och då framgår det att den ser olika ut på olika håll i landet. Vissa satsningar sträcker sig över hela Svenskfinland, andra är mera regionalt anpassade.
– Vi jobbar bland annat med filmpedagogik för att göra det lätt för svenskspråkiga skolor att jobba med film i skolan. Och så driver vi något som kallas Bokbio som riktar sig till biblioteken runt om i landet.
Då handlar det om att visa film för de yngsta och sedan läsa böckerna som filmerna är baserade på.
– I Åboland, där vår verksamhet en gång började, jobbar vi med skärgårdsbiograferna och i Nyland har vi stort fokus på barnfilm på svenska. I Helsingfors ordnar vi så kallade Barnsöndagar i samarbete med Kino Engel där vi nyligen hade en barnfilmsfestival som visade sig bli en stor framgång, berättar Mikaela.
Jag har inte svårt att förstå barnbions popularitet, den som försökt orientera sig fram genom bioannonserna i Helsingfors på jakt efter visningstider för barnfilmer på originalspråket svenska eller dubbade till svenska vet att det är en utmaning.
Där är det många gånger lättare att träffa rätt i övriga Nyland eller i Österbotten.
På tal om Österbotten berättar Mikaela att Filmcentrum nu tänker sätta in en extra stöt när det gäller filmbranschen i den regionen eftersom den lokala verksamheten hamnat i något av en svacka.
– Det har antagligen att göra med att filmutbildningen på svenska lades ner för några år sedan, men nu har vi dragit igång ett projekt för att aktivera verksamheten igen. I mars ordnades ett så kallat ”Stormöte” i Vasa och det lockade en hel del engagerade deltagare.
Korta filmer och långa verkningar
Filmcentrum gav under många år ut en tidskrift vid namn Filmjournalen, men idag syns verksamheten främst via de konkreta projekten. I höstas dök det istället upp en annan finlandssvensk nätbaserad filmtidning som heter Filmvision Finland.
I den uttryckte regissören Viktor Granö sin oro över kortfilmens framtid när de ekonomiska förutsättningarna stramas åt.
Och det leder oss in på frågan om kortfilmens betydelse och hur viktig filmen är som en del av vårt identitetsbygge?
– Jag håller med om att kortfilmen är ett jätteviktigt format. Det är ett lättare och billigare sätt att lära sig berätta och finna sin röst, säger Mikaela som påpekar att formatet behövs om vi i framtiden överhuvudtaget skall ha finlandssvenska krafter på långfilms eller seriesidan.
– Men man skall inte glömma att kortfilmen är en genre i sig och att den har ett egenvärde. Den är inte bara skolan på vägen till långfilm utan är värdefull i sig, säger Mikaela.
Med lika stor övertygelse talar hon om filmen som en identitetsskapande uttrycksform. Och hon skulle gärna öka den finlandssvenska filmens synlighet
– Jag skulle gärna se att Filmcentrum skulle jobba med att den finlandssvenska film som görs skulle lyftas fram mera, bli en mera betydande del av kulturidentiteten. Filmen som konstform hamnar idag lite i skymundan av teater och litteratur, konstaterar Westerlund som hoppas på mera synlighet i media.
I väntan på det fortsätter hon arbetet inom en organisation som jobbar hårt för att nordiska barn- och ungdomsfilmer skall nå sin publik, för att nya biobesökare skall lära sig läsa film och förhålla sig till en allt mer visuell omvärld.
Jag för min del drar mitt strå till det finlandssvenska identitetsbygget genom att här nedan länka till en helt ny kortfilmssatsning. Här hittar man åtta filmer av en skara filmskapare som bevisar att det görs mångsidiga, ambitiösa, tankeväckande och snygga filmer – på svenska i Finland.
