Analys: De Gröna behöver mindre ryggdunk och mer självkritik bland partieliten

Om man ser till väljarstödet så kan Maria Ohisalos tid som De Grönas ordförande inte kallas mycket annat än en besvikelse, skriver Svenska Yles politikreporter Freddi Wahlström.

Men i rättvisans namn ska sägas att stödet nu bara fallit tillbaka på samma nivå som det låg på under hela första hälften av 2010-talet, det vill säga kring knappa tio procent.

Ibland märker man en nostalgisk längtan till före detta partiledare Ville Niinistös tid. Då hade man minsann sin plats bland ett av de fyra stora partierna. Till och med under efterträdaren Touko Aalto var stödet starkare, tycker nostalgikern.

Den nostalgin håller inte när man ser till siffrorna. Under nästan hela Niinistös period var partiet ett av de medelstora, just på den plats där man nu befinner sig. I kommunalvalet 2012, och riksdagsvalet 2015 fick man mellan åtta och nio procent.

Inte heller Aaltos korta tid som partiordförande var någon succéstory, trots att stödet nådde 17,8 procent i partimätningen i oktober 2017. I själva verket var Touko Aalto den som ledde de De Gröna in i den långa trendmässiga nedgång som fortsatt till i dag.

Däremot kan man tydligt se hur De Gröna växte när man satt i opposition mot Sipiläs borgerliga regering. De fyra åren i Sanna Marins vänsterledda regering har i sin tur varit en enda lång nedförsbacke.

Möjligen är De Grönas uppgång och fall bara ett resultat av finsk politisk tradition: I opposition kan man odla sitt stöd, men efter regeringsansvar blir man bestraffad av väljarna.

Självkritiken som kom av sej

Efter kommunalvalet 2021 och välfärdsområdesvalet i fjol tog några före detta aktiva gröna blad från munnen och beskyllde partiet för att ha målat in sig i ett ideologiskt hörn. Partiet tävlar nu om samma väljare som Vänsterförbundet och delvis SDP, tyckte Pekka Sauri och Osmo Soininvaara, och där finns just inget mer att hämta i väljarväg.

Diskussionen dog ut av allt att döma, någon större självkritik idkades inte inom partiet.

Ohisalo sade själv inför journalisterna på tisdagsförmiddagen att hon bara fått positiv respons och stöd från partikamraterna.

Och varför skulle hon inte få det? Ohisalo är en sansad och sympatisk partiledare, egenskaper som gjort henne omåttligt populär bland de egna.

Samtidigt kan man undra om det hade behövts lite kritiska tongångar bland alla hurrarop när partieliten möts. För en utomstående har de gröna partimötena de senaste fyra åren varit förvånansvärt harmoniska, trots motgångar både i partimätningarna och i regeringspolitiken.

Från konsumtionskritik till stödpolitik

Mycket har skrivits och sagts om varför De Gröna förlorat sina väljare.

Men om ännu en spontan, lite snäv, reflektion tillåts så kan man se på partiets syn på privatkonsumtion.

En gång utmärkte sig nämligen De Gröna för konsumtionskritik, återhållsamhet och sparsamhet, inte bara gällande de rika, utan också andra. En grön tanke var att flytta tyngdpunkten från inkomstbeskattning till beskattning av all sorts konsumtion, inte bara det som döms som ”miljöskadligt”.

Den här politiken vann också icke-gröna väljares sympatier. Speciellt äldre generationer, såkallade ”boomers”, kunde tycka att De Gröna står för en måttfull inställning i en slit-och-slängvärld.

Den här positiva bilden verkar ha suddats ut, och orsaken kan ligga i regeringsmedverkan.

Två oförutsedda kriser, Coronaepidemin och kriget i Ukraina, betydde att regeringen tvingades besluta om massiva stödprogram till både företag och enskilda medborgare.

Stödpolitiken fortsatte också mellan och efter kriserna och har i flera fall gått tvärtemot en traditionell grön ideologi. Den har syftat att öka konsumtionen i stället för att minska den, också när det inte gäller direkta krisstöd. Den gröna partiledningen har ofta ivrigt hejat på denna politik.

Visserligen började gröna politiker inför val tala om att stöden borde ha riktats bättre till de som faktiskt behöver dem, men faktum kvarstår att i till exempel fråga om elstöden så var resultatet att man stödde en fortsatt hög elkonsumtion bland de som hör till storkonsumenterna.

Den gröna retoriken har alltså under de fyra senaste åren allt mer handlat om hur man upprätthåller och förbättrar medborgarnas materiella välfärd än om hur man får dem att minska sin konsumtion. Här passar partiet bra in i vänsterblocket. Målet är tillväxt, medan klimat- och miljöpolitik innebär att öka på stöd och olika morötter till hemmen.

Men i och med detta har De Gröna lämnat en klar konsumtionskritisk nisch som urskiljde dem från de andra partierna, och det i sin tur kan ha jagat bort en del potentiella väljare.

Dags för De Gröna att ömsa skinn?

De Gröna förnyas nu. Riksdagsgruppen tappade flera sittande ledamöter, och de två nyinvalda, Fatim Diarra och Oras Tynkkynen är kända för att varken luta allt för mycket åt vänster, eller vara rädda för att säga vad de tycker.

På partimötet i juni väljs partiledning och partisekreterare och redan nu ser det ut som det blir kamp om flera av de platserna.

Det återstår att se hur kritisk debatten blir den här gången.