Handbollsförbundet svarar på spelarnas kritik: ”Det är klubbarna som bestämmer vad vi gör”
Det finns ett brett missnöje gentemot handbollsförbundet bland ligaspelarna både i dam- och herrligan. Men handbollsförbundet skjuter ifrån sig ansvaret: det är klubbarna som sätter vår agenda, säger verksamhetsledaren.
Handbollsförbundets verksamhetsledare Päivi Mitrunen, du har nu tagit del av spelarnas åsikter som både damerna och herrarna framfört anonymt i vår enkät – vilka var dina spontana reaktioner?
– Jag skulle nästan säga att det varit ganska tyst i två-tre år, kanske på grund av coronaviruspandemin, och nu när alla fått börja träna och spela igen så kommer frustrationen säkert igenom.
– Vi går igenom allt som kommer fram och kommer att diskutera med klubbarna. Det är ändå de som bestämmer vad vi gör.
På vilket sätt har spelarna hittills varit involverade i beslutsfattandet inom förbundet?
– Vi har inte så många spelare representerade hos oss, men vi har olika kommittéer där det finns olika klubbar representerade och förhoppningsvis för de vidare spelarnas ärenden också.
Ett problem som genomsyrade både herr- och damenkäten var att det råder stor brist på både spelare och lag. Är det här förbundets problem eller klubbarnas problem?
– Det är allas problem. Vi måste jobba tillsammans för att få tillbaka de som slutat för tidigt och locka nya. Och det som fungerar bäst är vår skoltour. Vi måste vara ute på fältet och berätta för alla barn om handboll som gren.
Ett konkret förslag som kom in var att förbundet mer aktivt kunde hjälpa lag ta klivet in från division 1 – är det här något ni pratat om i styrelsen?
– Vi har hela tiden diskussion med klubbarna där, men om vi ser på division 1 så är hälften av lagen akademilag. De vill ju inte stiga.
Har ni fört diskussioner med HC Tallinn om att göra comeback i herrligan?
– Vi har pratat med dem, men de har stor brist på spelare och dessutom ekonomiska problem. Så det är inte aktuellt.
Den största problemföreningen just nu är utan tvekan KyIF som riskerar att kasta in handduken på sommaren. På vilket sätt har ni hjälpt dem?
– De har skickat ett brev där de bett klubbarna låna ut spelare som inte får speltid – om de spelarna skulle vara intresserade av att få speltid i Kyrkslätt. Men vi har inga verktyg för att hjälpa dem. Vi kan inte trolla fram spelare till damserien.
– Men vi diskuterar hela tiden med klubbarna, har flera möten med dem årligen dit alla föreningar är inbjudna. Vi jobbar tillsammans och försöker hitta lösningar. Gällande damernas FM-serie så är alla överens, KyIF behövs. Men vi kan ju inte tvinga spelarna att flytta dit.
En stor majoritet av alla damspelare anser att Kyrkslättshallen är under all kritik. Har ni övervägt att sätta krav på hallarna lagen spelar i, om det hade kunnat locka spelare till KyIF?
– Man behöver specialtillstånd för att få spela i en hall som inte annars uppfyller kraven för licensen. I Kyrkslätt finns det ju en finare hall också, men där får man inte spela med klister, tyvärr.
På tal om spelartransfers – Helsingfors IFK och Dicken får kritik för att aktivt värva spelare från mindre föreningar och på så sätt orsaka att de andra lagen inte kan överleva. Är det något ni på förbundet har diskuterat?
– Det här snacket har ju alltid funnits. Föreningar försöker alltid locka spelare. Och i grund och botten så om föreningen man spelar för är tillräckligt bra så vill man ju inte byta. Vi kan ju inte tvinga någon att spela någonstans.
– Det är upp till klubbarna att hålla tillräckligt hög nivå för att få spelarna att stanna. De borde fundera på varför de lämnar.
Men har ni övervägt att begränsa antalet transfers på något sätt för att hålla ligorna livskraftiga?
– Jag tror inte att det är möjligt. I Finland får man byta jobb fritt, så jag tvivlar på att det ens kunde vara möjligt. Och jag tror inte klubbarna vill det heller. Jag vill än en gång understryka – det är klubbarna som bestämmer vad vi gör.
– Alla vet att det här är ett problem, men det finns inte lätta lösningar. Det såg exakt likadant ut med Pargas IF också. Vi måste minnas att det inte finns pengar inom damhandboll. Så när spelare flyttar till en annan ort för att jobba eller studera så är det upp till klubbarna att försöka få dem att fortsätta spela för dem, till exempel genom att betala deras tågbiljetter.
När du nämner studier, en anonym damspelare hade åtminstone uppfattat det som att ni på förbundet aktivt uppmuntrar spelare att skjuta upp sina studier för att fortsätta satsa på handbollen. Stämmer det?
– Nå nej. Faktiskt inte. Vi talar tvärtom om att man inte behöver välja. Att man både kan spela och studera. Det låter jätteunderligt att vi skulle uppmana dem på något sådant sätt.
Kan det ha blivit en miss i kommunikationen här? Nu måste vi ändå minnas att till exempel Åbo, som är en stor studieort, saknar ett lag i damserien. Kan det hända att det finns spelare som tror att det inte går att kombinera?
– Nej, det vägrar jag tro. Det går hur bra som helst att spela och studera i Åbo, Pargas, Helsingfors eller var som helst.
Kommer de här enkätresultaten att få er att involvera spelarna i ert arbete på ett annat sätt i framtiden?
– Det är klubbarna som äger förbundet. Och de ska prata med sina spelare. Såklart de får kontakta oss direkt också, men det är klubbarna som godkänner våra beslut. Vi har vår styrelse, där åtta personer sitter som klubbarna valt.
– Alla klubbar får delta på våra stora möten. Och föreslå saker som ska finnas på föredragningslistan. Vi är allltid öppna för diskussion, men det bästa är om spelarna diskuterar med sina klubbar som sen för det vidare.