Blyga pojkflickan som uppträder i glitterbikini – Elin Liewendahl har skapat en ny personlighet: ”Många tror man måste må dåligt i vår sport”
Hon beskriver sig som skygg och introvert i vardagen. Som en grottmänniska med hemska tankar på gymmet. Och en fräck fitnessqueen på scenen. Men så är också Elin Liewendahl full av kontraster.
Vi kör frontposen igen. Lite åt vänster. Yes! Vet du vad, det där var jättesmooth.
Rösten hörs från en dator som står placerad på den lilla upphöjningen i spegelsalen. Robert Back sitter hemma i Vasa och följer med när Elin Liewendahl 350 kilometer söderut demonstrerar den nya programrutinen.
En snäll och sprallig social introvert och veritabel yrboll med ett enormt driv. Där i ett nötskal Backs beskrivning av sin åländska wellness fitness-adept.
– Elin kan träna, verkligen. Det finns inga bromsar där, säger Back och minns det första gemensamma gympasset för ett par år sedan.
– Jag tittade att oj, hon slår alla bodybuilders och Men’s physique-atleter i hur långt hon kan pressa sig. Men sedan kom den första poseringsträningen och jag tänkte oh shit. Det var Bambi på hal is.
Enligt Liewendahl själv stampade hon omkring ungefär lika graciöst som ett kylskåp.
Förvandlingen har varit total, och 27-åringen omgärdas av kontraster och skarpa svängar. Hon är den skygga pojkflickan som uppträder i blingbikini. Hon är den introverta frisören som omvandlas till en grottmänniska på gymmet. Och hon är ex-juniorlandslagsskytten som på nolltid blivit VM-medaljör i fitness.
Se Sportlivs minidokumentär om Elin Liewendahls jakt på ben som hörnsoffor:
Stenåldersinstikten kikar fram
Tunga vikter, tung musik. Elin Liewendahl ökar volymen i hörlurarna och försvinner in i sin egen värld. Till sin happy place.
Det är tidig torsdagseftermiddag i Mariehamn som vaknar upp efter vintern. Men Elin Liewendahl befinner sig egentligen någon helt annanstans. Hon är ute på slagfältet.
– Jag har fått höra att vad ska du med muskler till, vi har ju killar till det. Men vad händer om killen bredvid mig stupar? Då faller ansvaret på mig.
Hon beskriver det som en ”grottmänniskas överlevnadshjärna”. Att vela kunna klara sig vad som än händer. När hon behöver krama ut allt ur kroppen försätter hon i tankarna en kär människa i en livshotande situation.
– Vill jag utsätta någon för fara: nej. Men skulle det hända måste jag ge mitt allt för att rädda den människan. Det kanske låter hemskt och det här är inte tankar jag vanligtvis går runt och pratar om. Men det är något jag använder för att få ut max.
Liewendahl hittade styrketräningen som 14-åring. Hennes mamma jagade in henne på gymmet med avsikten att lindra dotterns reumatism. Istället fann Elin sin stora passion.
Vid det skedet var hennes främsta idrottsredskap inte hantlar och skivstänger, för att inte tala om bikini och högklackat. Utan luft- och miniatyrgevär.
– Jag har varit en pojkflicka ända sedan barnsben. Jag har aldrig brytt mig om jag fått skit under naglarna, som sedan i skyttet blev vapenfett, krut och bly, säger Liewendahl med ett skratt.
Hennes finländska rekord på 10 meter luftgevär i klassen flickor 16 år från 2008 står sig fortfarande. Ett par år senare kom hon två poäng från juniorvärldsrekordet på 50 meter med poängen 596 av 600 möjliga.
– Medan jag tittade på mina väldigt flickiga tjejkompisar i skolan insåg jag fort att jag är väldigt … inte annorlunda, alla är som de är, men jag kände mig aldrig som en tjejig tjej.
Svårt att passa in i tjejiga ramar
Åbo, sommaren 2021. Plötsligt pucklar paniken Elin Liewendahl i ansiktet. Hon skymtar redan strålkastarna som ska rama in hennes tävlingsdebut, då hon inser: Jag kan ju inte scenkommandona på finska!
Några skräckslagna backstagesekunder och expresspråkläxor senare äntrar hon estraden. Känslan sköljer över henne: Här hör jag hemma.
Efter det har framgångarna avlöst varandra. Finländska och nordiska arenor blev europeiska och till slut globala. Förra säsongen kulminerade i oktober med ett VM-silver i Sydkorea i klassen under 158 centimeter – i Liewendahls sjunde tävling i wellness fitness.
Hon har på nolltid tagit massiva kliv i scenframträdandet och tävlingspersonligheten.
– Jag kan väl säga som så att det tog emot lite när pojk-Elin skulle trampa omkring i klackar, säger hon.
På scenen gräver hon fram en annan personlighet. Blinkande lampor, hög musik, mycket puls. Smink, trimmad frisyr, ett par lager brun utan sol-spray och en stänk olja. Och ur den försiktiga skorpan stiger en fräck och framfusig ångvält.
Attityden sammanfattas väl i en magnet på spisfläkten hemma i köket: Be a badass with a good ass.
– Jag är egentligen väldigt introvert och blyg, och tycker inte om att höras jättemycket. Men det måste jag inte heller på scenen. Där är det min fysik som för talan.
Enkel har förvandlingen inte varit. Hon har format fram en ”neutralt feminin” scenkaraktär, ett alter ego hon känner sig bekväm i.
– Jag har varit väldigt svår att passa in i supertjejiga ramar. Andra rör sig naturligt fjäderlätt och flickigt, medan jag på första poseringslektionen klampade in bredbent och styv.
Hon vill inte kalla scenframträdandet teater. Det är ett tillfälle för deltagarna att stolta presentera frukten av sitt slit.
Det är ju fortfarande vi, konstaterar hon och fortsätter: Vi vill helt enkelt visa upp oss från vår allra bästa sida.
– Många tror vi bara tänker utseende, utseende, utseende, säger Liewendahl och jämför fitnessutstyrseln med när en fotbollsspelare snör på sig skorna och spänner fast benskydden före ett inhopp.
– När inte tävlings-Elin är med tycker jag ändå jag visar upp en väldigt naturlig sida. Det är en mikroskopiskt liten del av vårt jobb man ser på scenen.
”Jag känner mig väldigt självsäker i att bli större”
Tre, två, ett – då kör vi! Tryck, tryck, tryck!
Det är fortfarande en timme kvar tills februarisolen stiger när ett tiotal tappra trampare parkerar sig i sadlarna för Elin Liewendahls spinningklass.
Först var hennes enda mål med träningen att bli stark. Hon ville pumpa upp den späda skyttekroppen med stora, synliga muskler. Vilket hon gjorde. Tävlingsdörren knuffades upp på glänt när hon efter ett gympass fick frågan om hon sysslar med fitness.
Hon svarade: What, nej, det gör jag inte. Men i huvudet började tanken gro: Kanske andra ser något jag inte gör?
Några år senare är hon VM-medaljör.
– När jag började hade jag ingen aning om att det här skulle vara det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Att jag skulle stå här som VM-medaljör som avslutning på år två känns fullständigt overkligt.
Wellness fitness blev hennes gren i och med kroppsbyggnaden. Hon var för muskulös för den mer etablerade disciplinen bikini fitness, och ville dessutom fortsätta forma sin kropp i en allt kraftigare riktning.
I centrum står starka lår, bred rygg och välformade axlar.
– Jag känner mig väldigt självsäker i att bli större och grövre. Mitt mål är att ha ben som hörnsoffor och en rygg som ett Boeingplan. Jag tycker det är jättesnyggt. Alla behöver inte tycka som mig, men jag diggar det som tusan.
Är du verkligen så där utseendefixerad? Det där är då inte snyggt. Kanske du borde hitta på något annat?
Elin Liewendahl är van vid beska kommentarer och sneda blickar. Men när hon tittar på sig själv i spegeln ler hon. Bredare än någonsin tidigare.
– Många tror att det här är en sport man automatiskt måste må dåligt av för att vi mixtrar med maten. Men i själva verket är det inte alls så.
Tävlingsklasserna bestäms utifrån längd, inte vikt. Liewendahl jobbar för att öka muskelmassan och därmed även vikten från tävling till tävling, och hittills har hon lyckats varje gång.
– Folk tror jag gör det här för att jag vill vara smal. Men smal är ingen form.
Liewendahl berättar att många på Åland kommit fram till henne för att prata fitness och träning. Det älskar hon. Hon önskar att ännu fler skulle söka sig till gymmet. Man vet aldrig vem man hittar inom sig.
– Jag snubblade in på gymmet som en 14-åring som mest låg på soffan och käkade Tupla. Jag började helt från noll.
Hon jämför med det mänskliga behovet att städa precis när man bokat hem en städare.
– Många tänker att man behöver vara i ett visst skick för att öppna den där läskiga dörren till gymmet. Men det är absolut inte så.
