Detektiven från Beledweyne väcker frågan: Har vi gått från buttra manliga snutar till bittra kvinnliga åklagare?
Tolv år efter mötet med den asociala Saga i Bron har vi begåvats med kvinnliga poliser och detektiver av olika slag – i olika åldrar. Nu kommer ännu en ny variant: den odrägliga.
Kvinnor över fyrtio med skarpa hjärnor och skinn på näsan har de senaste åren hittat en given plats i polis & deckargenren. I Finland har vi haft alla varianter från kick ass-snuten Lena i Sorjonen till den 60-åriga polisen Hilkka i Paratiisi.
Nu är det Sveriges tur att presentera sitt nyaste namn: Tilda Renström.
En rollkaraktär skapad av den suveräna manusförfattaren Aron Levander, regisserad av säkra Zaida Bergroth och skickligt tolkad av Malin Levanon. Förutsättningarna borde alltså vara på topp, men vad händer?
Låt oss börja med upplägget: Tilda är en åklagare som sedan hon fått sparken tvingas jobba på ett flyktingförvar på en mindre ort. I samband med en ung flickas försvinnande kommer hon i kontakt med en asylsökande från Somalia.
Mannen (Nasir Farah Dhagole) visar sig ha en bakgrund som polis och ganska snart inser åskådaren att hans slutledningsförmåga är lika snabb som Tildas förmåga att skapa kaos omkring sig.
Redan i det här skedet har min puls rusat iväg av pur irritation.
Det är inte bara det att Tilda råkar vara ett överklassbarn med pappakomplex, dyra vanor och noll empati. Nej, hon är dessutom fräck, slarvig och manipulativ.
Kort sagt: Tilda är en extremt jobbig typ vars kapacitet som jurist det är svårt att tro på och under sex avsnitt försöker jag komma underfund med poängen med detta.
Man kan visserligen argumentera för att det är lika långsökt att hennes Sandhamnskollega Nora (Alexandra Rapaport) löser alla möjliga mordfall över ett glas rosé, men i det fallet förstår jag vilken funktion rollkaraktären är tänkt att fylla.
När det gäller Tilda undrar jag däremot vad serieskaparna egentligen vill säga? Att även kvinnor kan ta sig fram genom att snylta på andras kunnande, roffa åt sig äran för andras arbete?
Vilse bland budskapen
Inför premiären kunde man i svenska tidningar läsa att serieskaparna velat ”utmana krimgenren” – vilket man uppenbarligen försöker göra genom att blanda migrationspolitik med en humoristisk underton.
Inget ont i det – problemet är bara att signalerna blir motsägelsefulla.
Förväntas jag skratta åt Tilda eller åt männen hon får att framstå som ännu dummare än hon själv? Borde jag skämmas för – eller med – henne?
Är tanken att hon representerar den privilegierade nordbons cyniska syn på flyktingen som en tillgång att använda för egna syften eller någon man kan beskylla för allt som går snett?
Föreställer upplägget en hierarkisk stege där kvinnan som tidigare slagit ur underläge i förhållande till mannen nu utnyttjar den som står längre ner på maktskalan än hon själv?
Är det därför Tilda och hennes försvarsadvokat till syster framställs som småflickor som ger varandra mentala blåmärken medan de tigger om pappas / mannens erkännande?
Eller är serien kort och gott en lek med vår självmedvetna attityd i en postmodern värld av intryck som mest handlar om att ge upphov till emotionella avtryck?
Skillnaden mellan osympatisk och obegriplig
De senaste åren har det förts en diskussion om behovet av att också kunna skildra osympatiska kvinnor. Manliga antihjältar har funnits i alla tider, men kvinnor som inte vill acceptera vissa rollkostymer väcker fortfarande anstöt.
Och då gäller det förstås att minnas att det inte finns något likhetstecken mellan ”antihjälte” och ”osympatisk”.
Men om vi nu fokuserar på det osympatiska draget räcker det att titta på hur Cate Blanchetts Tár togs emot. Genast höjdes höga röster mot valet att skildra en framgångsrik kvinnlig dirigent som självisk och manipulativ.
Personligen har jag inget problem med osympatiska rollkaraktärer så länge de kommer med en rimlig dos logik. Jag köper helt enkelt gestaltningen av Tár eftersom hennes karriär är trovärdig.
Jag förstår hur hon kommit sig till en maktposition som möjliggör manipulation.
När det gäller Tilda är logiken minst sagt dimmig. Skall vi verkligen tro att hon fuskat sig fram till posten som åklagare? Att hennes enda drivkraft är behovet av att imponera på pappa och vinna över syrran?
Att hon jobbar på ett flyktingförvar utan att fundera nämnvärt på att det egna agerandet har en betydelse för vem som utvisas och vem som får stanna?
Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott i all ära, men när de får makt att besluta över brott och straff – då blir jag nervös på gränsen till det obekväma. Även när det handlar om en fiktiv kvinna.
