Arbetet för att förebygga våld bland barn och unga framskrider – men våldsstatistiken släpar efter
Fysiskt, sexuellt och psykiskt våld är vardag för många barn. Samarbete över myndighetsgränserna, förebyggande åtgärder och tidigt ingripande ska ge fler barn en trygg uppväxt.
Enligt en färsk halvtidsrapport (på finska) över projektet En barndom utan våld har arbetet med att förebygga våld bland barn i åldern 0–17 år kommit bra igång. Planen sträcker sig över åren 2020–2025 och utgår från barnets rätt till en vardag fri från våld.
Planen listar nästan 100 olika åtgärder, både preventiva och sådana som riktar sig till barn som redan blivit utsatta. Av dem har ungefär hälften redan vidtagits med goda resultat, och nästan lika många är i startgroparna. Bara tre åtgärder har inte framskridit alls.
Taina Laajasalo som är ledande forskare vid Institutet för hälsa och välfärd lyfter fram tre områden där hon tycker att utvecklingen är extra framträdande. Ett sådant är behandlingen av trauma.
– Vi har utbildat en stor grupp yrkespersoner i traumavård och har därför nu bättre vård att erbjuda barn som blivit offer för våld.
Ett annat stort framsteg är att man pratar om och känner till betydligt mer om olika former av våld. Man har till exempel utbildat personer i hur man kan förebygga, känna igen och bearbeta psykiskt våld – en vanlig men ofta osynlig form av våld som kan ha allvarliga konsekvenser.
Som ett tredje framsteg lyfter Laajasalo fram samarbetet mellan olika organisationer. En lång rad myndigheter, organisationer, föreningar och initiativ deltar i arbetet för att skapa en trygg barndom för barnen i Finland, och enligt henne har samarbetet mellan olika aktörer börjat löpa betydligt mer effektivt än förut.
– Vi har till exempel utvecklat en modell för hur polisen, barnskyddet, hälsovården och åklagaren ska samarbeta när man misstänker våld.
Ett annat exempel är Ankarverksamheten som strävar efter att förebygga våld och ingripa i ett så tidigt skede som möjligt.
Resultaten låter vänta på sig i statistiken
Fastän snarlika program kan se bra ut och ge sken av att ha stor inverkan, är det ändå i barnens vardag som effekten borde synas, påminner ändå barndombudsmannen Elina Pekkarinen.
– Vi ser i rapporten att mycket har hänt: Man har tagit till många åtgärder, det har gjorts lagändringar och man har fördelat resurser till många viktiga investeringar som ska förebygga våld. Men eftersom våldet bara har fortsatt öka under programmets gång har vi ju helt klart inte lyckats helt och hållet.
Efter att våldet minskat under 2000-talets första årtionde har fallen ökat. Statistik från Statistikcentralen visar att andelen barn och unga som anmälts för misshandel har ökat stadigt sedan år 2018, och antalet flickor som blivit offer för sexuellt våld har varit på uppgång sedan år 2013 (Mielityinen m. fl., 2023).
Siffrorna kan till en viss del förklaras av att läroanstalterna har blivit uppmuntrade att anmäla också mindre allvarliga fall av våld mot barn till polisen. Det här förklarar ändå inte ökningen i statistiken över grovt våld.
– Förutom att våldet har tilltagit har det blivit råare. Man använder sig av eggvapen, man sparkar och misshandlar offer som redan ligger på marken, säger Pekkarinen.
Våldet tar också nya former. Pekkarinen menar att så många som en femtedel av alla fall av misshandel fotograferas eller filmas och läggs ut på sociala medier, och enligt henne kan bilderna också vara en drivkraft att från början arrangera ett överfall.
Det som ändå grämer Pekkarinen mest är att barn i olika minoritetsgrupper fortfarande är överrepresenterade bland de utsatta. Till dem hör exempelvis barn med invandrarbakgrund och funktionshinder och barn som hör till en köns- eller sexuell minoritet.
– Det är väldigt beklagligt. De här barnen tas särskilt i beaktande i olika skyddsprogram och vi känner till att de har olika utmaningar i livet. Det är både outhärdligt och ohållbart att de här barnen drabbas värre än andra.
Allas ansvar att ge barnen en trygg uppväxt
Markus Kaakinen, forskare vid Institutet för kriminologi och rättspolitik, säger att det viktigaste i arbetet med att skapa en barndom utan våld är att hitta rätt ställen att ingripa, vilket man gör genom att studera de olika riskfaktorerna. Sedan gäller det att systematiskt testa lösningar på nationell nivå, eftersom målet är att alla barn ska ha tillgång till samma tjänster och hjälpmedel, oavsett var de bor.
I och med halvtidsrapporten har man identifierat en rad nya områden att ingripa i, till exempel våld sinsemellan barn i skolmiljöer, våld i ungas parrelationer och gatuvåld bland minderåriga.
Vi lever i en kultur som i en viss bemärkelse idealiserar våld
Elina Pekkarinen, barnombudsman
Barnombudsmannen Pekkarinen hoppas att de här möjligheterna ska få finansiering och att resurserna ska fördelas på ett vettigt sätt, framför allt till dem som står närmast barnen och är i daglig kontakt med dem. Bara på det sättet kan effekterna synas i deras vardag, menar hon.
Enligt Pekkarinen är det ändå i slutändan alla vuxnas gemensamma ansvar att skapa en trygg miljö för barnen att växa upp i.
– Vi lever i en kultur som i en viss bemärkelse idealiserar våld, där våld har blivit vardag och till och med nöje. Vi borde tänka efter vad det här betyder för barnen. Hur löser vi vuxna konflikter och vilka verktyg ger vi vidare till barnen?