"Finland ska inte vara en reabutik" – framgångsrika sportcheferna ringar in finländska trumfen i knivskarpa fotbollskonkurrensen

Fotbollseuropa dammsuger alla hörn på unga spelare. Där finns framtiden – är en medveten satsning på unga också framtiden för finländska klubbar? Honka går i första ledet och visar att man kan tjäna pengar.

Hur kan finländska klubblag hävda sig på en fotbollsmarknad där pengarna rör sig i ultrafart och försvinnande små summor landar här?

Vi ska åtminstone inte tycka synd om oss själva, säger Honkas sportchef Petri Vuorinen.

– Finland ska inte vara en reabutik. Om det fortsätter så får vi skylla oss själva. De ekonomiska krav som vi ställer är varken höga eller orimliga. Titta på hur priserna går upp i andra länder.

Honka har flera lyckade transferfönster bakom sig. Ett av klubbens strategiska mål är att sälja en till tre spelare varje år. Vinterns bästa affärer – Rui Modesto till AIK och Agon Sadiku till Rosenborg – gav ungefär en miljon euro.

Honka vill matcha många unga, spela egna produkter och vara ett vinnande topplag. I slutändan ska det här också leda till att Vuorinen och managern Hexi Arteva får till spelarförsäljningar. Linjedragningen börjar leda till konkreta resultat.

– När det finns tydliga, mätbara mål är det enklare att se om vi lyckas. På den sportsliga sidan börjar vi visa ägarna att det också kommer in pengar via fotbollen. Vi slösar inte bara resurser, säger Vuorinen.

”Är fotbollsligan en utvecklingsserie?”

Är Honkas vägval det vettigaste för finländska fotbollsklubbar i världens mest konkurrensutsatta sport?

En långsiktig satsning på unga, utvecklingsbara löften med säljpotential kan åtminstone ge mindre ur-hand-till-mun-tillvaro, mer lokal förankring och även större intäkter.

Om man vill stifta närmare bekantskap med en miljö där det här är röda tråden, lönar det sig att åka norrut i år. I Uleåborg har AC Oulu valt den här linjen och det syns i A-lagets trupp.

Dagens fotbollsträning har startat i Uleåborg och AC Oulu filar på hur de ska spela sig ur hög press. Sportchefen Markus Heikkinen står med mobilen fastklistrad vid örat och håller samtidigt ett öga på spelet.

I Uleåborg är satsningen på yngre en uttalad målsättning – i första hand lokala produkter men även löften från resten av Finland. Två tredjedelar av spelarna som klubben har listat i sin A-trupp är födda på 2000-talet och i årets första ligamatcher är över hälften av dem som fått speltid max 23 år.

Heikkinen ställer sig mer frågande till om det här är devisen på andra ligaorter.

– Det pratas en hel del om att den här ligan är en utvecklingsserie, men är det verkligen så? Man borde granska speltiden för unga och jämföra med andra ligor, men de får åtminstone inte för många minuter. Samtidigt är ekvationen svår. Spelarna måste hålla en viss nivå.

– Vi hoppas att vi kan bygga ett rykte i Finland som säger att vi är en klubb där spelare tar nästa steg. I viss mån hjälper det garanterat i vår rekrytering av nya spelare om vi kan visa hur unga får speltid här och säljs utomlands, säger Heikkinen.

Jättelöftet: Mycket bättre att stanna

För AC Oulus del kom ett första konkret bevis på det i mars. Backen Miika Koskela flyttade till norska ligan och såg till att klubben fick lite klirr i kassan för att ha satsat på en Uleåborgsprodukt.

Nästa försäljning ligger bakom hörnet. Under träningen som Yle Sporten följer på plats är det en spelare som fångar fler blickar än de andra.

Otso Liimatta är en av de kortaste i laget men han märks, framför allt med sin bollbehandling.

Den offensiva mittfältaren är också det mest explosiva AC Oulu-namnet inför nästa transferfönster. Liimatta har gått genom Uleåborgs juniorverksamhet – från barndomen i Tervarit, via B-juniorerna i OLS till stadens ligalag – och han lär bli såld i sommar.

– De andra nordiska ligorna intresserar mig. Danmark skulle vara ett bra steg, säger Liimatta.

Artonåringen blir besvärad av frågorna om framtiden. Däremot är han bestämd på en punkt: Det var ett bra beslut att stå över en flytt till en storklubbsakademi i Europa.

– När jag tittar tillbaka så var det ett mycket bättre alternativ att stanna kvar i Uleåborg och få spela seniorfotboll med ett annat tempo och fysiskt spel. Det är mycket enklare att flytta från ett herrlag till ett annat herrlag. För speciellt unga spelare är den inhemska ligan väldigt bra.

Hans agent Nima Modyr har varit öppen med att intresset för Liimatta är påtagligt.

– I fjol visade Otso att han är för bra för fotbollsligan då han var på rätt plats i rätt miljö. Han är ett skolboksexempel på hur en ung spelare stannar och får ansvar. Otso behöver snart nya utmaningar, men jag hoppas att AC Oulu fortsätter att jobba på samma sätt i framtiden.

”Ser att vi inte bara pratar”

Verkligheten för finländsk fotboll är rätt bister. Vår herrliga ligger på en 37:e plats, mellan Irland och Litauen, på det europeiska fotbollsförbundet Uefas ligarankning. Länder som Kazakstan, Moldavien och Liechtenstein är före oss – för att inte tala om de nordiska grannarna Norge (16:e) och Sverige (22:a).

Den verkligheten avspeglar sig också i den ekonomiska vardagen som fotbollsligan lever i. Klubbarna rör sig med småpengar och har (med ekonomiskt överlägsna HJK som undantag) haft det tufft i Europaspelet.

Under en längre period har många talanger dessutom åkt till europeiska akademier. Den vägen är väldigt tuff att gå, och Petri Vuorinen menar att han ser en möjlig ändring i tankesättet.

– När vi kan visa att unga får speltid hos oss tror jag att vi har större chanser att behålla spelarna lite längre. Man behöver inte gå utomlands. A-lagsfotboll i Finland är ett större skyltfönster och då en spelare flyttar går han till ett annat seniorlag. Då blir pengarna också större för spelaren och klubben.

Nu gäller det att hålla bollen i rullning, säger Honkas sportchef.

– Numera kontaktas jag ofta, och jag märker tydligt att unga spelare vill till Honka. De ser att vi inte bara pratar, vi kan visa att unga får ansvar och att vi säljer utomlands.

Hur bra fungerar scoutningen?

Uttalade satsningar på unga spelare borde gå hand i hand med fotbollsligans stämpel som en utvecklingsserie. Hur det ser ut i praktiken är däremot en annan femma.

Den förre landslagsmittfältaren Markus Heikkinen konstaterar att mycket hänger på tränarna. I AC Oulus fall har Ricardo Duarte visat sig vara en tränare som ger unga förtroende.

– Det värmer mitt hjärta då vi kan spela med egna produkter, men jobbet med att bygga ett ännu starkare samarbete på juniorsidan måste fortsätta. När vi rekryterar till A-laget har det inte varit speciellt lätt att få hit spelare från andra delar av landet.

Honkas arbete underlättas av geografi och demografi. Konkurrensen i huvudstadsregionen är tuff, men det finns över en miljon invånare i området, bara Esbo har långt över tiotusen spelare och Honka samarbetar med de flesta klubbarna i staden.

En nyckel för framtiden är att bli ännu bättre på att identifiera talangerna i den egna föreningen, säger Vuorinen.

Dessutom är Honka en av få finländska klubbar som söker oslipade diamanter utomlands. Vuorinen medger att det här är en osäkrare väg. Unga, utländska spelare behöver anpassa sig till Finland och i den här kvoten kommer en del bommar.

– Vi har inte en egen, aktiv scoutning och måste lita på människor. Det finns personer som jobbar med det här på frilansbas, men vi behöver bygga ett starkare nätverk. Här är vi inte så bra.

Tack vare statistikprogram kan Honka enkelt jämföra exempelvis två anfallare i olika ligor och få en uppfattning om deras nivå och hur bra de kunde passa i Esbo, men Vuorinen stirrar inte blint på siffror.

– Vi litar på det vi ser med egna ögon, och då det gäller utländska spelare blir det mycket video. Det är inte optimalt. Man borde vara på plats. Då ser man mycket mer.

”Klagas en massa på ligan”

I ett hypotetiskt universum, där flera överloppsmiljoner skulle landa på kontot, skulle Honka garanterat utveckla sin scoutningsverksamhet och ha anställda som jobbar med att upptäcka fynd i exempelvis Afrika eller Sydamerika.

Samtidigt vill Vuorinen vara tydlig med att Honkas kärnverksamhet är att bygga en trovärdig väg för sina egna produkter från juniorlag till ligalaget och potentiellt vidare ut i Europa.

En utveckling av ungdomsakademin är avgörande. Just nu pågår ett pilotprojekt på den nivån då Honka, Bollförbundet och idrottsakademin samarbetar i en ny hybridakademi för att hjälpa ungdomar i 16–18-årsåldern att kombinera skolgång och fritid med en satsning på fotbollen.

– Det klagas en massa på vår fotbollsliga, men det är inte så illa i den stora bilden trots allt. Exempelvis våra tyska spelare, som har varit i Bundesliga-organisationer, säger att de aldrig skulle åka härifrån som en ung spelare. Allt man behöver finns.