Vårdspar riskerar drabba de äldre allra mest – Ulla-Maj Wideroos: ”Jag hoppas att man inte kör ut oss äldre på landsvägarna”

Österbottens välfärdsområde ska spara 37 miljoner euro på tre år. Det är mindre än man tidigare befarat. Men stora åtgärder behövs ändå eftersom vårdbehovet bara ökar och personalbristen är svår.

Summan 37 miljoner är inte slutlig utan kan komma att förändras, säger välfärdsområdets direktör Marina Kinnunen. Senast om ett år vet man mer exakt hur sparkravet ser ut, enligt Kinnunen.

– Ingen har det riktiga svaret ännu. Om vi ser på det positiva så kan vi komma ihåg att vi för bara ett halvt år sedan trodde att sparkravet var 70 miljoner. Men det är ett faktum att vi måste spara, vi kan inte bli och vänta, säger Kinnunen.

Sparplanerna ingår i det som välfärdsområdet kallar framtids- och anpassningsprogrammet och Kinnunen säger tydligt att det är stora ändringar som kommer att krävas. Att österbottningarna är jämförelsevis friska gör att välfärdsområdet vartefter åren går kommer att få allt mindre pengar av staten, men det är defacto inte det största problemet.

– Pengarna är inte vårt största bekymmer, utan det värsta är personalbristen, säger Kinnunen.

Från välfärdsområdets sida hoppas man få med sig befolkningen i ett långsiktigt arbete som handlar om att vända skutan från tung och dyr vård till förebyggande och lätt vård.

– Det är bara så vi kommer att klara oss med mindre personal, som vi vet redan nu att vi kommer att ha, säger Kinnunen.

Självklart skulle man helst jobba så att man först satsar på att få de förebyggande strukturerna i skick och ser effekten av de insatserna före man börjar spara på den tunga vården. Men på grund av sparkravet och personalbristen är det tyvärr bråttom, konstaterar Kinnunen.

– Eftersom vi saknar personal så måste vi göra allt samtidigt.

Drabbar de äldre

I utkastet till framtids- och anpassningsprogram finns i det här skedet få riktigt konkreta detaljer om hur och var verksamhet kommer att skäras ner. Men det man skissat fram är bland annat en minskning av dygnet runt-platser på olika vårdavdelningar i landskapet, att hälsovårdscentralernas verksamhet krymper i någon mån, man ska hyra färre fastigheter, röntgen- och laboratorietjänster centraliseras till färre orter.

Ulla-Maj Wideroos, ordförande i förbundsstyrelsen för Svenska Pensionärsförbundet, har läst igenom utkastet och det gjorde henne orolig för hur sparåtgärderna kommer att drabba de äldre.

– Jag blev orolig över framtiden för oss, som rimligtvis och mänskligt sett kommer att vara i större behov av mera service vartefter åren går. Om det här förverkligas och vården finns längre bort från hemorten så drabbar det förstås dem som inte är så bra på att ta sig fram längre, säger Wideroos.

Programutkastet betonar att österbottningarna i större utsträckning än idag borde ta hand om sig själva och sina anhöriga.

– Vi ska alltså belasta samhället mindre, om jag får använda det uttrycket, säger Wideroos.

Enligt Wideroos finns det absolut förbättringar man kan göra, framför allt sådant som har effekt på längre sikt. Som exempel lyfter hon åtgärder som ger bättre möjligheter för de äldre att bo kvar hemma så länge som möjligt. Allt från att bygga bättre bostäder för dem med funktionshinder eller nedsatt rörelseförmåga till att bygga ut servicen för dem som bor hemma.

Men hon betonar också att det måste finnas rimliga gränser. Närståendevårdarna drar redan ett oerhört tungt lass idag och kommande generationer kommer kanske inte att vara lika självuppoffrande som de tidigare.

– Vårt samhälle funkar inte längre som förr, som då min mormor blev sjuk och flyttade in hemma hos oss i mitt flickrum och familjen tog hand om henne. Så funkar det inte mera, säger Wideroos och lägger till ett tyvärr.

Fler vårdare krävs, då minskar platserna

Ändå är det så att man hoppas på mer av just dem som hemma vårdar sina egna anhöriga.

Senast vid utgången av innevarande år ska det finnas fler vårdare per klient inom äldreomsorgen. Kravet blir då 0,7 vårdare per klient, exempelvis på effektiverat serviceboende. Men fler vårdare finns inte att få och på många olika håll i landet går det därför precis som man befarat under den politiska debatt som omgett lagändringen: Istället blir välfärdsområdena tvungna att dra ner på antalet boendeplatser.

Så blir det även i Österbotten, vilket ledningen för välfärdsområdet beklagar. Platserna behövs inte bara för dem som inte längre klarar sig hemma ens med maximal insats från hemvårdsservicen, de behövs även för intervallvård av klienter som bor hemma med hjälp av en närståendevårdare.

Pia-Maria Sjöström, välfärdsområdets sektordirektör för barn, unga och familjer, beklagar att man tvingas prioritera så att det drabbar närståendevårdarna.

– Vi tvingas här välja mellan två dåliga ting. En klient som behöver vård dygnet runt kan inte vara utan sin plats på boendet, så då är det ett något mindre dåligt alternativ att minska på intervallvården, säger Sjöström.

Österbottens välfärdsområde har inte råd med alla fastigheter: ”Närservice är det viktigaste i Österbotten”

I tre år måste välfärdsområdet hyra kommunernas fastigher.

Ulla-Maj Wideroos säger att hon är orolig över utvecklingen och hon hoppas att de som sitter på förtroendeposter i välfärdsområdet kräver att få veta exakt vad de fattar beslut om.

– Redan nu borde de förtroendevalda på den högsta nivån veta vad som gäller, om de sparar 37 miljoner så vad blir konsekvenserna i Sydösterbotten, i Kronoby, i Vörå och så vidare.

Wideroos riktar också en direkt hälsning till beslutsfattarna, nämligen att man inte ska köra ut de äldre och deras anhöriga på landsvägarna för att vården sparats bort från den egna hemorten.

– Och med det menar jag att röntgen, labb, läkare och akutmottagningar ska finnas inom ett rimligt avstånd. Ett landsvägsrally gör ingen friskare och det kostar mera för samhället, säger Wideroos.