Kia Svaetichin: I en isolerad verklighet kan man toppa listorna på Spotify samtidigt som man är involverad i gängkriminalitet

De flesta svenska gangsterrapparna har varken skivbolag eller manager utan når ut till sin publik via Tiktok eller Youtube. De rappar om vapenvåld och drogaffärer, oftast i realtid. De känns brutalt äkta.

I det senaste avsnittet funderar podden Sällskapet på hur man ska förhålla sig till denna musikgenre.

Om man kollar den här veckan på de mest spelade svenska artisterna på Sverigetopplistan (vecka 17), ligger gangsterrapen fortsättningsvis i topp. På endast några år har gangsterrappen blivit Sveriges mest lyssnade och kontroversiella musikgenre.

Den ena sidan menar att den göder våld och konflikter medan den andra sidan hävdar att den bara speglar ett samhälle fyllt av hopplöshet och orättvisor.

Samtidigt som svensk gangsterrap klättrar på listorna har texterna gett råa och direkta rapporter från gängkriminaliteten. I nyheterna rapporterar man om samma våld som några tonårskillar skryter om på sociala medier.

En kille som började som en barntalang på en fritidsgård hamnar i bråk på Tiktok och hans liv tar tragiskt slut i en dödlig skjutning.

Det har kommit en ny bok på ämnet, författaren och journalisten Emil Arvidsons bok Svensk gangsterrap kom i slutet av mars i år.

För snart ett och ett halvt år sedan sköts den unge rapartisten Einár ihjäl. Som rappare nådde han stora framgångar med miljontals spelningar på Spotify. Einár levde under ständiga hot och umgicks i kriminella kretsar.

I april 2020 blev han kidnappad, syftet var att hålla honom frihetsberövad och pressa honom på pengar. Ett och ett halvt år senare mördades han. Mitt i allt var bandet mellan den svenska rapscenen och skjutvapenvåldet mycket tydligt.

I den nya boken skriver Emil Arvidson om vad som ledde fram till mordet, men också om det rättsliga och mediala efterspelet.

Att skilja på verk och person, som kulturvärlden älskar att göra, blir rätt svårt när musik och gängkriminalitet flyter samman. Vad ska man tycka om musiken? Ska man ens lyssna?

Emil Arvidson menar i sin bok att om man idag vill bevaka genren måste man kunna citera både låttexter och förundersökningsprotokoll.

Hans bok ger mig stor behållning. Emil Arvidson går bland annat på rättegångar mot Vårbynätverket, han läser Encrochattar och förundersökningsprotokoll, han närlyssnar och djupanalyserar raplåtarna, han sitter uppe på nätterna och kollar på olika rappares oändligt långa livesändningar på Instagram och han intervjuar allt från politiker, artister, advokater, producenter till journalister.

Att gangsterrappen har kopplingar till gängtillhörighet och brott är ingenting nytt. I sin bok skriver Arvidson in den svenska gansterrappens plats i musikhistorien.

Hiphopen föds i Bronx, i New York under sjuttiotalet, men grunden läggs på 60-talets Jamaica inom ska och rocksteady.

Ur reggaen uppstår hiphopen. I slutet av 80-talet föds sedan gangsterrap i Los Angeles. Det är musik, med politisk laddning, för och av en svart underklass på väg att resa sig. På 2010-talet växer drillmusiken fram i Chicago.

Drill kännetecknas av ett mörkt och smutsigt sound och av dova basgångar med konfrontativa texter. Musikstilen gör lokala gängkonflikter till en sensation på internet.

Drillen importeras till Storbritannien för att sedan importeras tillbaka till USA men den här gången till New York. I Sverige syftar gangsterrap mer på tematik och attityd än någon enhetlig musikstil.

Boken om den svenska gangsterrappen är en samtidsskildring av en genre i förändring. Arvidson beskriver mediernas roll i hur musiken har låtit och hur den har spridits. Idag gör ingen musik på tjänster som Soundcloud, man gör låtar som måste fungera på Tiktok.

Genren är inte längre beroende av traditionell media utan artisterna har möjlighet att distribuera sin musik själva. De når sina fans direkt via sina egna kanaler, men Arvidson ser också nackdelar med systemet. Han menar att det också innebär färre kritiska frågor, och färre kontaktytor med det större samhället, och det bara fördjupar klyftan.

Under en ganska lång tid handlade debatterna om gangsterrappen mest om hur medelklassen ska förhålla sig till den här musiken, införstått artisterna och deras kriminalitet. Debatterna ledde till att branschorganisationen Musikförläggarna slutade dela ut sitt pris till brottsmisstänkta eller dömda kriminella. Radiokanalen P3 har minskat rotation av Yasins musik sedan han greps för inblandningen i kidnappningen av Einár.

Men ändå toppar gansterrapen fortsättningsvis alla musiklistor och musiken har definitivt inte blivit snällare eller blivit något annat.

Stora knarkaffärer, mord och blodiga konflikter men ingen skriver låtar om vad det egentligen är som finansierar gängkriminaliteten.

I sin bok ”Tills alla dör” från 2021 uppmärksammade Diamant Salihu gangfluencers och uppmärksamhetsekonomin. På plattformar som Tiktok, Amuse eller Spotify blir låtar virala över en natt eller två, och kan få miljontals likes. Men de fungerar också som en plattform för skärmdumpade förundersökningar och ryktesspridning.

Skvaller sprids som en löpeld på nätet. Brott planeras i kommentarsfält som exploderar. De digitala plattformarnas algoritmer gynnar provocerande innehåll och de våldsammaste låtarna får därmed enklast spridning.

Vad lär vi oss av detta? Att de våldsammaste låtarna säljer bäst. Man rappar om drogförsäljning, vapen och våld.

En raplåt liknar ofta en snabb nyhetstext, menar Arvidson. Den är slagkraftig och ganska onyanserad. Den handlar inte om den faktiska verkligheten utan om en ögonblicksbild. Men likt en nyhet både fångar och skapar den en stämning som får mottagaren att känna något.

Emil Arvidson undrar vad det är som inte får plats i texterna. Stora knarkaffärer, mord och blodiga konflikter men ingen skriver låtar om vad det egentligen är som finansierar gängkriminaliteten. Telefonbedrägerier och brott mot välfärdssystemen är det som till stor del finansierar gängen visar en stor undersökning som den svenska polisen gjorde i slutet av förra året.

Emil Arvidson skriver: ”Har det kommit några fantastiska svenska raplåtar om att blåsa äldre damer, skicka in fejkade sjukintyg eller fiffla med deklarationen, så har i alla fall jag missat dem.”

För är det inte så att rappare gör våldsam musik av den enkla anledningen att den säljer?

Och det slår mig, att är inte gangsterrap det som hiphopen alltid varit? Utanförskapet och att det de säger ändå är på något sätt “äkta” för att de sjunger rakt från hjärtat?

För är det inte så att rappare gör våldsam musik av den enkla anledningen att den säljer? Och vi alla som lyssnar bär förstås ett ansvar.

Men det är inte hiphopen som ger gängen sina inkomster, utan det är bedrägerier och det är droger. Rappen är bara som en tokig cirkus på sidan som ibland får helt för mycket fokus på sig.