Samlingar på Österbottens museum finns i farozonen när silorna rivs i Vasa: ”Värsta mardrömmen är en större explosion”
Sedan ett par veckor tillbaka är rivningen av silorna vid stranden i Vasa igång. Än så länge syns inte mycket av jobbet utanför och utanpå men hos grannen händer det däremot desto mera.
Det råder febril aktivitet inne i och utanför Österbottens museum som ligger mitt i farozonen.
Det skiljer bara några tiotals meter mellan silorna och den gamla delen av museet, den så kallade Hedmanska våningen. Det är också i den det finns flest föremål och konstverk som behöver skyddas.
Glas och porslin och skakningar
Det är bråda dagar för konstkonservator Anna von Numers på Vasa stads museer, som är i full fart med att täcka för, packa in och flytta bort inför den kommande rivningen. Det är olika åtgärder beroende på föremål eller konstverk som kommer att vidtas.
– Om man tänker sig ett bygge som håller på väldigt länge och det är skakningar under längre tider finns det risker för att saker promenerar framåt på hyllor och faller ner så småningom. När det är bara en skakning som händer är det en mindre risk än någonting som håller på väldigt länge för då är det små förändringar som händer under en längre tid. Så det är en sak vi måste följa med.
– Vi har många sköra föremål. Vi har mycket glas och har också vårt glasförråd här i Österbottens museum, så där har vi nu packat in och kollat att allt ska hållas på hyllorna.
– Det finns också mycket gammalt porslin som har gamla limningar som kan vara hundra år gamla. Om det händer någonting så vet vi inte om de gamla limningarna kommer att hålla. Det är kanske inte porslinet i sig som går sönder utan gamla fogar som har gjorts för länge, länge sen.
Mattor och kristallkronor och damm
Eftersom den Hedmanska våningen är fullproppad med sådant som kan fara illa på grund av rivningen, och också bygget av det nya höghuset efteråt, som sker än närmare museet, har man valt att stänga den delen av Österbottens museum för en tid framöver.
– Vi har tagit bort mattor från den Hedmanska våningen. Vi har täckt in kristallkronor så att det inte faller ner kristaller och slängt lakan på gamla soffor. I våningen har vi också våra finare målningar som vi är extra rädda om.
Var lagrar ni det som ni har tagit bort härifrån?
– Eftersom Hedmanska våningen nu är stängd har vi kunnat packa in i lådor som vi har där på plats. Allt ryms inte att föra in i andra förråd. På det sättet har det fungerat.
Förutom skakningar och vibrationer är det damm man fruktar mest.
– Det är sådant som vi kommer att följa med. Det kommer att sättas in sensorer här som mäter dammnivåer. Sandigt damm som kan komma från ett sådant här stort projekt, inte bara från det de kommer att riva, utan också trafiken som kommer att öka dammet väldigt mycket, antagligen.
– Det är inte speciellt bra när det kommer sandigt damm på gamla tavlor. När man sen försöker putsa dem är det sådant som kan skrapa tavlan.
Glasmålningar och explosioner
Ingången till den Hedmanska våningen domineras av en stor glasmålning som finns i entrén. Eller finns och finns. Det stora fönstret var en av de första sakerna man plockade bort, berättar utställningsmästaren Björn Wargh.
– Vi har länge tänkt konservera det. Så vi tyckte att det här var det mest ypperliga tillfället att plocka ner det. Det består ju av många delar så vi höll på ganska länge med att riva det här fönstret.
– Nu är det i Helsingforstrakten och blir konserverat där. Vi kommer sen att sätta upp det först när vi är säkra på att det får vara helt i fred.
Dammet är det som bekymrar även Wargh allra mest.
– Det har vi också kommunicerat med rivföretaget och de kommer att använda vatten. De kommer att fukta dammet vartefter det rivs. Fuktigt damm far inte lika långt, hoppas han.
Vad är din värsta mardröm?
– Värsta mardrömmen är att någonting helt enkelt exploderar. Vi och de vet inte vad som finns under silorna. Där kan ju finnas vad som helst i princip. Ja, värsta mardrömmen är helt klart en större explosion.
Förebyggande konservering
På Österbottens museum lämnar man alltså ingenting åt slumpen i samband med de innestående rivningarna, utan man vänder ut och in på varje föremål som finns i samlingarna.
Man kunde ju tänka sig att det är bra att samtidigt kontrollera om man måste göra någonting i restaureringsväg. Men det håller inte konstkonservator Anna von Numers med om.
– Förebyggande konservering är en väldigt viktig del av jobbet. När ett föremål verkligen behöver den där konserveringen, då är det kanske nånting som redan har gått tokigt.