Visst gjorde judarna motstånd under Förintelsen – ny fackbok ifrågasätter myten om judarna som viljelösa offer

Varför utmålas judarna efter andra världskriget som ett fogligt och underdånigt folk? Gjorde judarna verkligen inget motstånd, utan lät sig ledas till gaskamrarna som viljelösa lamm?

Efter andra världskriget urskuldade sig många naziledare med att säga att de bara lydde order. Samtidigt vältes en del av skuldbördan över på judarna. Borde de inte ha gjort ett större motstånd? Varför lät de sig ledas som lamm till slakt? Hade de inte sig själva att skylla, såsom barnpsykologen och författaren Bruno Bettelheim lät förstå på 60-talet.

Bruno Bettelheim hade själv suttit fängslad i Dachau och Buchenwald, men det hindrade honom inte från att kritisera sina judiska anförvanter för att de utan protester lät sig hunsas av nazipartiet och SS.

Uppfattningen om att judarna fogligt fann sig i sitt öde blev en del av den vedertagna historiesynen och judarnas svaga motståndsvilja skulle flitigt förklaras med en martyrtradition och en offerroll som det judiska folket gärna tytt sig till under århundraden.

Men i verkligheten gjorde judarna motstånd i ghettot, i koncentrationslägren eller inom olika motståndsrörelser, det skriver författaren Kenneth Hermele i sin nyutkomna fackbok Inte som lamm till slakt – judiskt motstånd under Förintelsen.

Men varför talar man då så lite om motståndet som gjordes av judar i Nazityskland?

– Många, även jag, hade uppfattningen att det fanns motstånd som var olika mycket värda. Och att det värdefulla motståndet var det väpnade motståndet.

Avsaknaden av tydliga heroiska handlingar och en antisemitisk övertygelse om att judar inte är sådana som gör motstånd, bidrog till en nedslående historiesyn som till viss del råder än idag.

Motståndets många former

Författaren Kenneth Hermeles judiske far flydde från Tyskland år 1938 och slog sig ner i Sverige.

– Det är ju en motståndshandling eftersom min far undandrar sig det som Hitler ville, nämligen att alla judar skulle dödas.

För Kenneth Hermele har motståndet och aktivismen funnits som en central del i familjens egen historia, men av någon märklig anledning räknades inte pappans flykt som en fullgod motståndshandling.

Det enda som tycktes duga när Kenneth Hermele synade historieskrivningen var en aktiv väpnad kamp, där effekterna kunde räknas i antalet döda nazister och den omedelbara effekt som oppositionshandlingen medfört.

Visst förekom också väpnat motstånd och Kenneth Hermele nämner i sin bok t.ex. upproret i ghettot i Warszawa eller hur ett gäng modiga kvinnor sprängde ett av krematorierna i Auschwitz genom att smuggla små mängder sprängämne i dolda fickor som de fäst under sina klädesplagg.

Vid sidan av attentaten, sabotagen och sprängningarna fanns ett annat motstånd som inte var lika synligt och spektakulärt, men som ändå var minst lika viktigt.

Effekterna av det passiva motståndet – som rätten att hävda sin egen tro eller att sprida flygblad och dokumentera livet i ghettot – var kanske inte lika påfallande, men för bibehållandet av den egna värdigheten var dessa små handlingar oerhört viktiga, menar Kenneth Hermele.

Sida vid sida löper alltså olika former av motstånd: en mer aktiv variant där vapen och olika flyktmetoder ingår, men också mer stillsamma varianter där det just handlar om att bevara sin egen värdighet, sitt språk och sin tro.

De osynliggjorda kvinnorna

Att historieskrivningen förvanskats kan också bero på att många av de vardagliga motståndshandlingarna utfördes av kvinnor. Kvinnorna smugglade mat och vapen, de mutade vakter och befäl och fungerade som nyhetskällor eftersom de lättare kunde resa mellan de olika ghettona.

Den typen av motståndshandlingar har eftervärlden inte värdesatt, när fokus istället legat på manlig heroism.

– Den manliga oförståelsen bortser från alla former av motstånd som inte är väpnade och då ser man sällan sambandet.

Man kan revoltera på olika sätt och Kenneth Hermeles bok visar att det inte bara var den väpnade kampen som gjorde skillnad. Små handlingar kan i förlängningen få långtgående konsekvenser och osynliggjorda kvinnors mod och passiva kamp kan vara minst lika värdefull som männens väpnade attacker.

– Jag vill komma ifrån hierarkin där det finaste motståndet är det väpnade och det kulturella eller passiva motståndet betydligt mindre värt.