Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Jag är 35 år, gift och har tre barn. Växte upp med en alkoholiserad pappa och en mamma. Ständiga konflikter, men klart det finns ljusglimtar.
Nu som vuxen har jag emellanåt börjat känna mig sorgsen. Tungt och ledsamt. Har aldrig sökt hjälp. Vet nog att jag i perioder tidigare också känt mej deprimerad. Har stort behov av sällskap och har nästan alltid haft pojkvän. Flera har behandlat mig illa.
Trots att man är snäll och lojal är man inte dum i huvudet. Har inte alltid behandlats med respekt. Har också alltid varit populär i vänkretsar och kan vara väldig rolig och med på tokiga uppsåt och festligheter. Borde lära mig
att respektera mig själv bättre, våga/orka se mina känslor som de är.
Tror det skulle vara bra att gå hos psykolog men det känns som så hög tröskel, ändå.