Eirin Losvik och hennes häst kom över kommunikationsproblemen – men någon brådska har hon inte: "I senaste OS var bronsmedaljören 62 år"
Efter motivationssvackan blickar "Finlands mest lovande ryttare" framåt med stor tillförsikt. Men det krävdes en hel del ältande och klurande innan hon var tillbaka.
När man träffar fälttävlansryttaren Eirin Losvik är det svårt att tänka sig att hon kunde ha kommunikationsproblem. Men det har hon haft. Med sin häst.
Då kommunikationen med hjärtehästen Daffodil's Flamenco plötsligt inte fungerade på terrängbanan hamnade hon i limbo. Trots stöd och hjälp från experter var det hon själv som måste fatta beslut.
Losvik fick ta till både kreativitet och mental styrka för att våga lägga om sitt system och sin plan. Satsningen lyckades och nu lär hon andra kommunicera bättre med sina hästar.
– Hästarna är samarbetsvilliga djur, men man måste verkligen tänka igenom hur man kommunicerar med dem för att hålla dem på sin sida, säger Losvik i Sportliv.
Efter några år i Skåne studerar hon numera i Oslo, men är ofta hemma i Nykarleby där hon har sina hästar och ridelever.
Då Daffodil´s Flamenco hunnit bli 18 år, är det nu med unghästen Calisto hon blickar framåt. Det är den första unghästen hon format själv, vilket också medfört huvudbry.
– Det är väl som med barn antar jag, säger hästmatten med ett skratt. Man ska uppfostra och lära dem saker och man vill ju inte lära dem fel.
Går allt enligt planerna kommer Eirin och nu 8-åriga Calisto att tävla tillsammans i något kommande OS.
Se Sportlivs kortdokumentär om Eirin Losvik på Arenan:
”Finlands mest lovande ryttare”
Då Eirin Losvik i mitten av 2010-talet var i 16–17-årsåldern syntes hon ofta i media. Den lovande ryttaren porträtterades i både tidningsartiklar och tv-inslag.
– Det var väldigt smickrande. Jag har alltid sett mig själv som någon som bara går runt och pysslar med sitt eget. Jag blir fortfarande förvånad varje gång någon visar intresse för det jag håller på med och till och med säger att jag har gjort någonting bra.
Samtidigt gav det motivation att visa att hon kan bli ännu bättre.
Hon vann sitt första FM-guld som junior och därefter ytterligare tre i klassen Young Rider. Under ungdomsåren representerade hon Finland i tre Europamästerskap, men som senior har hon ännu inte fått chansen.
Efter gymnasiet valde Eirin att flytta till Sverige för att kunna satsa mer på ridningen.
– Sverige och speciellt Skåne är verkligen ett hästmecka, med en massa träningar, fina tävlingsbanor och kort väg till resten av Europa.
Hon åkte runt i Europa och tävlade på stora tävlingsbanor och i stora klasser.
Allt gick bra tills hon och hästen Daffodil's Flamenco plötsligt år 2019 inte kom igenom terrängbanan i tävlingarna.
– Hästen har en egen tanke och en egen vilja och ofta fungerar kommunikationen utomordentligt bra, men det kan också gå helt fel. Att man bara inte förstår varandra.
Oförklarlig fnurra på tråden
Under hela hösten 2019 försökte Eirin komma underfund med var problemet egentligen låg. Handlade det om en skada eller var det något mentalt hos hästen? Eller var det hon som gjorde något omedvetet som hon själv inte märkte men som hästen märkte?
– Man ältar hit och dit och man tränar och man testar och funkar det inte så går man hem och klurar ännu mer. Det blir lätt så att man också övertänker.
I höstens sista tävling lyckades ekipaget ta sig i mål och Eirin kunde pusta ut och var nöjd över att hon lyckats lösa problemet. Speciellt som vintern var på väg.
– Jag tycker det är ganska behagligt med vintersäsongen när man får träna hemma. Det finns ingen press och man behöver inte prestera på något sätt.
Då tävlingssäsongen närmade sig började hon ändå känna sig nervös och drog sig för att anmäla sig till tävlingar. Hon kände sig stressad och upplevde att det fanns förväntningar på henne, även om hon alltid har försökt tänka att det mesta bara finns i hennes huvud.
– Det är något jag försökt jobba med, att gå mer på min mentala styrka än att låta känslorna ta över allt för mycket.
Då coronapandemin bröt ut våren 2020 och alla tävlingar ställdes in fick Eirin en oväntad ursäkt att fortsätta träna i stället för att tävla. Det blev hennes räddning.
Hon lade om sitt system och sin plan. Tog ett litet steg tillbaka och bestämde sig för att satsa mer på dressyr och hoppning i en säsong.
– Det var jätteroligt, jag hittade ett nytt driv och när allt småningom började funka igen kände jag mig redo att gå ut på terrängbanan på nytt. Efter det har det funkat toppenbra och nu är jag väldigt motiverad och tycker att det är jättekul igen.
Samtidigt upplever Eirin att hon nu är mycket starkare i dressyren och framför allt i hoppningen, som hon tidigare ofta kände sig osäker på.
Och någon brådska att förverkliga OS-drömmen har hon inte.
– I senaste OS var bronsmedaljören 62 år gammal. Ridsporten är rolig på det viset, man kan få många chanser.
Fast riktigt så långt framåt blickar 24-åringen inte.
– Nu ska jag inte prata för alla, men själv upplever jag att jag kanske redan blivit lite mer försiktig än när jag var femton. Det finns kanske lite mer konsekvenstänk.
Därför tänker hon spinna vidare så länge hon har modet.
Tränaren och hästviskaren
Efter den svåra perioden för ett par år sen kände Eirin att hon behövde ny motivation och måste få bort lite press.
Med en kandidatexamen i kriminologi från Lunds universitet på fickan, valde hon att byta miljö och flyttade till Oslo, där hon sedan i höstas går på ett magisterprogram i entreprenörskap och innovation.
Därför har hon tillbringat mycket tid på hemmaplan, där hon förutom att rida själv också undervisar andra. Det har tvingat henne att noggrant tänka igenom sin egen ridfilosofi.
Den bygger mycket på att vara noggrann med hästen, att inte gå för mycket på känsla. Att alltid tänka igenom varför man gör någonting.
– Om hästen inte gör det som du tänkt att den ska göra, har du då faktiskt gett hästen den hjälp som du hade tänkt ge? Eller sitter du kanske lite snett och egentligen kommunicerar något annat än vad du tror att du kommunicerar?
Då man har med en häst att göra gäller inte samma principer som i andra sporter. Det hjälper kanske inte att ta i med mer styrka eller pusha mer om man vill komma fortare fram eller hoppa högre.
– Det handlar inte bara om att säga med högre röst till hästen. Ofta lyssnar den bättre om man viskar till den, rör den lätt, istället för att ta i hårt.
– Hästar är jättehäftiga djur som är extremt samarbetsvilliga och tycker det är roligt att jobba. Men man måste verkligen tänka igenom hur man kommunicerar med dem för att hålla dem på sin sida så att man faktiskt kan jobba för varandra och med varandra.
Framtiden vidöppen
Då Eirin flyttade till Oslo var det hennes avsikt att ta med hästarna även dit, men hon har ännu inte hittat någon plats som är tillräckligt bra för dem. Speciellt som de verkar trivas ypperligt i Nykarleby.
– De är jättelyckliga här ute i hagen. Vi har ett väldigt lugnt och litet stall och då jag kommer hem och tränar med dem upplever jag verkligen att de är sitt allra bästa. Man märker att det bygger dem och deras prestationer när de mår bra i vardagslivet.
Eirin har elever även i Oslo och får också jobba med en väns häst där.
Än kan hon inte säga var hon kommer att slå sig ner efter Oslo. Men det ska vara nära hästarna och med hästarna.
– De bästa rid- och tävlingsmöjligheterna finns i södra Sverige men hem är nog fortfarande i Nykarleby och Finland. Så vi får se.
Just nu befinner Eirin sig på studieutbyte i Houston, Texas, men i slutet av maj kommer hon hem till Finland.
– Jag vill gärna resa till Sverige, Polen och Tyskland för att tävla i sommar men måste se över hur vi ligger till i träningsformen när jag kommer hem – både hästarna och jag.
