Film: Dogborn – rapparen Silvana Imam skådespelardebuterar i sjukt bra drama

Två syskon i en desperat situation dras in i ett dramatiskt händelseförlopp och en och en halv timme senare inser publiken att den begåvats med flera nya stjärnor. Vackra, starka, lysande.

Vi börjar i en sunkig vrå i ett smutsigt kontorsrum i någon form av fabrikshall. Här sover en ung kvinna (Silvana Imam) och en ung man (Philip Oros) ihopkurade på golvet.

När det smäller till i plåten utanför är hon på fötter inom bråkdelen av en sekund. Försöker genskjuta killen i arbetskläder som kommit till morgonpasset.

”Har ni inget åt oss, vi är beredda att göra vad som helst, vi kan börja direkt”, säger hon och tigger med blicken.

Det syns att hon och brorsan behöver ett jobb, ett hem, en framtid. Det syns också att aggressionen ligger på lur bakom tröttheten. Med jämna mellanrum drar spasmliknande knyckar genom den slitna kroppen.

Och brorsan, han säger ingenting. Det har han inte gjort sedan de lämnade Syrien för en evighet sedan. Kommunicerar gör han bara med blicken som är ömsom frågande, ömsom bedjande.

Det syns att det här är en sammansvetsad duo – och från första stund är det omöjligt att slita blicken ifrån den.

Säkert stilgrepp

Dogborn – som namnet till trots är en svensk film – är Isabella Carbonells regidebut och som sådan otroligt säker. Hon jobbar med teman som lätt kunde ha kantrat över i ett predikande tonfall och/eller outhärdlig ångest – men hon lyckas lyfta det tunga till en annan nivå.

Mycket sker via ett bildspråk som skonar åskådaren från den brutalitet man inser att hela tiden pågår någonstans utanför bild. Istället fångar kameran upp andra saker, leker med färger, ljus och bildvinklar.

Dessutom har Carbonell en känsla för rytm, vet exakt hur länge en bild håller. Hon ger plats för åskådaren att ta in en blick eller en snygg komposition. Och hon ger även utrymme för ljudet – från tystnad till musik.

När det småningom visar sig vilket uppdrag syskonen väntas utföra, vilka skurkarna är och vem som drabbas känns det som om hela salongen plötsligt blev kyligare. Inte minst för att de värsta skurkarna ser ut som vilka medelsvenssons som helst.

Hen kunde vara din eller min granne, kollega eller bekant.

Samtidigt framgår det att många av dem som upprätthåller den kriminella verksamheten befinner sig i en återvändsgränd. Alla är skyldiga någon en tjänst och långsamt avtrubbas även den mest härdade.

Över allt detta brutala och fula lägger sig den ömsinta skildringen av syskonen som är helt utlämnade åt varandra.

De smågnabbas, leker och nafsar efter varandra som hundvalpar. Söker skydd och värme hos den andra. Det är uppenbart att det är den några sekunder äldre systern som axlat föräldrarollen.

När brodern får något jagat i blicken eller ser ut att stänga av kontakten till yttervärlden finns hon där för att lugna. På kvällarna berättar hon gång efter annan en saga om en syster och en bror.

Det är poetiskt utan att kännas högtravande, vackert utan att bli patetiskt.

Silvana och Oros är guld!

Det har knappast undgått någon att rapparen Silvana Imam är en explosivt karismatisk artist som sjunger med hela kroppen. En artist som har både ord, kropp och själ i sin makt.

Nu får hon visa att hon också kan kanalisera sin energi in i en rollgestalt. Det är lätt att köpa hennes gestaltning av ett hemlöst, aggressivt, hungrigt djur som vägrar ge upp.

Hon är helt enkelt rasande bra på att vara rasande.

Men trots Imams starka insats är det Philip Oros blick som stannar kvar längst på min näthinna. Jag vet inte när jag senast sett någon förkroppsliga utsatthet, hopplöshet och hudlös rädsla med samma intensitet.

Så snälla du, låt dig inte avskräckas av att ramverket byggs upp av dystra teman i en mörk värld – det här är en vacker och välspelad film som också rymmer en enveten strimma hopp.

Så. Himla. Bra.