Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Kvanthopp: Quo vadis, kapitalismen? Goda råd är dyra när marknadsekonomin har blivit för effektiv för sitt eget bästa

Symbolisk bild med två trädockor, "konsumenter", framför en butikskärra full med varor.
Bild: Mostphotos

Slaveriet bidrog till Roms fall, när den billiga slavarbetskraften trängde ut de romerska medborgarna från arbetsmarknaden. Håller robotarna på att göra samma sak med vår tids marknadsekonomier?

"Kapitalismen for dummies" – vem ska konsumera när konsumenterna sparas bort?

30:48

Nedskärningar. Inbesparingar. Effektivisering. Automatisering. Vi måste få ned kostnaderna, det kan inte fortsätta så här! Hmm, kanske inte det. Men hur blev det så här?

Det ska vi fundera på i veckans Kvanthopp.

Det kalla kriget är över, socialismen förlorade, rätt och slätt. Inget snack om saken. Kapitalismen vann. Varför går världsekonomin ändå från kris till kris hela tiden? För att identifiera de punkter där det eventuellt brister i kapitalismen, måste vi börja från början. Hur blev det så här? Det ska vi titta på.

Och hur blir det eventuellt i framtiden? Vissa forskare bollar med ett koncept som heter post-scarcity. Post-knapphet. En punkt i kapitalismens utveckling där allt har blivit så effektivt och automatiserat och överflödet så stort att ingen behöver jobba, bokstavligen. Alla kan bara förverkliga sig själva, liksom. Oljemålning, surdegsbageri, vad är din grej?

För, jag menar, realistiskt sett, vad är alternativet – ingen behöver ju anställa någon heller. Så förbaskat effektivt och automatiserat håller allt på att bli.

Men är den här post-knappheten, den ultimata basinkomsten eller medborgarlönen, bara ännu en utopi i en lång rad utopier som föll på sin egen omöjlighet? Bland annat det här ska vi ta en titt på i veckans Kvanthopp.

Kapitalismen fungerar – kanske för bra

Pengar är den universella, ultimata sporren som uppmuntrar alla att hitta effektivitet i allt de gör. Vi kan alla fatta kostnadsbesparande beslut och spara reda pengar. Som att släcka belysningen och skruva ned värmen när vi inte är hemma.

Men det är exakt samma kostnadsbesparande affärsbeslut som vår arbetsgivare fattar då hen ersätter kassapersonal och tjänstemän med automatisering och robotar.

Det tredje millenniet är bara ett par årtionden gammalt, och vi håller redan nu på att uppnå kapitalismens slutliga triumf, och samtidigt också dess ultimata paradox. Kapitalismen funkar exakt som det var tänkt. Den konstanta kapplöpningen för att hitta det mest effektiva sättet att använda knappa resurser, närmar sig sin fulländning.

Sedlar i en tova gräs.
Bild: Mostphotos

Och nu försöker jag inte ens vara sarkastisk eller ironisk när jag säger det här. Kapitalismen har försett oss med ett mirakulöst materiellt överflöd genom ett ständigt, oavbrutet filande på alla processer för att eliminera all onödig friktion. Vi är bättre på det än någonsin. Och samtidigt har vi det bättre än någonsin.

Jag menar, Hans Rosling hade ju rätt i mycket av det han predikade. En stor del av utvecklingsländerna har en snabb ekonomisk tillväxt och sjunkande barnadödlighet. Flickorna går i skola, barnen vaccineras, och elnätet sträcker sig allt längre ut i byarna. Men allt det här sker så sakta att det inte når över nyhetströskeln.

Men trots allt det här knakar det allt högljuddare i det globala marknadsekonomiska och demokratiska bygget. Populistpartier gör framsteg i de västliga demokratierna. Ett destruktivt kulturkrig rasar. Polariseringen ökar. Misstron mot myndigheter, experter och, tja, mot våra medmänniskor, når nya höjder.

Som sagt, hur blev det så här? Och hur ska vi gå vidare?

Jordbrukets intåg förändrar allt

Vid den förra istidens slut, för omkring tolv tusen år sedan, inledde mänskligheten den så kallade neolitiska revolutionen, även känd som jordbruksrevolutionen.

Det hela sparkas igång med start i den bördiga halvmånen i Mellanöstern, och snart är också Kina, Europa, Afrika och Amerika med på noterna. Vi blir bofasta. Vi slutar med nomadfasonerna och slår oss ned och brukar jorden. Det är också nu som de första städerna grundas.

Den här rörelsen bort från nomadisk livsstil in i allt tätare grupper och fast bebyggelse, skapar med ens behovet av en mycket mer sofistikerad organisationsmodell för att hantera större grupper än vad våra mänskliga sinnen kan hantera naturligt.

Det finns ett begrepp kallat Dunbars tal. Dunbars tal är alltså en föreslagen kognitiv begränsning för hur många individer en människa kan upprätthålla stabila sociala relationer med – alltså känna. Hur stort ditt nätverk kan vara. Det finns inget fixt värde för Dunbars tal, men det brukar sättas kring 150.

Förespråkarna av Dunbars tal menar att grupper som är större än det här kräver mer restriktiva regler, lagar och kraftigare sanktioner mot normbrott för att saker och ting inte ska slira ut i anarki.

Och det här är precis vad som sker när jordbruksrevolutionen får städerna att växa. Vapen börjar nu på allvar dyka upp i de arkeologiska avlagringarna, när de nya administrationerna bygger upp sina krigsmaskiner för att skydda sina intressen.

Det nya systemet föranleder också vissa socioekonomiska incitament. De som äger mark kan göra affärsverksamhet av sina gårdar och sin livsmedelsproduktion, och får därför ett naturligt intresse i att minska kostnaderna för arbetskraft.

Och hur gör man det? Nå med hjälp av slavar, till exempel i form av krigsfångar.

Slaveriet stökar till arbetsmarknaden

Slavarbetskraften har den följden att den gör maten billig, vilket gör att allt fler händer kan frigöras från att skrapa ihop brödfödan, till andra sysslor. Bygga tempel och utveckla skriftspråk, matematik och astronomi och, ja, kultur.

Men systemet introducerar samtidigt en ny maktdynamik, eftersom de som äger mark kan utnyttja sina tillgångar för att hävda prestige och makt över dem som är beroende av det överflöd som markägaren producerar. För att göra det här behöver de anställa tjänstemän, administrativt folk, bokförare, men som sagt, också folk som kan hantera svärd.

Det här socioekonomiska systemet leder med tiden till imperiernas tidsålder. Det akkadiska, det egyptiska och senare det romerska imperiet. För att uppehålla sitt ekonomiska system är imperierna tvungna till ständiga nya erövringar för att hålla sig med nya slavar. Jag menar, annars stiger priserna, och det tär på kejsarens popularitet.

Men systemet har en begränsning. Ett imperium med ett ekonomiskt och militärt system som bygger på konstant beslagtagande av landområden och förslavning av tillfångatagna fiender, det är inte hållbart, varken ur ett moraliskt eller ett marknadsperspektiv.

När arbetsmarknaden fylls av slavar från något av Caesars erövringståg, leder det till att de flesta bro- och vägbyggen och akvedukter och vem vet vad, snart sköts med idel slavarbetskraft. För att inte tala om jordbruk, gruvdrift och annan primärproduktion.

Colosseum i Rom.
Bildtext ”Ave Caesar, morituri te salutant!” Här fördrev de sysslolösa romarna tiden med brödet och skådespelen som kejsarna bjöd på för att hålla missnöjet i schack.
Bild: AOP

När den här billiga arbetskraften – inte gratis, slavar kostar ju – ersätter de infödda romerska medborgarna, fylls staden Rom sakteligen av sysslolösa, fattiga och hungriga människor. Människor som inte alls är nöjda med saker och ting.

Så kejsaren blir tvungen att börja dela ut gratis spannmål och hitta på all världens underhållning för att stilla det pyrande missnöjet. Det här skapar svagheter inom imperiet och gör det sårbart, inte minst mot yttre angrepp.

Kejsarna lägger till helg- och festdagar i kalendern tills romarna så småningom tillbringar halva året med att hänga på diverse gladiatorspel, offentliga avrättningar och hästkapplöpningar. Det är här som uttrycket ”bröd och skådespel” har sitt ursprung, panem et circences.

Alternativet skulle ju förstås vara att sluta upp med robotarna, ursäkta, slavarna och börja anställa riktiga medborgare. Mot en skälig betalning. Men det skulle ju trissa upp priserna, så det funkar inte.

Nå, inte funkade det befintliga systemet heller, och så kollapsade ju det (väst)romerska riket sedan som vi vet.

Feodalismen och medeltidens ekonomiska boom

Och vad kom då i det imploderande imperiets ställe? Jo: feodalismen. Ett hierarkiskt samhällssystem uppbyggt kring lokala småkungar som delade ut förläningar, gods och privilegier till en härskande klass som ersättning för tjänster.

Fast de lokala småkungarna behövde ju inte börja helt från noll, de kunde luta sig mot en åldrande romersk infrastruktur med vägar, städer och kunskap från det förflutna.

Och för att förhindra de spänningar som fick det romerska slavimperiet att gå i putten, gav de nya lokala härskarna sina arbetare lite fler rättigheter. De livegna fick trygghet och kanske aningen mindre stryk i utbyte mot en kännbar skatt på sin matproduktion. Det gjorde systemet åtminstone lite mer hållbart. Och priserna hölls på hanterbar nivå.

Men inte heller den här socioekonomiska maktstrukturen klarade av den massiva skräll som stod i tur härnäst: pesten. Digerdöden.

Men den så kallade högmedeltiden, cirka 1 000 till 1 300, var en tid av stark ekonomisk tillväxt. Befolkningen växte så det knakade, liksom städerna. Det här drev ned lönerna, samtidigt som det drev upp hyrorna och priserna. En ekonomisk realitet som var fördelaktig för landägaren i förhållande till många bönder som fick svälja förnedrande men ändå någorlunda trygga villkor.

Men inte heller den här socioekonomiska maktstrukturen klarade av den massiva skräll som stod i tur härnäst: pesten. Digerdöden.

När hälften av Europas befolkning på en kort tid utplånades av pesten, ökade arbetskraftens värde i samma proportion. Småbönderna fann sig själva med ens med fler äss i rockärmen än de var vana vid. Om deras husbondes fasoner var för betungande, kunde torparna gå till en annan herre som också han var i desperat behov av arbetsföra händer. Så nu steg lönerna igen.

Det här började på ett kännbart sätt urholka den gamla ordningen mellan herre och livegen. Livegenskapen försvann praktiskt taget fram till den sista delen av 1300-talet. När vi kommer till 1400-talet består den stora majoriteten av befolkningen i stora delar av Europa av frifräsande, självägande bönder.

Privat egendom är inte längre en gudagiven rätt för aristokratin, utan snarare en belöning till dem som kan tämja marknadskrafterna. Lagen om utbud och efterfrågan gör att vem som helst kan specialisera sig och bli expert på sin egen grej.

Skråväsendet organiserar marknaden

Det är nu som skråväsendet uppstår i Europa. Det ger upphov till en mängd tjänster som skulle vara omöjliga att organisera av en centraliserad planerare.

Skråna hade dessutom en social uppgift. De tog hand om sina sjuka medlemmar, fixade med utbildning åt faderlösa barn och hjälpte änkor om de inte kunde försörja sig själva.

Och resten är modern historia, liksom. Vi snabbspolar lite här, över den industriella revolutionen, förbi Marx och det där misslyckade experimentet med Sovjetunionen, och ett par världskrig och så vidare.

Bild på Hans Rosling
Bildtext Hans Rosling: ”Saker och ting är inte så illa, trots allt.”

Summa summarum, protokapitalismen som växte fram i det vakuum som Romarriket och pesten lämnade efter sig, har blommat ut över hela jorden och mår tjockare än någonsin.

Skråväsendet må vara avskaffat, men borgarregeringar är fortfarande en grej. En borgare är ju för övrigt, per skråväsendets definition, en person med rättighet att bedriva näringsverksamhet, handel och hantverk, ofta inriktat på en särskild ort.

Perfekt är det moderna kapitalistiska systemet ingalunda, det har orättvisor och brister. Men med åtta miljarder människor i världen har vi trots allt ett hyfsat gott läge, säger jag med Hans Rosling i ljust minne bevarad.

Och jag menar, all den avancerade medicinska vård vi har, åtminstone här i det privilegierade väst, våra moderna transporter och välfyllda livsmedelsbutiker med produkter från hela världen – allt det ligger långt bortom våra förfäders vildaste fantasier.

Vem ska köpa när ingen anställer

Men som sagt, orättvisor och brister saknas inte. Precis som tidigare system har den globala marknadsekonomin inre motsägelser som skapar ohållbara spänningar. När företagare ersätter arbetare med automatisering ökar effektiviteten, men de inbesparade pengarna koncentreras till dem som redan är rika.

Och när arbetstagarna får sparken och mister sina inkomster, vem ska köpa produkterna som företagen säljer? Kapitalismens paradox är att en allt bättre effektivitet skapar en större uppsjö av produkter och tjänster och ett större överflöd än någonsin tidigare. Men samtidigt fördelas det här överflödet allt ojämnare vilket leder till en ohållbar ojämlikhet i välstånd.

Så nu går vi då här och oroar oss för att en robot kommer och tar vårt jobb. Och vad ska det vara bra för? När vi istället kunde njuta av friheten som tekniken kunde ge oss, och av det massiva överflödet som ekonomin producerar, utan att ens anstränga sig. I USA hamnar nästan hälften av all mat som produceras i soporna varje år. Samtidigt som trettioåtta miljoner amerikaner lever i fattigdom och går hungriga.

Effektiviseringen av transporterna har gjort det allt lättare, till och med allt grönare, att flytta människor, varor och leveranser från punkt A till punkt B. Resandet har blivit tillgängligt för de stora massorna.

Men res nu sedan när du nyss fick sparken. Bara i USA hotar automatiseringen av transporterna att effektivisera bort mer än fem miljoner arbetsplatser.

Och alla härliga varor som marknadsekonomin fyller butikshyllorna med. Visst, kul för den som har ett jobb, men livsmedelsbutikerna sparar redan pengar genom självutcheckning. Amazon i USA testar till och med en modell för att helt ta bort de bemannade kassorna. Vi har det nästan säkert här också snart.

Det här sänker såklart kostnaderna för varorna vi köper. Men bara i USA eliminerar det lönechecken för åtta miljoner amerikaner, det motsvarar sex procent av arbetsplatserna. Och då har vi inte ens talat om onlineshopping ännu.

”Robotarna ska betala skatt!”

Hur blev det så här? Internet, AI och automationen är produkter av den fria marknaden lika mycket som de hotar rubba samma marknad i grunden.

Och man behöver inte vara socialist för att ana oråd här. Faktum är att flera av världens mest hårdkokta kapitalister är medvetna om risken för den potentiella sociala och ekonomiska jordbävningen när teknologin utarmar massorna den var tänkt att betjäna, och en liten handfull hypermiljardärer kammar hem vinsterna.

Roboten som tar ditt jobb borde betala skatt”. Det var inte Marx som sade så, det var Bill Gates.

Fast i och för sig, när nu Karl Marx kom på tal: Marx skrev faktiskt en gång att övergången till ett postkapitalistiskt samhälle kombinerat med framsteg inom automatisering skulle möjliggöra betydande minskningar av arbetskraften som behövs för att producera nödvändiga varor.

Så småningom, menade Marx, skulle samhället nå en punkt där alla människor skulle ha betydande mängder fritid för att utöva vetenskap, konst och all världens kreativa sysslor. Ett tillstånd som inte Marx själv, men senare kommentatorer kallade post-knapphet, post scarcity.

Kapten Kirk och hans besättning från TV-serien Star Trek.
Bildtext TV-serien Star Trek har nämnts som ett exempel på ett fiktivt post-knapphetssamhälle. I seriens universum har alla allt de behöver och mänskligheten kan koncentrera sig på att utforska kosmos.
Bild: Courtesy Netflix

Post-knapphet är alltså ett teoretiskt begrepp som beskriver ett tillstånd av överflöd där knapphet, eller den begränsade tillgången på resurser, inte längre begränsar samhällets förmåga att tillfredsställa sina medborgares materiella behov.

Det är med andra ord ett tillstånd där varor och tjänster finns i ett sådant överflöd att allas grundläggande behov kan tillgodoses utan konkurrens eller kamp.

Post-knapphet har varit ett diskussionsämne bland sociala och ekonomiska teoretiker i många år, där vissa hävdar att det kan leda till ett utopiskt samhälle fritt från materialistiska bekymmer och andra varnar för potentiella nackdelar som överkonsumtion och miljöförstöring.

Post-knapphetens hinder – i våra huvuden?

Även om post-knapphet kan uppfattas som ett avlägset och idealistiskt koncept, hävdar vissa att vi redan går mot det (eller att vi redan är där) inom vissa områden, såsom informations- och kommunikationsteknik, förnybar energi och hållbart jordbruk. Ändå är det fortfarande en lång väg kvar att gå innan vi fullt ut kan uppnå ett post-knapphetssamhälle.

Och man kan ju argumentera för att det främsta hindret som står mellan oss och post-knappheten finns i huvudet på oss själva. För det skulle oundvikligen kräva att vi accepterar att en stor del av mänskligheten har rätt att ”slå dank” och få sina basbehov tillfredsställda – utan någon motprestation. I praktiken någon sorts universell basinkomst.

Och det här är ett rött skynke för väldigt många. Så djupt rotad är den, uppfattningen om att man ska göra rätt för sig. Man ska arbeta i sitt anletes svett. Allt annat är totalt okristligt och rena rama socialismen.

Kanske det, men som sagt – arbeta med vaddå?

Sist och slutligen, vem vill ligga och spotta i taket och rulla tummarna, inte jag åtminstone. Men det finns säkert snart till och med robotar och AI:n som kan göra det också. Rulla tummarna och spotta i taket.

Jag har inga svar på de här frågorna. Jag har inget alternativ att erbjuda till kapitalismen. Men kapitalismen behöver lösa det här dilemmat, den här paradoxen, helst så fort som möjligt. Om inte vår civilisation ska gå Roms öde till mötes.

Jag menar, bröd och skådespel är kul en liten stund, men har du sett ett gladiatorspel så har du sett dem alla.

"Kapitalismen for dummies" – vem ska konsumera när konsumenterna sparas bort?

30:48

Mer om ämnet på Yle Arenan