Film: Fast & Furious X – fadern, sonen och den heliga bilen
Efter 22 år och 10 filmer visar Vin Diesel & co inga tecken på att vilja slå ner på takten. Vad är hemligheten bakom det ohämmade “fullt ös, medvetslös”-konceptet?
Varje gång jag bänkar mig inför en ny Fast & Furious-film anlägger jag en kritisk blick medan jag laddar upp med dräpande formuleringar.
Föreställer mig att jag ska skriva långa utläggningar om manus & repliker som hämtade från actiongenrens skrotupplag och skådisar så stela att de får den klassiska Michelin-gubben att verka vigulant.
Men nästan varje gång har jag lämnat salongen med rodnande kinder och en dunkande puls som antyder att jag är hög på både Diesel och dieselolja.
Jag säger ”nästan” eftersom serien efter Paul Walkers död 2013 led av en viss vilsenhet – som om hela konceptet drog efter andan i väntan på en nystart.
Men frånsett svackan kring Furious 7:an har jag – trots noll intresse för snabba bilar – haft en tendens att glömma att titta på klockan när Dom Toretto & co sätter gasen i botten.
Och den tionde filmen är inget undantag, tvärtom.
Familjen i centrum
Superdriftaren Dominic Toretto (Vin Diesel) och hans syster Mia (Jordana Brewster) har alltid varit en sammansvetsad duo – syskon som ställer upp för varandra, skyddar och stöttar.
Familjen har under åren utökats med en bunt vänner som ställer upp för varandra i vått och torrt. Lojalitet, heder och familj har varit ledorden för det sammansvetsade lurendrejarteamet – eller för att citera Dom:
”Utan heder ingen familj, utan familj ingenting”.
Och i enlighet med detta inleds Fast X med en familjesammankomst där Doms mamma (Rita Moreno) talar sig varm för betydelsen av att vara en del av en enhet.
Runt bordet sitter det vanliga gänget – inklusive Doms son Brian (Leo Abelo Perry) som i det här skedet blivit så stor att han når ner till gaspedalen.
Föga anar någon av dem att friden snart kommer att störas av en fiende som förlorade sin far under den avgörande sammandrabbningen i Fast Five. Och nu är det – som man brukar säga – payback time.
För finns det en drivkraft starkare än hämnden? Och finns det en grogrund mer lämpad för hämnd än oförätter som drabbat den egna familjen?
En gammaldags föregångare
Idag är det lätt att glömma att den första Fast & Furious-filmen 2001 faktiskt stod för något så unikt som en självklar diversitet. Utan större åthävor vävdes etniska perspektiv och klassaspekter in i berättelsen.
Detsamma gällde könsrollerna som visserligen bjöd på män med machomuskler och kvinnor med trimmade midjor – men som inte gjorde någon skillnad mellan könen när det gällde vare sig körskicklighet eller tålighet.
Letty (Michelle Rodrigues) och Jordana har alltid varit minst lika coola som sina manliga medchaufförer, de kvinnliga skurkarna lika explosiva som sina manliga motsvarigheter.
Och ledargestalter som Queenie (Helen Mirren) har med sin auktoritet fått Vin Diesel, Jason Statham och de andra muskelpaketen att framstå som småpojkar.
Avslappnat racerlopp
Det som efter tjugotvå år fortfarande ger serien dess särprägel är kapaciteten att inte ta sig själv på alltför stort allvar. Det är liksom ingen idé att förvänta sig några djupa sanningar under motorhuven.
Däremot är körscenerna hisnande, explosionerna övertygande och de fysiska sammandrabbningarna snyggt koreograferade. Visst är det våldsamt – men så överdrivet att det aldrig gör ont på allvar.
Detsamma gäller persongalleriet där Jason Momoa är så skurkaktig att han får vilken Bond-skurk som helst att blekna. Medan Dom är så faderlig i sin hesa coolhet att han får Brandos klassiska maffiaboss att framstå som hafsig.
Och sist men inte minst har vi den ohämmade kärleken till bilen som i den nya filmen blir en symbol för en svunnen tid. Tiden innan man överlät mekandet och mixtrandet åt ansiktslösa hightech-verkstäder.
En tid då bilen kunde vara ett med en skicklig chaufför.
”Folk har glömt att lyssna”, säger Dom i något skede och avser tydligen att vi inte längre kan läsa motorns budskap bortom alla tekniska mätare.
När han lovar att skola upp sonen Brian till att bli en bra chaufför önskar jag naturligtvis att far och son också skall lyssna till klimatrapporterna och ta ett snack om bilens miljömässiga fotavtryck. Och vem vet – kanske lagom till Fast XX?