”Jag blev rädd att vi alla skulle dö” – femtonåring som fick allvarliga skador vid broraset i Esbo berättar om olyckan

Över 20 ungdomar hamnade på sjukhus efter att en tillfällig gångbro rasat i Hagalund i Esbo. Pojken berättar att han minns sina skolkamraters blodiga ansikten och ett fruktansvärt skrik. Nu är han rädd för broar.

Förra veckans torsdag rasade en tillfällig gångbro i Hagalund i Esbo. En pojke som skadades allvarligt i olyckan berättar för Yle Uutiset att han har mardrömmar om händelsen.

24 personer skadades så allvarligt att de behövde sjukhusvård. Majoriteten av dem är minderåriga.

– Jag mår lite bättre, men jag drömmer mardrömmar om att jag är tillsammans med mina kompisar och faller.

Det är svårt för pojken att prata. Fallet från fem meters höjd ner på asfalten orsakade allvarliga skador.

Pojken bröt bland annat armen, och han fick också frakturer i ansiktet och munnen.

Vi började gå över bron, efter kanske ett par eller högst tio sekunder såg jag att fanerskivan började vrida sig

Likt många andra forslades han snabbt med ambulans till sjukhus där han fick vård för sina skador. Metalldelarna som han har i munnen gör det svårt att tala och att äta. Han tar värkmedicin mot smärtorna.

Nu vill han ändå berätta om det som hände på bron.

Pojken och hans mamma är anonyma i den här artikeln eftersom den innehåller information om en minderårig persons hälsouppgifter. Yle har deras personuppgifter.

Bland de första att korsa bron

Pojken berättar att han och ungefär 40 andra elever var på väg till konstmuseet Emma tillsammans med sina lärare.

Han hörde till de första som korsade bron. Han minns inte att bron skulle ha knakat eller svajat på något sätt när de började gå över den.

– Jag gick i mina egna tankar, minns han.

Det har varit tal om att ungdomarna skulle ha hoppat och studsat på bron.

Pojken säger att han åtminstone inte lagt märke till att någon skulle ha hoppat.

– Jag fick en chock när jag märkte att vi blir beskyllda för att ha gjort det. Det är skitprat, säger han – och ber genast om ursäkt för sitt språkbruk.

Enligt pojken gick alla ut på bron på ett normalt sätt. Han säger också att även om någon skulle ha hoppat borde bron ha hållit.

– Vi började gå över bron. Efter kanske ett par eller högst tio sekunder såg jag att fanerskivan började vrida sig. Sedan började den luta åt höger och jag föll.

Jag blev rädd att bron skulle rasa ner på oss och att vi alla skulle dö

Pojken berättar att han inte ens hade hunnit till mitten av bron när han plötsligt föll fem meter ner mot gatan.

– Sedan tog det kanske tio sekunder innan ett fruktansvärt skrik hördes. Det chockade mig. Jag förstod inte att jag hade skadat armen och munnen. Jag försökte ringa min mamma, och jag fattade inte att jag blödde ur munnen.

Sedan tittade han uppåt.

– Jag tittade uppåt och såg bron. Jag blev rädd att den skulle rasa ner på oss och att vi alla skulle dö.

Han började se sig omkring och såg bekanta ansikten.

– De hade olika typer av skador. Någon var medvetslös, någon blödde. Det var många som skrek. Vissa filmade det som hände.

Pojken misstänker att han fått metalldelar från bron över sig eftersom hans skador var så allvarliga. Han tror inte att någon av de andra på bron fallit på honom.

Många av byggarbetarna kom för att hjälpa de skadade. En av dem ringde upp pojkens mamma.

Mamman såg sin sons blodiga ansikte på telefonskärmen

Mammans röst bryts när hon berättar om händelsen.

– En byggarbetare ringde och talade ryska. Han berättade att en bro hade rasat. Jag förstod inte vad han menade eftersom jag var i chock. Jag bad honom att sätta på kameran och då fick jag se min son som var täckt av blod, berättar hon.

Mamman försökte fråga vart hennes son förs eftersom hon skulle ha velat följa med under transporten eller komma till sjukhuset. Men hon fick inte veta vart hennes son var på väg.

Under ett par timmars tid visste jag inte var min son var

Hon var panikslagen eftersom hon inte visste hur det hade gått för honom och var han fanns.

Senare ringde hon till Helsingfors barnsjukhus och fick veta att pojken vårdades där och att hon kunde komma dit.

– Under ett par timmars tid visste jag inte var min son var. Det var uppslitande.

”Jag visste inte om jag var vid liv eller inte”

Pojken berättar att ambulanser och sjukskötare kom till olycksplatsen snabbt.

– Jag hade fortfarande svårt att tro att det här verkligen hade hänt. När jag fallit visste jag inte om jag var vid liv eller inte.

Under ambulansfärden växlade den svårt skadade pojkens känslor: först kom sorgen, sedan glädjen – och till slut ilskan.

– Jag är fortfarande arg.

Mamman är också arg. Hon förundras över att den här sortens olycka kan hända i ett tryggt land som Finland.

– Hur kunde det här hända? Vem bär ansvaret? Varför har man inte reparerat bron om någon redan före olyckan märkt att den inte är i skick?

Mamman säger att det är tur att det inte var någon trafik under bron vid olyckstillfället.

– Om det hade kört bilar under bron hade barnen dött.

Rädslan för broar finns kvar

Enligt mamman kan det ta flera år innan pojkens fysiska skador läkt och innan man åtgärdat problemen i munnen.

– På fredagen ska vi till tandläkaren för att se hur det går med läkningen i munnen, säger mamman.

Enligt henne behöver olycksoffren framför allt mentalt stöd just nu, traumaterapi. För att olyckan inte ska leda till bestående rädslor hos barnen är den här typen av stöd viktigt.

– Dagen efter olyckan vågade min son inte ta hissen på sjukhuset när han skulle röntgas. Nu säger han att han aldrig någonsin vill gå över en bro igen.

Mamman vet inte vart hon ska vända sig för att ordna med traumaterapi för sin son. Enligt henne har till exempel ingen från skolan erbjudit den typen av stöd.

Pojken som skadades i olyckan berättar också om sin rädsla.

– När jag kom hem från sjukhuset var jag rädd att bron som ledde till mitt hem skulle rasa.

Osäkerhet kring skolan och drömyrket

Föräldrarna till pojken har inte heller fått någon hjälp med att hantera olyckan. Mamman berättar att hennes vänner ringt och försökt stötta henne.

Just nu går all hennes energi åt till att prata med sonen.

– Han vill prata om det här hela tiden. Han frågar om och om igen varför det här har hänt och varför det drabbade just honom.

På sjukhuset opererade man både hans ansikte och hans arm. Nu har han metalldelar i både ansiktet och armen. Pojken som går i åttan i Fiskehamnens grundskola är rädd att det här raserar hans möjligheter att uppnå drömyrket.

– Jag skulle ha haft goda möjligheter att bli metroförare. Men nu när jag har de här metallbitarna i armen är det inte längre möjligt.

Pojkens mamma är rädd att olyckan kommer att ge hennes son psykiska problem och att den kan påverka hans framtid, till exempel just yrkesvalet.

– Det här kan påverka hans självförtroende. Han kan börja tänka att han inte är som de andra. Olyckan förändrade vårt liv helt och hållet.

Olycksoffret som Yle Uutiset intervjuat vet inte när han kommer att kunna återvända till skolan. Skadorna i munnen har åtgärdats och kommer att åtgärdas i framtiden också. Det är svårt att äta och att prata.

– Jag skulle ha svårt att klara mig i skolan eftersom jag inte kan äta ordentligt. Jag har bara ätit barnmat och soppor, och ibland ger de mig kväljningar.

Dessutom finns det flera broar längs skolvägen.

Det här är en översättning och bearbetning av Elina Jämséns artikel ”Kävelimme siltaa pitkin, kun vaneri alkoi vääntyä” – 15-vuotias poika sai vakavia vammoja sillan romahdettua Espoossa. Artikeln är översatt av Erika Rönngård.