Film: Den lilla sjöjungfrun – H.C Andersen light med många Disneybubblor
När det kommer en ny filmatisering av en klassiker hoppas man gärna på något nytt. Den här gången känns det mesta ändå oväntat unket, klumpigt och ogenomtänkt.
Knappt hade Disney hunnit gå ut med nyheten om att den svarta sångerskan Halle Bailey skulle axla huvudrollen i liveaction-tolkningen av Den lilla sjöjungfrun innan sociala medier svämmade över av hatiska kommentarer.
Vad är det här för woke dravel? Får inte den danska sjöjungfrun längre vara ljus och blå/grönögd? Hur ska det gå för det västerländska kulturarvet och våra barndomsminnen om man tafsar på denna klassiker?
Nåja, om vi börjar med att ta fasta på klassikerbiten gäller det att minnas att det egentliga ursprunget är en 1800-talssaga av H.C. Andersen och inte den animerade Disneyfilmen från 1989.
Den nya versionen ligger ändå förvillande nära den populära animationen och framstår därmed mera som en fartfylld romcom än en story om att offra sig själv för kärleken.
Min fråga är hur det kommer sig att man inte vågat ta ut svängarna lite mera när man ändå stack ut hakan med en svart huvudrollsinnehavare? Nu känns det som om berättelsens gamla hjärta och eventuella nya budskap drunknar på vägen.
Upplägget
I berättelsens centrum simmar den lilla sjöjungfrun Ariel (Halle Bailey) vars pappa (Javier Bardem) härskar över de sju haven.
I motsats till sina många systrar vill Ariel inte finna sig i ett liv under ytan – hon vill veta mer om världen ovanför den
Vilka är dessa människor vars skepp ibland förliser och lämnar efter sig vackra saker på havets botten?
Krabban Sebastian (röst: Daveed Diggs), måsen Scuttle (röst: Akwafina) och fisken Flounder (röst: Jacob Tremblay) gör sitt bästa för att hålla koll på henne, men när ett skepp förliser och stiliga prins Eric (Jonah Hauer-King) måste räddas räcker trions krafter inte längre till.
Ariel känner att hon bara måste få en chans att leva som en prins – promenera, dansa, andas luft! Och som på beställning uppenbarar sig elaka faster Ursula (Melissa McCarthy) med en deal; ge mig din röst så ger jag dig ben.
En deal med en liten tilläggsklausul: om du inte inom tre dygn får honom att kyssa dig är du dömd att för evigt tjäna mig.
Problemet
När jag stiger in i salongen bär jag med mig den ilskna nonsensdebatten om huruvida ett fiktivt sagoväsen kan byta färg eller inte.
När jag lämnar bion har fläkten av diversitet kvävts av den sunkiga lukten av en haltande symbolik – gamla bilder som rimmar illa med lusten att landa rätt i tiden.
Aldrig tidigare har det varit så uppenbart att jungfruns asexuella fiskstjärt övergår i en erotisk underkropp, aldrig tidigare har det varit så tydligt att Hon genom att ge upp sin egen röst banar väg för Hans föreläsande utläggningar.
Aldrig tidigare har häxan varit så gammaldags häxlik – en medelålders kvinna som med bittert sinne, skrämmande utseende och bläckfiskearmar fulla av fula knep gör sitt yttersta för att stjäla makten av sin rättrådige storebror som sitter på makten över haven.
Aldrig tidigare har sjöjungfruarna så tydligt framstått som tävlande under baddräktsrundan i en Miss Universum-tävling.
Halle Bailey må vara chosefri och ärtig, men hur man än vänder på det så är varken hon eller systrarna – som alla representerar olika etniska grupper – några alternativ till rådande skönhetsideal.
Så även om det på slutet tutas ut att folk av olika slag från alla slags världar minsann kan älska varandra så ljuder ett annat budskap ännu högre:
Det spelar ingen roll om du är svart eller vit – huvudsaken är att du är smal och snygg.
