Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: När det enda som gäller är att knäcka ett lag åt gången handlar hockey om tre grundpelare: målvakten, närkamper och hokuspokus

Uppdaterad 31.05.2023 16:10.
Sergei Bobrovskij till vänster, bild på Anders Nordenswan till höger.
Bildtext Målvakten Sergei Bobrovskij har varit Floridas nyckelspelare.
Bild: Sam Navarro-USA TODAY Sports

I ett halvt år spelar man grundseriehockey. Lyskraftiga stjärnor öser in mål, finesser och modernt spel dominerar. Sedan börjar playoff och ishockeyns gamla testamente tar över.

Slutspelssnack. Såklart är det veckans enda ämne i NHL-podden. Eller nästan enda: en liten sväng till VM blir det också – och för en gångs skull får IIHF beröm.

Oslagbara Florida, hänsynslösa Vegas och en drös frustrerade finländare – det här kommer att avgöra NHL-konferensfinalerna

29:37

En mer sliten visa finns väl inte inom ishockeyn? Den om hur slutspelet är en helt egen värld. Men vad ska man säga? Gång på gång blir det bevisat att samma visa visar sig toppa listan när lagen börjar utkämpa bäst av sju-dueller. Både spelet och spelarna förändras.

Allt onödigt skalas av, några delar av spelet blir avgörande och vissa lag lyckas skapa och leva en helt egen berättelse. Den växer sig starkare dag för dag och har en närmast förhäxande inverkan på spelarna.

Ryggrad, kamp och tro – det är vad Stanley Cup-slutspelet handlar om.

En het målvakt är lagets ryggrad

Sergej Bobrovskij är orsaken till att Florida spelar i Stanley Cup-finalserien i juni 2023. När han tog över från Alex Lyon i första omgången mot Boston förändrades allt. Plötsligt trollade han fram den bästa versionen av sitt bästa jag och helt enkelt slutade släppa in puckar.

Och han tycks bli bättre hela tiden. Inför match fyra mot Carolina hade han stoppat 67 skott i sträck. Hans räddningsprocent i de nio matcherna i majmånad är 95,4 procent, målsnittet per match har strypts ner till 1,51. ”Bob” har stoppat 332 av 348 skott.

Men mer än statistik handlar Bobrovskijs betydelse om hur han gör sina räddningar och agerar i målet. Keepern vars kontrakt regelbundet kallats för sämst i NHL utstrålar en självsäkerhet som kort och gott vinner matcher. Motståndarna tappar tron.

Just nu finns det ingen spelare som är mer förtjänt av sin lön än Floridas tiomiljonerdollars man. Det känns helt absurt att skriva de orden, men så är det: Bobrovskij förde Panthers till organisationens andra Stanley Cup-final. 27 år har gått sedan första finalspelet.

Sergei Bobrovskij jublar.
Bildtext Bobrovskij har varit slutspelets bästa målvakt.
Bild: Jasen Vinlove-USA TODAY Sports

Faktum är att varken Boston Bruins eller Toronto Maple Leafs blivit utslagna av Florida om inte Bobrovskij varit så bra. Och Carolina gick samma öde till mötes.

Målvakten är hela lagets ryggrad, när han är het som Bobrovskij. Utespelarna blir lugna och fokuserar på vad man ska göra i anfallsväg, istället för att allt handlar om att skydda det egna målet. Och när det blir dags att försvara, är allt enklare och tydligare: låt keepern göra sitt.

Det måste vara frustrerande för General Managers och tränare: ingen plan, ingen taktik, inga stjärnförstärkningar vid trejddeadline överlever en glödhet målvakt.

Om skillnaden mellan målvakterna i en slutspelsserie är klar, vinner laget med den bättre målvakten. Så gott som alltid – så har det alltid varit och så tycks det förbli.

Kamp slår skicklighet

De största skillnaderna mellan playoffhockey och grundserien är hur tiden och utrymmet för att skapa något med pucken minskar, och hur mittfilen har röda ljus. Att ishockey är en sorts kampsport blir tydligt när det spelas om mästerskap.

Till saken hör att trots alla utläggningar om hur domarna ska döma varje match på samma sätt oberoende av i vilket skede säsongen är, så tillåts mer i slutspelet.

Och alltmedan lagen i en slutspelsserie blir mer bekanta med varandra, blir kamperna fler och tuffare. Spelarna vet vad motståndarna gör och hur man kommer på ”kampavstånd”.

Balansen skiftar. I grundseriens mindre intensiva matcher mellan lag som inte kan varandra utan och innan har spelaren med mer kreativitet och skicklighet ofta en fördel. I slutspelets genomscoutade och mer tillåtande verklighet, kör han allt oftare in i en återvändsgränd.

Boston Bruins, Los Angeles Kings, Washington Capitals och St. Louis Blues vann sammanlagt fem mästerskap under 2010-talet genom att vara starkare i närkamperna och tvinga ut motståndarna ur mittfilen.

Visst var de skickliga lag, men framförallt var de väldigt tunga att möta. I match efter match. Närkamp efter närkamp. Sen kom Tampa Bay Lightning och kombinerade tyngd, skicklighet och överlägset målvaktsspel. Colorado var annorlunda: tempots och skicklighetens seger.

Av de fyra lagen som tog sig till konferensfinal är Vegas Golden Knights bäst på att äta upp motståndarna med blytungt kampspel – och förvandla kampstyrkan till anfall.

Backtruppen består av tre fysiskt stora och tillräckligt rörliga par, som lever högt på att man får tänja på gränserna i slutspelet. Speciellt att dansa på gränsen för vad som är interference bemästrar Vegas-backarna till fulländning.

Backarna är också bra på att stödja anfallsspelet, då de i playoffvärlden är väldigt svåra att ta sig förbi i området från egna blå linjen till offensiv blå. Det är en nyckel till att de tempostarka kedjorna hela tiden är ett steg före motståndarna.

Vegas vinner puck, vänder spelet och anfaller. Om och om och om igen.

Allt börjar med kampspelet – playoffhockeyns viktigaste ingrediens.

Ett lag har den starkaste tron – hokuspokus tar över

Kan någon förklara varför ett lag har den starkare tron på sig självt?

Det känns ofattbart, hur samma sak upprepar sig från slutspel till slutspel. Bland jämna, sammansvetsade, välcoachade, segerhungriga och mentalt starka gäng finns det ett som har en kollektiv övertygelse om att man är oslagbara när matcher står och väger.

Den här playoffvåren kommer två sådana lag att mötas i finalserien och göra upp om Stanley Cup. Florida och Vegas (tar en risk, tippar att Dallas inte vänder) är skolexempel på lag som har starkare tro än motståndaren.

Nu blir frågan: var har övertygelsen om den egna oslagbarheten vuxit sig starkare – i öst eller i väst?

Det intressantaste är vad det är som skapar denna grymma inre styrka? Varför blir ett lags egen berättelse så stark att spelarna aldrig tappar tron och alltid lyckas hitta sätt att vinna? Mot lag som objektivt sätt är minst lika bra.

Matthew Tkachuk och Sergej Bobrovskij.
Bildtext Florida har slagit ut Boston, Toronto och Carolina i slutspelet.
Bild: Jasen Vinlove/USA TODAY Sports/All Over Press

Det är ju ändå så att senast i konferensfinalerna är alla kvarvarande lag ytterst starka. Självförtroendet är på topp, spelsättet slipat till fulländning, toppspelarna har visat sig palla får trycket.

Och ändå kan det vara skillnad som på natt och dag mellan lagen när gäller tron på den egna segerberättelsen.

Hokuspokus är den enda passande termen som jag kommer på som förklaring. Det finns inga vettiga orsaker till att ett lag plötsligt förvandlas på några veckor från ett vanligt NHL-lag till en oslagbar segermaskin.

I Nordamerika går det lätt så att gud blandas in förklaringarna. Men varför hjälper gud ett visst lag? NHL-spelare är ju inte precis några pilgrimer. För några hundra år sedan skulle man kanske ha sökt förklaringen från häxkrafter.

Vilken än förklaringen är, så är det ett faktum att vissa lag gång på gång vänder de mest kritiska situationerna till sin fördel. Och att man till och med som åskådare helt enkelt ser på spelarna hur medvetna de är om sin egen förutbestämda marsch mot segern.

Nu säger såklart någon att det är målvakten och kampstyrkan som skapar tron. Men varifrån kommer det plötsligt överlägsna målvaktspelet? Och varför är ett lag plötsligt tuffare än ett annat tufft lag, när det inte varit så i grundserien?

Ägget eller hönan? Förklara det den som kan.

Tack för att du läste.

Diskussion om artikeln